Etikettarkiv: Pedal steel

Dylans evergreens

Bob Dylan
Shadows In The Night
(Sony)

Bob Dylan litenSå charmerande, ömt, rörande och faktiskt uppmuntrande. Som en pensionerad gammal punkare med attityden: Ni ska ge fan i vad jag sjunger, jag sjunger vad jag vill! Bry er inte om vilka låtar jag väljer, tycker ni att inte mina toner hamnar där de ska och duger så lyssna inte då!

Det var min spontana reaktion efter att ha hört bara ett par spår in på ”Shadows In The Night”, som enligt förhandsryktet ska vara ett album där Bob Dylan tolkar låtar efter Frank Sinatra. Men tja, jag har svårt att höra det, helt omöjligt för mig att ta Dylans nya album som en Sinatra-skiva.

Visst, det är sånger ur ”The Great American Songbook”, några mer och andra mindre kända. Frank Sinatra har sjungit dem allihop. Men för det första: Vilken amerikansk populär- och/eller jazzsångare ur samma generation som Sinatra sjöng inte en, flera eller samtliga sånger på Dylans nya album? Och för det andra, som Dylan sagt i en intervju, ”it’s hard to find a song he (= Frank Sinatra) did not do”. Ingen har sjungit så många titlar ur ”Den stora amerikanska sångboken” som Sinatra.

Naturligtvis har Bob Dylan – liksom i stort sett alla amerikanska sångartister – lyssnat på Frank Sinatra. Men ingenting (inte mycket i alla fall) på albumet ”Shadows In The Night” låter som ”Frankie Boy”. Tolkningarna av vissa sånger påminner då mer om andra artister. När jag lyssnar på avslutningsspåret ”Lucky Old Sun” undrar jag om inte Dylan kan ha influerats av Louis Armstrongs inspelning av samma låt?

Jo, en likhet finns det mellan Sinatra och Dylan – men det är ingenting som den andre tagit från och efter den förste. Detta har de i sig, bägge två. De sjunger som sig, gör varje låt till sin, framför låtarna genom sig själva. På Dylans allra första, titellösa LP (utgiven 1962) tolkades blues och folksång så personligt att låtarna blev hans egna. T ex hade ”House Of The Rising Sun” aldrig tidigare låtit som på Bob Dylans debutalbum (med viss hjälp av Dave van Ronk, men det är en annan historia).

”Shadows In The Night” är inte ett lika personligt album. Men ingen tvekan om att Dylan handplockat samtliga melodier. Det hörs och känns, inte minst. Att han sjunger just dessa jazzpopulärsånger – som inledande ”I´m A Fool To Want You”, ”Stay With Me”, ”Autumn Leaves”, ”Where Are You?” osv – för att han tycker om sångerna. Eller kanske snarare, tror jag, tagit till sig texterna.

Han hittar sig själv i texterna; de återfinns i honom. Dessa sorgsna texter om den kärlek som kan symbolisera hela det förgängliga livet. Dylan har sitt eget förhållande till sångerna/texterna, sin personliga ingång. Och han bemödar sig verkligen om att tolka sångerna så att detta – som just han hörde och tog till sig – ska kunna öppna sig också för lyssnarna.

Inga jazztolkningar utan Bob Dylan använder sin egen lilla musikgrupp, endast kompletterad med lite extra blås. I centrum, näst Dylans röst, spelar Donnie Herrons pedal steel. Herrons smeksamt glidande, sentimentalt ömma och sorgset livsnostalgiska toner blir en extraröst, likt en kommentator.

Bob Dylan har behållt ett långsamt tempo alternativt dragit ner hastigheten. Lite jazz kan väl vara kvar men inte mycket. Mer av country, i så fall. Rätt igenom albumet gungar musiken (även när den inte är det) som en stilla countryvals.

Dylan sjunger skrovligt och missar toner. Så är ju hans röst numera. Ändå sjunger han hela tiden som han alltid har gjort (och som, för den delen, Frank Sinatra sjöng): på allvar. Han förmedlar, med varje ord och ton, känslan av att detta är något betydelsefullt – ja, livsviktigt – som vi alla måste lyssna på. Han sjunger inte med stämband och tonsiller utan med sitt hjärta. Som blöder, hjärtat slutar aldrig att blöda.

Han skapar en stämning, en nära, intim stämning, dit jag stiger in och stannar. Jag slår mig ner. Och när jag fortsätter att lyssna så kan jag inuti denna skrovliga röst höra en annan röst, en mjukare och vackrare, ja, riktigt vacker röst, som sjunger långt inifrån melodierna och djupast ner i texterna. En innerlig och öm, ja, skön röst. Bob Dylan sjunger så innehållsrikt och vackert han förmår.

(Tidningen Kulturen 2015)

Annonser

Lindgrens hyllning till Dylan

A Tribute to Bob Dylan
Richard Lindgren Band, Maria Anderberg, Sylvia Carlsdotter, Lasse Persson, Bosse och Karl Saxell
Teaterbiografen Grand, Simrishamn

Richard Lindgrens hyllningar till Bob Dylan börjar likna en skånsk variant av ”Rolling Thunder Revue”.

