Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

Egentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnetthill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnetthill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

Trilogin om Garnetthill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 200-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

Vi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

(KB/YA/TA 2015)

Exil av Denise Mina – igen

Denise Mina
Exil
Övers: Boel Unnerstad
(Minotaur; nu återutgiven av Modernista)

Denise Minas nya deckare, ”Exil”, tar vid där hennes föregående, ”Död i Garnethill”, slutade.

Mina skriver, i likhet med många deckarförfattare, serieromaner. Samma personer och miljöer återkommer, till och med berättelserna i de bägge romanerna hänger så tätt ihop att det är en fördel att läsa böckerna i utgivningsordning.

I den första romanen målades ett porträtt av den skotska staden Glasgow och dess människor. I den nya och andra förtydligas detaljerna, ännu fler av Glasgows invånare presenteras, så fattiga att benämningen trasproletariat kan användas.

Resumé: Minas återkommande hjältinna heter Maureen O´Donnell, något över 20 och arbetartjej. I den förra romanen hade hon flyttat in i en egen lägenhet efter att ha legat på mentalsjukhus. Anledningen till att hon mår så dåligt är att hennes far förgrep sej på henne som ung.

Maureens bror, Liam, har nu slutat att langa knark. Hennes tjejkompis, Leslie, arbetar fortfarande på Glasgows kvinnohus. Maureens pappa, som lämnade familjen efter övergreppet, är tillbaka i Glasgow och Maureen mardrömmer – dag som natt – om att stöta ihop med honom på gatan. En av Maureens systrar har flyttat – flytt – till London, börjat arbeta på bank och blivit ”ett av mrs Thatchers stjärnögda barn”.

Mina för oss otäckt nära – långt in i – en hård trist stad där människorna lever hårda trista liv. Hon skriver inte diskbänks- utan rännstensrealism. Beskrivningen lär dessutom vara äkta och sann. Enligt statistiken har Glasgow en högre procent alkoholister och psykiskt sjuka än övriga Storbritannien.

I ”Exil” tar Maureen oss med till ett av Glasgows kommunala bostadskomplex. I bottenvåningen finns en lång rad igenbommade affärer och på ena hissdörren kan man läsa att ”AMcG suger kuk”. Maureen – och vi – stiger in i hissen och hamnar i ”ett moln av amoniakluktande, intorkad urin”.

Här bor Jimmy Harris, ensamstående pappa till en undernärd barnaskara. Hustrun Ann gick till kvinnojouren och anklagade maken för misshandel. Nu har hustrun försvunnit, troligen till London. (Jag kan väl avslöja att hon kommer att hittas död. Men har hon blivit mördad?)

Maureen känner sympati. ”Jimmy skulle inte ens kunna slå på en tamburin”, som hon uttrycker det. Har han verkligen misshandlat hustrun? Ljuger hustrun? Kan misshandlaren vara någon annan? Vad ligger bakom? Jimmy är ju bara en stackars fattig sate som har svårt att klara familjen och livet och allt, som bara gör så gott han kan även om det är lite.

Också Maureen O´Donnell far till London med nattbussen. Och hamnar i en ännu hårdare och tristare stad där skottarna lever ännu hårdare och tristare liv. Många från Glasgow har utvandrat till London i hopp om ett arbete och ett något bättre liv – och fått det ännu svårare.

I den förra boken förekommer en lika poetisk som socialrealistisk skildring av caféet The Equal alldeles nedanför Garnetkullen. I ”Exil” finns en lika poetisk och socialrealistisk – och dessutom ruggig – skildring av puben The Coach and Horse i Brixton söder om floden i London.

De flesta besökarna är män och alla vita, trots att Brixton är en stadsdel med stor svart befolkning. De sitter tysta, hit kommer man inte för att prata utan för att dricka. Här – eller på någon ännu värre pub, ja, sådana finns – hamnar de skottar som var skurkar redan hemma i Glasgow eller blivit det efter flytten till London.

Också ”Exil” är en (tras)proletärroman – en samhällsroman om Glasgow på hemmaplan och i exil. En alldeles för otäckt nära skildring av den skotska arbetarklassens lägsta skikt där livet går runt sina sista varv med hjälp av narkotikalangning och prostitution samt vidhäftande våld. Liksom ”Död i Garnethill” är ”Exil” en suverän roman och en bra deckare.

Säger man det till deckarförfattarinnan så blir hon glad. Det tar hon som högsta betyg. För det är syftet med romantrilogin om Maureen O´Donnell i Glasgow: att skildra stadens fattiga arbetarbefolkning, realistiskt och journalistiskt.

Arbetssättet har varit just ”journalistiskt”. Denise Mina bor i Glasgow men tillhör inte stadens arbetarklass. Hon beskriver vad hon sett och hört i hemstaden. Trilogins tredje del, ”Den sista utvägen”, kommer förresten på svenska redan i höst.

(Tidningen Boken 2002)

PS. Också Denise Minas debutdeckare = första delen i Garnethill-trilogin har alltså återutgetts av förlaget Modernista som till hösten även återutger tredje och avslutande delen.

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

I CD-spelaren: Donovan

Donovan
Beat Cafe
(Appleseed)

>Akustisk jazzblues. Sångpoeten Donovan återkommer sällan – nio år sen sist – på skiva. Fast fortfarande känns han igen, både i sättet att skriva låtar och för sin artistiska lust.

Som 56-åring låter han lika inspirerad som på 60-talet. Född i Glasgow har Donovan alltid gjort ett slags skotsk blues: ”små” sånger med få ackord, en liten melodi och ofta en kort text, som han upprepar och leker med.

På albumet ”Beat Cafe” kompas Donovans sång och gitarrplock av Danny Thompson, folkmusikens eviga kontrabasist, Jim Keltner, trummor, och John Chelew, orgel och även producent. De spelar på gränsen mellan blues och jazz, vilket passar låtarna perfekt.

Hör bara ”The Cuckoo”, en vanlig blueslåt som går på och går på men varieras så fyndigt – ja, mästerligt – att inte en takt blir tråkig.

(Göteborgs Posten 2004)