Ung kvinna i bokhyllan spelar saxofon

Britta Svensson
Lucia i svart
(Bonnier Carlsen)

Nej, man behöver varken vara ung idag eller ens tjej för att känna den autentiska nerv av ungt liv och driv som finns i Britta Svenssons kvinnoungdomsroman ”Lucia i svart”.

Huvudpersonen är tjej, spännande och vanlig. Hon heter Abra Lucia Colletti, 18 år och svartskalle till hälften (svensk mamma, italiensk pappa). Abra klär sig i svart-svart-svart (boots, jeans, skinnjacka) och har ungdomsplats på korvfabrik. Hon strular med killar (oftare fel än rätt kille), spelar sax (har ärvt ett par saxofoner av pappa) och drömmer om att lira i sitt eget E Street Band.

Fast, min första invändning, varför just Bruce Springsteen och hans E Street Band (även om saxofonisten Clarence Clemons är bra)? Skulle det inte vara mer sannolikt att Abra gillar saxofonisten Lora Logic (i X-Ray Spex)? Jag håller med kompisen Millan: ”E Street Band… Det är föråldrat.”

Grundberättelsen känner jag igen och tycker om. Saxofonisten Abra och trummisen Millan annonserar efter musiker och bildar bandet Lucia med två tjejer till på sång och gitarr plus en manlig basist som alibi. Hur många av oss, killar som tjejer, har inte satt upp såna lappar, spelat i såna amatörband och drömt…

Men, min nästa invändning, så träder Ida Jansson, skolkurator i Abras förortsskola och den vuxne rollfiguren, in i berättelsen och Abras liv. Lite grann är det som om författaren läxar upp sig själv: den äldre journalisten och krönikören i Expressen uppfostrar den unga Britta Svensson som skrev i punkfanzinet Funtime.

Det som verkligen är ungdomligt dårskap kan det förstås vara bra att göra sig av med och ersätta med den klok- och kunskap som hjälper en i vuxenlivet. Men hur fort och lättvindigt som helst kan det ju inte gå.

Nu har jag varken rätt ålder eller kön för Britta Svenssons ungdomsroman men nog reagerar också unga kvinnliga läsare när författaren höjer pekfingret?

Även om Abra handlar rätt och riktigt mot slutet, så är frågan: Borde hon ha handlat så, i en fiktiv berättelse? Fiktion låtsas ju bara vara verklighet, för att bli trovärdig måste fiktionen vara mer trovärdig än verkligheten.

Jag ser gärna en serie ungdomsromaner om Abra Lucia Colletti, ung kvinna, svartskalle och saxofonist. Men just därför är det en smula oroande att huvudpersonen är på god väg att bli duktiga, präktiga Abra redan i första boken.

(Bl a Kvällsposten 2001)

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)