När alla – Lindgren och bandet samt hela gänget av vänner – stod på scen och turades om att sjunga solo och köra blev det inte så lite av rockcirkus. Känslorna och spontaniteten fick framträdandet att sticka iväg hit och dit innan sången och musiken knöts ihop igen.

Sällan jag hört Dylan-låtar framföras med så stor glädje och mycket kärlek. Först måste jag nämna ett par överraskningar, som också blev höjdpunkter.

Sylvia Carlsdotter – aldrig hört henne förut! – tog i med hela kroppen när hon sjöng och ja, ropade ”You Gonna Serve Somebody”. Soul, R&B och gospel blandades i hennes mörka, djupa, kraftfulla röst.

Karl Saxell smög oannonserad in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version lyftes fram i all dess skönhet.

Richard Lindgren med band framför ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan, men inte i Simrishamn utan på KB i Malmö.

En svår uppgift att sjunga Bob Dylan-låtar i Richard Lindgrens närhet. Han tolkar inte. Han är. Han sjunger sig själv genom Dylans texter och melodier.

Det började direkt med ”Maggie’s Farm”. Kanonversion!

Och det är inte lätt, att sjunga den här och andra Dylan-låtar som bara går och går på, inga refränger utan vers, vers efter vers och kanske ett omkväde. Det kräver den stora inlevelse som Lindgren har.

Bland vännerna fanns en annan ny bekantskap, Lasse Persson, som bland annat sjöng ”Sakta lägger båten ut från land” (Mikael Wiehes svenska text), och Bosse Saxell, som också han valde att hylla Dylan med ett par Wiehe-texter. Det sköt pilar när han sjöng ”För att jag älskar dig” med sin ljusa, skånska röst.

Maria Anderberg sjunger alltid starkt och bra. Också ikväll med främst den rockiga ”Clean Cut Kid”.

Vid samtliga låtar har jag antecknat i blocket att Jon Eriksson tassade omkring på scen och spelade ännu ett otroligt solo, oftast på elgitarr men också pedal steel. Mats Bengtsson växlade mellan piano- och orgelljud på klaviaturerna och Janne Adolfsson gjorde ett par snabba, freakade mandolinsolon.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: First Aid Kit

First Aid Kit
The Lion´s Roar
(Wichita)

Bra? Ja, mycket bra! Bättre än tidigare? Nej, det är jag inte säker på.

Annorlunda men knappast bättre. Skillnaden mellan att spela in hemma i familjens hus i Svedmyra och göra albumet ”The Lion´s Roar” i USA med Mike Mogis, indieproducent och medlem i Bright Eyes-bandet.

Förut ”bara” spelade och sjöng de; nu har First Aid Kit, alltså Klara och Johanna Söderberg, blivit en del av ett sound. Det hemvävda är utbytt mot något mer mystiskt.

Inga stora arrangemang, inte många instrument, men ändå kan det ibland bli för mycket i det lilla. Systrarna Söderbergs röster hörs långt bortifrån, klädda i eko. Samtidigt som rösterna aldrig klingat så fint – ja, ljuvligt – ja, underbart – tillsammans.

Klara (främst) och Johanna Söderberg har gjort samtliga låtar; den sista, ”King Of The World”, tillsammans med Conor Oberst/Bright Eyes som också medverkar på sång.

Melodierna har en monoton skönhet som allt mer uppenbarar sig. Ska man nämna en influens så är det Bob Dylan som folksångare, vid tiden för LP:n ”Another Side Of…”, snarare än country (medan Joni Mitchell svävar förbi på en moln).

”Emmylou” med ljuvt magiskt glidande elektriska pedal steel-toner, tror jag, och ”New Year’s Eve” med sång till dulcimer, tror jag också (min prov-CD saknar produktionsuppgifter), kommer att bli ett par favoritspår.  (PS. En autoharp, skulle det vara.

(Ungefär så i Hifi & Musik 2012)

Jazzfestivalen i Ystad: Tonbruket

Dan Berglunds Tonbruket
Ystad Salstjöbad
Fredag kl 17

Förstalåten ”Balloons” inleds lugnt med endast Johan Lindströms sparsamt förstärkta akustiska gitarr och ökar successivt med trummisen Andreas Werliin på maraccas, Martin Hederos akustiska pianotoner och Dan Berglunds stilla knäpp på basfiolen.

Men nu – nu!!! – slår trummorna raka, bestämda slag, akustisk gitarr har ersatts av en elgitarr och det akustiska pianot av ett elektriskt. Tungt och allt tyngre. Tyngre ändå! Basen bygger en grund av sten, elgitarren fräääääzer och synttonerna iiiilar.

Tonbruket: Martin Hederos, Dan Berglund, Johan Lindström och Andreas Werliin. Foto: Fredrik Wennerlund.

Genre: musik. Inte jazzmusik men inte heller rock, för den delen. Fast musiken kunde lika gärna kallas rock – som i hårdrock eller nånting psykedeliskt. Dan Berglunds Tonbruket är på väg i fullt fart. Riktning: framtiden.

Det kan låta sprött också, som i ”Sailor Waltz”, där Berglund använder stråke på basen tillsammans med pedal steel (i jazz?!) och lyriskt piano. Om vartannat: ilska, smärta, ömhet, skönhet, styrka och orkan! Mer sånt här på nästa år på nästa års jazzfestival, tack!

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.