Etikettarkiv: Styrka

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Elin Larsson för tredje gångenLugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

Annonser

I CD-spelaren: U.W.O

U.W.O
Smile!
(Egen utgivning)

Sångaren och elbasisten Erik Tapper har en så stark, för att inte säga burdus, personlighet att han på scen kan ha en tendens att ta över och dominera. Det fungerar faktiskt bättre på skiva, här blir U.W.O (övriga medlemmar är Johan Borgström, elgitarr, och Fredrik Hallqvist, trummor, en samspelt trio.

Blandningen av metal och funk, nog också lite blues i grunden, är ju inte helt originell utan U.W.O ingår i en tradition som startade med Cream på 60-talet och inkluderar band som Bad Brains och Primus. Men U.W.O (förkortning av Unidentified Walking Objects alternativt Urban War Oysters?) blandar bra, lagom stora doser av vardera genre och ihoplimmat med egen personlighet och stark vilja.

På CD-omslaget syns en knuten näve och skivtiteln: ”Smile!” Vilket stämmer väl överens med Ystadbandets metalfunk: hårt och tufft med ett leende.  Just så kan U.W.O beskrivas: när man tror att man ska få en snyting så får man istället en varm kram.

(Olika versioner i Ystads Allehanda/Hifi & Musik)

Mellan ångest och livsvilja

Bo Hylander och Anna-Carin Englund
Galleri Wallner, Simris
T o m den 12/6

I ena ringhörnan: ängslan och ångest. I den andra: styrka och livsvilja. Samma hårda match utkämpas i både Bo Hylanders och Anna-Carin Englunds målningar. De har så olika uttryck att man kunde tro att deras målningar skulle konkurrera. Men det är precis tvärtom: de kompletterar varann. Det snarlika budskapet varieras och blir allmängiltigt.

Vilket borde skrämma en galleribesökare. Men hur många färgkaskader som än exploderar i Hylanders ansikten och hur ängsligt Englunds små hundar, björnar och någon fågel än orienterar i verkligheten, så står viljan som segrare. Livsviljan. Både Hylanders och Englunds målningar fyller mig med gemensam kraft.

Galleristen Thomas Wallner tillsammans med konstnären Bo Hylander mitt i utställningen.

Bo Hylanders akrylmålningar, som är större (alla med storleken 116 x 89 cm), hänger i Galleri Wallners yttre, stora rum, dit man stiger in direkt från bygatan. Medan Anna-Carin Englunds mindre målningar (de har olika storlekar men cirka 33 x 30 cm kan vara ett riktmärke) placerats i det inre rummet, lägre i tak och mer intimt.

Som målade streckgubbar och streckansikten, likt barnteckningar och serierutor. Så kan Hylanders titellösa verk beskrivas. Intensiva målningar, de känns spontana och direkta.

De blott antydda personerna är så ospecifika att samtidigt som de förstås är självporträtt kunde vara porträtt av mig och dig. De är ensamma, inte själva. I längtansfulla ögonblick finns två personer på en bild. Som Hylander skrivit på en målning: ”Dröm tillsammans.”


Två målningar av Bo Hylander, bägge titellösa.

Färgerna – rött, blått, orange, gult – är lika starka som känslorna.

I ett par huvuden växlar känslorna från en färg till en annan, i ett ansikte tar spräckelrött över som en okontrollerbar lavaström. När inte färgerna räcker för att fånga livet använder Bo Hylander också ord: ”Pennan skriver vad som dyker upp.” En tavla är överfull med ord. På andra kan det stå: ”GUD”, ”Hjärnna”, ”Ensamm” och ”Röster är konstiga när man ej kan tä(n)ka klart”.

Anna-Carin Englund: ”Upplösningstillstånd”.

Anna-Carin Englund målar tvärtom: indirekt. Mindre tavlor till formatet, vilket betyder att också motiven har mindre format. Hon målar pyttenoga.

Hundar och björnar återkommer, som sagt. ”Dalabruden” är en hund av obestämbar ras. På ”Apport” hoppar två hundar efter en boll ner i en brunn. (Eller om det är en skorsten och de är på väg uppåt himlen?)

Björnen kan vara riktig (fast aldrig farlig) men också en tröstebjörn, alltså en teddybjörn, som på en målning med titeln ”Upplösningstillstånd”. På ”Wannabe blåmes” syns nämnda fågel på ett folktomt modernt torg med stora lådlika hus. Där ungefär förstår jag – nej, står det klart – att också Anna-Carin Englund målar självporträtt.

Anna-Carin Englund: ”Granen”.

Som den där ”Granen”. Den står lång och grön, inte ensam utan själv, mot en beigebrunsvart himmel. Det handlar om att vilja ta sig ut i livet. Kanske börja sjunga i ”Kören”, som finns på en annan målning.

Hon målar i olja och ljus ockra, kan blanda teckning med målning, då blir det ”telningar”. En bit masonit syns igenom, också den blir en del av motivet. Hon målar dessutom tavlornas ramar så att de ingår i bilden.

Ofta en glättig färgskala mot ett mer försjunket uttryck.

Anna-Carin Englund: ”Försoning”.

Här finns även några bilder med ödestämning alternativt ödesbestämda bilder, t ex  ”Försoning”. Mörkare färgskala; översvämning, två hus (det ena kan vara en kyrka) på väg att sjunka, två människor som räddat sig upp på vad som ser ut som en flytande likkista.

I samband med utställningen har det kommit en bok om Bo Hylander. Ett större antal målningar återges i bra färgtryck och konstkritikern Bo Bjelvehammar ger en fördjupad bild av Hylanders sjukdom och konst.

Läs! Men läs inte nu, inte först. Mitt råd: ställ dig – utan påläst förkunskap – i Hylander-rummet på Galleri Wallner och låt dig attackeras av hans målningar; låt hans liv möta ditt.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)