Etikettarkiv: Saxofonist

I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

ASJOFörst klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Ung kvinna i bokhyllan spelar saxofon

Britta Svensson
Lucia i svart
(Bonnier Carlsen)

Britta Svensson Lucia i svartNej, man behöver varken vara ung idag eller ens tjej för att känna den autentiska nerv av ungt liv och driv som finns i Britta Svenssons kvinnoungdomsroman ”Lucia i svart”.

Huvudpersonen är tjej, spännande och vanlig. Hon heter Abra Lucia Colletti, 18 år och svartskalle till hälften (svensk mamma, italiensk pappa). Abra klär sig i svart-svart-svart (boots, jeans, skinnjacka) och har ungdomsplats på korvfabrik. Hon strular med killar (oftare fel än rätt kille), spelar sax (har ärvt ett par saxofoner av pappa) och drömmer om att lira i sitt eget E Street Band.

Fast, min första invändning, varför just Bruce Springsteen och hans E Street Band (även om saxofonisten Clarence Clemons är bra)? Skulle det inte vara mer sannolikt att Abra gillar saxofonisten Lora Logic (i X-Ray Spex)? Jag håller med kompisen Millan: ”E Street Band… Det är föråldrat.”

Grundberättelsen känner jag igen och tycker om. Saxofonisten Abra och trummisen Millan annonserar efter musiker och bildar bandet Lucia med två tjejer till på sång och gitarr plus en manlig basist som alibi. Hur många av oss, killar som tjejer, har inte satt upp såna lappar, spelat i såna amatörband och drömt…

Men, min nästa invändning, så träder Ida Jansson, skolkurator i Abras förortsskola och den vuxne rollfiguren, in i berättelsen och Abras liv. Lite grann är det som om författaren läxar upp sig själv: den äldre journalisten och krönikören i Expressen uppfostrar den unga Britta Svensson som skrev i punkfanzinet Funtime.

Det som verkligen är ungdomligt dårskap kan det förstås vara bra att göra sig av med och ersätta med den klok- och kunskap som hjälper en i vuxenlivet. Men hur fort och lättvindigt som helst kan det ju inte gå.

Nu har jag varken rätt ålder eller kön för Britta Svenssons ungdomsroman men nog reagerar också unga kvinnliga läsare när författaren höjer pekfingret?

Även om Abra handlar rätt och riktigt mot slutet, så är frågan: Borde hon ha handlat så, i en fiktiv berättelse? Fiktion låtsas ju bara vara verklighet, för att bli trovärdig måste fiktionen vara mer trovärdig än verkligheten.

Jag ser gärna en serie ungdomsromaner om Abra Lucia Colletti, ung kvinna, svartskalle och saxofonist. Men just därför är det en smula oroande att huvudpersonen är på god väg att bli duktiga, präktiga Abra redan i första boken.

(Bl a Kvällsposten 2001)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cecilie NorbyCœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)