I CD-spelaren: Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
(Fojablue)

Likt en Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med ”Polska efter J Bruun” för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.

De flesta låtarna på debutalbumet med Filip Jers Quartet känns igen från konserten på Ystad jazzfestival i somras.

Melodiskt och smeksamt i standardlåten ”Sophisticated Lady”, som Jers lärde sig efter ett möte med inspirationskällan Toots Thielemans, och lite mer improviserat jazzigt i egna låtar som ”Bopweiser”, ”Who is Bob”, ”The Blue Hour” och ”509 Djursholms torg”.

Både kromatiskt och diatoniskt munspel, någon gång ett basmunspel. Varje munspel lika mästerligt hanterat.

Hela kvartetten – övriga medlemmar heter Henrik Hallberg, elgitarr, Johan Lindbom, bas, och Niclas Lindström, trummor – spelar tätt och gensvarar lyhört och snabbt på varann.

Munspels- och gitarrduetten ”It´s Only A Paper Moon” är nog faktiskt ännu mer millimeternära på skiva än på scen.

Albumet avslutas med ”Blues 2001” så att Jers kan visa att han spelar sånt också.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (4): Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
Hos Morten Café

Rubriken ”With Inspiration from Toots” (som i Thielemans) är en exakt beskrivning av Filip Jers munspelsstil. Inte bluesmunspel á la Peps utan Jers spelar kromatiskt munspel vars melodiska toner leder tankarna till klarinett och Putte Wickman.

Mäktiga jämförelser men strax under då.

Egna valsen ”Empoli” påminner om förebilden Toots. Också egna ”509 Djursholms torg” är lite – obs! lite – bluesigare och jazzigare.

Övriga musiker – elgitarristen Henrik Hallberg, basisten Johan Lindbom och lite grann också trummisen Niclas Lindström – får utrymme för soloinsatser och gruppen blir en jazzkvartett.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=4p-p7OwLEb4%5D

Live-inspelning – men inte från Ystads jazzfestival utan från en konsert i Surahammar – där Filip Jers Quartet spelar ”Sophisticated Lady”.

Det svänger som katten utan att volymen höjs.

”Who is Bob?” känner nog de flesta på cafégården igen från ”Twin Peaks”: atmosfärisk och mystisk med en mörk botten av annalkande fara.

Och sen i egna ”Bopvisa” tar Filip Jers faktiskt fram ett diatoniskt bluesmunspel. Men det blir ändå inte blues utan fortfarande låter det som ”Twin Peaks” fast i en vilda westernöken.

Mästerskapet uppvisas i millimeternära munspels- och gitarrduetten ”It´s Only a Paper Moon”. Oj, vilket gitarrspel, dessutom.

Extranummer: lärostycket för kromatiskt munspel, likaså gamla ”Sophisticated Ladies”, som Jers lärde sig efter ett möte med just Toots Thielemans.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Elin Larsson

Elin Larsson Group
Let You In
(Playing With Music)

Hennes live-inspelade debut var en smärre sensation. Vad ska jag då utbrista när jag hör första studioalbumet med Elin Larsson Group?

Det är ju ännu bättre, här förmedlas ännu mer av de fem musikernas mångfacetterade uppfattning om jazz. Musiken är större och djupare, än mer innehållsrik med Elin Larssons saxofontoner som stigfinnare och ledare.

Hon fortsätter att blåsa så många och olika toner ur sina saxofoner att man undrar var i hela världen de kommer ifrån, var förvarar och hämtar hon alla sina toner? Bra grupp också med sin något speciella sättning.

Kristian Persson hanterar trombonen på sitt sätt. Henrik Hallberg spelar gammeldags jazzklingande elgitarr. Niklas Wennström bubblar tysta toner men kan även spela mer melodiskt på sin kontrabas med en aning av elektricitet. Trummisen Johan Käck byter från stilla, svängiga rytmer till hårda slag och ös.

Också de andra släpps fram i ljudbilden men det är blåsinstrumenten – och framför allt saxofontonerna – som ger musiken dess speciella karaktär. Vilken karaktär det nu kan vara, personlighet är kanske ett bättre ord.

Elin Larssons jazzmusik pendlar mellan bop, cool, avantgarde och även lite soul. Melodiskt och spräck, ett himla väsen och knappnålstyst. Som om allt hör till samma jazzfamilj.

Det kan växla snabbt i en och samma låt.

Titelspåret ”Let You In” och ”Paranoia” är bra exempel, där finns nog allt jag nämnt. Sax- och trombontoner spelar både med – mycket vackert – och… nej, inte mot utan bredvid varann, de har varsin röst. Elin Larsson går från brunbjörnsbrum till flöjtsaxofon. Och allt där emellan!

Det är förstås vad hon gör men ännu mer hur hon gör det. Vilken pondus! Och vilja! Hon vänder ut och in på hela kroppen för att uttrycka sig.

Att recensionen fokuserar på Elin Larsson är oundvikligt men ändå lite orättvist. Henrik Hallberg bör speciallyssnas på när han t ex inleder ”Allt är bra nu” med ljuva elgitarrtoner, skapar en stämning av stilla gospel.

Mitt i ”Before The Flood” tystnar musiken plötsligt – sen börjar Hallbergs gitarr, Johan Käcks trummor och Niklas Wennströms bas att lägga ett pulserande indipopkomp för Kristian Perssons melodiska toner. Liksom Elin Larsson på saxofon spelar han så egenartat på trombonen, liksom frilägger och polerar varje ton.

(Lira 2011)

En av årets jazzkatter: Elin Larsson

Saxofonisten Elin Larsson har av Sveriges Radio P2 prisats med en så kallad jazzkatt som ”Årets nykomling”.

Motivering:

”Man talar om frånvaron av kvinnliga förebilder i jazzen. Saxofonisten Elin Larsson är inte bara en förebild utan ett föredöme för både manliga och kvinnliga instrumentalister. Spontaniteten är central i hennes musik, improvisationer och kompositionerna relaterar till erfarenheter, tankar och känslolägen som gestaltas med både humor och intelligens och med ovanlig och mycket tilltalande orkestrering. Sin musikaliska röst fann hon när hon drabbades av kärlek till saxofonen. ”

_______________________________________________________

Elin Larsson Group
Live and Alive
(Playing With Music/Border)

Elin Larsson är en ung jazzmusiker med många toner i tenor- och sopransaxofonerna.

Hennes live-inspelade debutalbum ”Live and Alive” går från ljusa, melodiskt flanerande toner till brök och spräck. Hon reser inom och utom sig själv, utforskar livet och världen, dokumenterar med saxofontoner.

Här finns influenser, som Coltrane och Ayler, men Elin Larssons mångsidiga uttryck är hennes eget. Mycket merlovande debut!

Extra spännande att Kristian Persson, hennes främste medmusikant, spelar det mindre vanliga jazzinstrumentet trombon. Också han utforskar instrumentets möjligheter, som när pigga trumpettoner hoppar fram ur trombonen.

Gitarr, bas och trummor är ett uppbackande komp, som nära och väl integrerat följer med från komposition till improvisation. Jazzgitarristen Henrik Hallberg visar med elektriska men mjuka, lätta solotoner att också han skulle kunna stiga fram ännu ett steg i gruppens musik.

(Ystads Allehanda 2010)