Etikettarkiv: Fördjupa

I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

ASJOFörst klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

I CD-spelaren: Cohen med ny pianist

Avishai Cohen / Nitai Hershkovits
Duende
(Blue Note)

Efter samarbetet med Shai Maestro, som nyligen skivdedebuterade med egen trio, har jazzbasisten Avishai Cohen gjort ett duoalbum med Nitai Hershkovits, ännu en ung pianist från Tel Aviv.

Han väljer – ja, handplockar – pianisterna med lyhörda öron. Vilket betyder att också Hershkovits spelar som Cohen, när han själv sitter vid pianot.

Nitai Hershkovits är förstås tekniskt skickligare men till melodier och känslor blir pianot ett redskap för kompositören: pianotonerna förstorar och fördjupar den musik som skapas och dirigeras av kontrabasen.

Direkt i inledande ”Signature” samspelar de som en fyrhänt musiker. Piano och bas skapar en stämning av Mellanöstern: vacker, drömsk, förhoppningsfull.

Cohens egna kompositioner varvas med jazzlåtar av bl a Thelonius Monk och John Coltrane. Då blir rollerna de motsatta: den lättfingrade och flyhänte jazzpianisten.

Hershkovits får också basisten Cohen att spela jazzigare, lite ettrigare än han gjort på senare tid. Sistaspåret ”Ballad for an Unborn” är ett solostycke med pianisten Cohen.

Högst betyg – en femma – fick albumet när jag recenserade i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda.

(I ovannämnda tidningar 2012)

Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.


(Pressens Tidning 1997)