Etikettarkiv: Doktorsavhandling

I CD-spelaren: Susanne Rosenbergs folkmusikskapelse

Getens horn
En musikskapelse av Susanne Rosenberg
(Playing With Music)

Getens hornAtt beskriva Susanne Rosenberg som en traditionell svensk folksångerska blir för futtigt.

Hon är enastående. En folklig musikskapare, på samma gång bevarare och förnyare.

Rosenbergs nya album utgör en del av doktorsavhandlingen ”Kurbits-Reboot, Swedish traditional singing in new artistic context”. Vilket väl också hennes förra album, ”ReBoot/OmStart”, gjorde. Alltså en klingande avhandling, snudd på unikt.

”Getens horn” kunde ha haft prefixet folk- före musikskapelse. Rosenberg har komponerat och sammanställt ord och toner, sångstämmor och musik.

Hon sjunger med flera av de främsta bland Sveriges övriga folksångerskor, som Ulrika Bodén och Sofia Sandén. Tre cellister och tre dragspelare medverkar också.

Ibland kan det låta traditionellt och svenskt, andra gånger förflyttas mina öron till Afrika och Asien.

Susanne Rosenbergs (folk)musikskapelse bygger på skapelseberättelser från olika traditioner samt livets och naturens cirkel av årstider.

Resultat: som en folklig symfoni i ord och ton. Att lyssna blir en svindlande, annorlunda och så spännande upplevelse.

(Hifi & Musik 2013)

Annonser

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Hårdkokt på Möllan

Jörgen Hansen har bearbetat och uppdaterat, får man väl kalla det, fyra av sina hårdkokta 90-taletsdeckare – ”Baksmälla”, ”Snedtändning”, ”Överdos” och ”Hallick” – om Malmö i allmänhet och Möllevången i synnerhet.

På omslaget syns – numera – Torning Torso.

I samlingsvolymen ”Brottsplats Malmö” (Förlaget Orda) finns Jörgens Hansens fyra första Möllevångsdeckare i omredigerat skick.

Det låter som en omöjlig uppgift. 90-talets Möllan var ju något helt annat än år 2012.

Men jag ska läsa och se hur han – eventuellt – lyckats.

Nedanstående skrev jag i boken ”Deckarhyllan” om de – inte fyra utan fem – Möllevångsdeckare som Jörgen Hansen började ge ut 1990…

________________________________________________

Jörgen Hansen
Land: Sverige, bosatt i östra Tyskland
Genre: hårdkokta deckare, gangsterromaner

Följande, som man kunde läsa i första upplagan av ”Deckarhyllan”, stämde på 90-talet. Men under åren som gått har stadsdelen Möllevången i Malmö börjat ”saneras”: husen renoveras och invånarna byts ut. Möllevången har förändrats. Delvis – men inte helt.

Enligt brottsstatistiken är Simrishamnsgatan, en av stadsdelens gator, fortfarande ”Sveriges farligaste gata”. Och polisen fick nyligen tillstånd att montera upp övervakningskameror för att kunna hålla koll på Möllevångstorget.

Citat från Jörgen Hansens debutdeckare ”Baksmälla” (1990):

”Baksmälla” med originalomslag.

”Var storstad har stadsdelar där köpare kan få sina behov tillfredsställda, oavsett om det är knark, sex, sprit eller något annat som samhället inte anser lämpligt… I Köpenhamn är det Vesterbro, i Hamburg St Pauli, i New York halva stan. Malmö är en liten stad i landet med många poliser. Här är miljön diskretare men den finns. Man kan fråga vilken Malmöbo som helst var man kan få tag på amfetamin, heroin, horor, småpojkar, illegalt spel eller vapen och han pekar ut riktningen.”

Riktningen är – Möllevången.

Både i Hansens böcker och i verkligheten är Möllevångstorget ett salutorg dygnet runt.

Dagtid säljer torghandlarna frukt och grönsaker, kvälls- och nattetid handlas det med mer illegala saker. Häromdagen hörde jag på lokalradion (för vilken gång i ordningen?) att hyresgästerna klagat på bråk och fylla och alla använda sprutor som ligger slängda i portuppgångarna (för vilken gång i ordningen?) och att polisen lovat sätta in extra resurser kring Möllevången (för vilken gång i ordningen?).

Den modige, eller snarare dumdristige, kan använda Hansens hårdkokta deckare som guideböcker till Malmö by crime.

Originalomslaget till ”Snedtändning”.

Lämplig starttid för en sightseeingtur: klockan ett på natten.

Somliga krogar, caféer och klubbar har inte samma namn i verkligheten som i böckerna, men de finns, och har några upphört, så har det öppnats nya ställen med nya namn men med samma funktion och innehåll.

