Ung kvinna i bokhyllan spelar saxofon

Britta Svensson
Lucia i svart
(Bonnier Carlsen)

Nej, man behöver varken vara ung idag eller ens tjej för att känna den autentiska nerv av ungt liv och driv som finns i Britta Svenssons kvinnoungdomsroman ”Lucia i svart”.

Huvudpersonen är tjej, spännande och vanlig. Hon heter Abra Lucia Colletti, 18 år och svartskalle till hälften (svensk mamma, italiensk pappa). Abra klär sig i svart-svart-svart (boots, jeans, skinnjacka) och har ungdomsplats på korvfabrik. Hon strular med killar (oftare fel än rätt kille), spelar sax (har ärvt ett par saxofoner av pappa) och drömmer om att lira i sitt eget E Street Band.

Fast, min första invändning, varför just Bruce Springsteen och hans E Street Band (även om saxofonisten Clarence Clemons är bra)? Skulle det inte vara mer sannolikt att Abra gillar saxofonisten Lora Logic (i X-Ray Spex)? Jag håller med kompisen Millan: ”E Street Band… Det är föråldrat.”

Grundberättelsen känner jag igen och tycker om. Saxofonisten Abra och trummisen Millan annonserar efter musiker och bildar bandet Lucia med två tjejer till på sång och gitarr plus en manlig basist som alibi. Hur många av oss, killar som tjejer, har inte satt upp såna lappar, spelat i såna amatörband och drömt…

Men, min nästa invändning, så träder Ida Jansson, skolkurator i Abras förortsskola och den vuxne rollfiguren, in i berättelsen och Abras liv. Lite grann är det som om författaren läxar upp sig själv: den äldre journalisten och krönikören i Expressen uppfostrar den unga Britta Svensson som skrev i punkfanzinet Funtime.

Det som verkligen är ungdomligt dårskap kan det förstås vara bra att göra sig av med och ersätta med den klok- och kunskap som hjälper en i vuxenlivet. Men hur fort och lättvindigt som helst kan det ju inte gå.

Nu har jag varken rätt ålder eller kön för Britta Svenssons ungdomsroman men nog reagerar också unga kvinnliga läsare när författaren höjer pekfingret?

Även om Abra handlar rätt och riktigt mot slutet, så är frågan: Borde hon ha handlat så, i en fiktiv berättelse? Fiktion låtsas ju bara vara verklighet, för att bli trovärdig måste fiktionen vara mer trovärdig än verkligheten.

Jag ser gärna en serie ungdomsromaner om Abra Lucia Colletti, ung kvinna, svartskalle och saxofonist. Men just därför är det en smula oroande att huvudpersonen är på god väg att bli duktiga, präktiga Abra redan i första boken.

(Bl a Kvällsposten 2001)

I CD-spelaren och Malmö: Dalaplan

Dalaplan
Feber
(Egen utgivning/Spotify)

Dalaplan (gruppen från Malmö) fortsätter att spela och sjunga precis som det brukar kännas att svänga av vid Dalaplan (platsen i Malmö) och gå nerför Södra Förstadsgatan. Nya EP:n ”Feber” släpptes först digitalt (kolla på Spotify) och finns nu också som fysisk vinylskiva.

Tyngre än förra gången: punk på väg mot pop och även mer formell rock.

Jag gillar när schlagerklistriga melodier framförs med ettriga elgitarrer, funkig bas, sipprande klaviaturtoner och bastanta trummor. Texterna är noteringar om hur det kan kännas att bo vid Dalaplan (platsen) med omnejd.

Fast Dalaplan (bandet) får vara lite aktsamma nu så de inte slutar som Bruce Springsteen á la Malmö…

Än så länge sjunger Niklas Svensson – ja, ännu mer på nya skivan – på bredaste malmöitiska likt en Stefan Ahlqvist (Problem) i vilda dagar medan musiken spelar nästan storstadsrock typ Fiendens Musik. (Bandet uppger själv MC5, The Sonics och Docenterna som influenser.)

Fast ursäkta: fyra ynka låtar? Jag vill ha mer, mer, mer!!!

(Olika varianter i Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2011)

Arbetarhjälten Kalle Pedal (1949-85)

Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren
Raka rör – Historien om Kal P. Dal
(Kira förlag)

Med boken ”Raka rör” har Peter Dahlqvist och Jeanette V. Rosengren rest ett äreminne över Karl-Göran Ljunggren (1949-85), mer känd som Kal P Dal eller Kalle Pedal.

Boken kunde inte ha börjat bättre. Läsarna bjuds på en tur genom dagens och gårdagens Arlöv med Bitte Ljunggren Eek, syster till Kalle, som guide. Det blir en stämningsfull tillbakablick på den miljö – den arbetarmiljö, ska betonas – som födde en skånsk slashas med mottot att rocka röven av hela Sverige.

