Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari
Nej, de krockar inte.
Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.
Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.
Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.
Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.
Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.
Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.
Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.
Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.
Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?
Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.
Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.
På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).
Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.
Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.
Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.
Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.
Målningarna står ut en bit från väggen.
De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.
Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.
Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.
Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!
Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?
Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.
Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.
Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.
Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?
(Ystads Allehanda 2011)
Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.
Poppig jazzblues När nu svenska (jazz)sångerskor envisas med att hämta material ur ”Den amerikanska sångboken” så vad kunde passa bättre än Peggy Lees repertoar, både (del)komponerade låtar och tolkningar.
Erikssons kultursidor 