En gång promenerade jag genom Möllevången med Jörgen Hansen och Vidar Pedersen (se nedan) som guider.

Det var när de precis hade debuterat som deckarförfattare. Vi stämde träff på Möllevångstorget. Solen stod högt på himlen. Klockan var mitt på dagen.

På darriga ben pekade de ut bl a Klubb Nemo (”en illegal nattklubb”), Pub Dubrovnik (”ett bra pokerparti kan vara i tre dygn och under tiden kan en halv miljon byta ägare flera gånger”),

Originalomslag till ”Överdos”.

Vitsippan (”en restaurang där det inte spelar så stor roll om klockan är två på eftermiddagen eller två på natten. Möjligen är det lite mer folk på natten”) och Rådjuret (”på dagen säljer man tillräckligt med Dagens rätt för att få behålla tillståndet. På kvällarna tar den seriösa publiken över”). Att knacka på och gå in var det inte tal om.

(Beskrivningarna har hämtats från Jörgen Hansens olika romaner.)

Erik Oskarsson, Kirre kallad, passar bättre in i miljön än Hansen och jag. Kirre är huvudperson i Hansens deckare och en ovanlig huvudperson: tjyv, f d bankrånare. Men nu är han förtidspensionerad. Han har slutat råna banker och försöker också låta bli spriten, men det går sämre.

Kanske är det fel att kalla Jörgen Hansens romaner för deckare? Kanske ska de kallas gangsterromaner?

I de flesta deckare befinner sej ju huvudpersonerna på rätt sida av lagen – de är poliser, privatdektiver, advokater osv. Kirre upplever samhället och människorna från motsatt håll. Han lever på den kriminella sidan. Hans kompisar och bekanta är också tjyvar, våldsmän och kåkfarare, alkisar och narkomaner.

”Hallick” i original.

När Kirre förhörs, så är det inte poliserna som pratar med honom utan han som snackar med snutarna. Tjyvkompisarna beskrivs på samma gång osentimentalt, cyniskt och ömsint. Han pratar om Sveriges fängelser – Malmöfängelset, B-blocket på Kumla, Helsingborgskåken, Berga – med ett slags hatkärlek: tjyvarnas hemma-känsla. Kirre är ”stamkund” på kåken, det förstår – känner – läsaren.

Inget konstigt med det, faktiskt.

Jörgen Hansen, uppvuxen i Helsingborg, kombinerade nämligen deckarskrivandet med att skriva på en doktorsavhandling i kriminologi. Med anslag från bl a Brottsförebyggande rådet har Hansen intervjuat ett par hundra interner på olika svenska fängelser. Så han vet hur tjyvar snackar och fängelser ser ut på insidan.

Jörgen Hansens femte och sista (?) Malmö-deckare: ”Maffia”.

Hans deckare/gangsterromaner utspelar sej till största delen i Malmö, inte enbart kring Möllevångstorget utan också i andra stadsdelar. Några gånger, i ”Baksmälla” och ”Snedtändning” (1991), tar Kirre flygbåten till andra sidan Öresund och det kriminella Köpenhamn (som sagt, samma tjyvar, krogar, droger och våld där som här).

Tyvärr verkar ”Maffia” (1996) bli Hansens sista roman. Synd, för det hade nog varit intressant att följa Kirre (om han nu överlevt så länge) in i 2000-talets Malmö.

Den försvenskade norrmannen Vidar Pedersen har också skrivit ett par hårdkokta deckare, ”Brunt som snö” (1990) och ”Rött som stål” (1991), i samma malmöitiska (och köpenhamnska) miljö och tid som Jörgen Hansen. Fast Pedersens huvudperson är vanligare: en frilansjournalist och amatördetektiv.

Några år tidigare skrev Johnny Kalderstam en hårdkokt Malmödeckare, ”Fultjack” (1987). Kalderstam, också utbildad kriminolog, skildrar kriminaliteten kring Möllevångstorget lika initierat som Hansen. Men som skönlitterär författare är han sämre.

Tony Manieri, som debuterade med ”Under huden” (2000), kan beskrivas som en arvtagare till Kalderstam, Hansen och Pedersen. Han har visserligen en polis som huvudperson (och hans romaner inte lika realistiska som föregångarnas), men också Manieri skildrar den hårdkokta, tuffa och våldsamma brottsstaden Malmö.

Läs även de polisromaner, som Bertil Mårtensson skrev under andra halvan av 70-talet: ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna”. Jämför Malmö på 70-talet med Malmö på 90- och in i 2000-talet. Man kan inte tro att det är samma stad!

Titlar:
Baksmälla. 1990.
Snedtändning. 1991.
Överdos. 1992.
Hallick. 1993.
Maffia. 1996.

(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2002)