Även om mycket är rivet och borta idag, både Regal, biografen som blev fritidsgård för traktens popband, och SJ:s bostadshus, där Bitte och Kalle växte upp mellan spåren (pappa var stins). Fast farfars och farmors hus på Hedgatan står kvar, också grinden är densamma. Vid parkeringsplatsen, där Wagonfabrikens anställda förut hade prunkade trädgårdar, finns Kal P Dals gata.

”Raka rör – Historien om Karl P Dal” är en såndär tjock, maffig artistbiografi och minnesbok, som de största rocklegenderna brukar ägnas. Dahlqvist och Rosengren har pratat med bandets medlemmar, andra musiker och artister, familjen, vänner och bekanta.

Här finns citat från intervjuer med Kalle (vilka strax förvandlades till ”The Kal P. Dal Show”), tidningsklipp och inte minst mängder med bilder, såväl ur familjealbumet som pressfoton. Per Sinding Larsen har skrivit förordet och Olle Berggrens minnesord har tryckts på nytt.

Kalle Pedals biografi växer fram som ett pussel. Ibland kolliderar bitarna, försöker tränga sig ner på samma plats. Så blir det när en biografi byggs på många olika personliga minnen, eftersom människor ju minns så olika. Men jag tycker det är kul, det också. Resultatet har blivit en levande biografi över en människa som berörde så många och så starkt att han fortfarande lever i deras – våra – minnen.

Tusen anekdoter återberättas, vissa nog mer sanna än andra. Som att Kalle Pedal egentligen var döpt till Carl Sven-Göran. Men inte kunde han väl heta Sven-Göran, anä, menade faster Elsa och döpte om honom hemma i vasken, till Karl-Göran.

Eller när Kalle med band inte fick spela på folkfesten i Malmö för att ”vi var inte kommunistiska nog”, enligt Kalle. Då körde de ändå till folkfesten med orkesterbilen och när det var slutspelat för kvällen så bar de upp instrumenten på scen och gav en extrakonsert.

Här finns också uppgifter som fördjupar bilden av Karl-Göran Ljunggren. Till exempel kontrasten mellan Kalle Pedals populära närradioprogram, sänt på Skånepartiets frekvens, och att han var gift med en invandrare. Eller tiden som FN-soldat i Sinaiöknen.

Redan på sidan 12, bredvid fotot av Kalle och bandet med en Koskenkorva i en raggarbil, har texten till titellåten Raka rör dragits upp i stor stil. Det får mig att förstå något som jag inte begrep förut – att Karl P Dal var en rockpoet.

Ja, ordagrant. Kalle Pedal lånade och stal amerikanska/engelska melodier och inspirerades av originaltexterna till att på fonetisk skånska med diverse slangord dikta egna texter som placerades i Arlöv med omnejd. Raka rör-texten är i klass med Bruce Springsteens skildringar av gänget på gatan.

Nog kunde han vara glyttigt påfrestande men Kalle skrev också allvarliga, proletära och faktiskt politiska texter. Som låtarna om Jonnie och Tuffe Sven, ett par killar det gick snett för. Min egen Kalle Pedal-favorit handlar om de ”arbetarhippiesar” som samlades nere vid AF, alltså Lunds studenthus. Likt en skånsk Lou Reed har Kalle uppmärksammat ett annat Lund, arbetarstaden Lund.

Mitt starkaste minne är från en musikfest vid Möllan i Arlöv, där jag skulle intervjua en motvillig Kalle Pedal till Musikens Makt. Varken Kalle eller MM:s redaktion tyckte det var en bra idé. Men det tyckte jag, det hävdade jag, det krävde jag. Också Kalle Pedal hörde hemma i den progressiva musikrörelsen. Punkt.

Det finns många sorters arbetarhjältar. Den rockande slashasen Karl-Göran Ljunggren från Arlöv var a working class hero; på sitt sätt.

(Något kortare i Kvällsposten 2010)

I CD-spelaren: L T Fisk

L T Fisk
Den springande punkten
(Pequod)

Först saknade jag hans nylonsträngade akustiska gitarr från tidigare album. Men det dröjde bara något spår innan jag vant mig.

Nu ackompanjerar Fisk istället sin sång med en ackordcittra som skapar en klirrande, dallrande, kristallvasspröd atmosfär. Vilket faktiskt fungerar ännu bättre till hans profant mässande röst.

Så märkligt att han kan få sina ojämna texter att bli melodiska sånger trots att det knappast är sångtexter. Och när kompet byter till piano så växer samma – men ändå en annan – men en snarliknande – stämning upp runt sången och texten.

Albumet spelades in i olika nutida inspelningsstudios, som en sommarstuga i Ystads sandskog och en lägenhet på Ronnebygatan i Malmö.

Förut har jag jämfört L T Fisks inspelningar med Philemon Arthur, Springsteen till akustisk gitarr och den sena, avskalade Cash. Men det är faktiskt att förringa honom. Den malmöitiske sångpoeten LT Fisk är unik.

Vad texterna handlar om? Vet inte, har ingen riktig aning, men de nålar sig fast i hjärtat.

(Ungefär såhär i Ystads Allehanda 2010)

Amanda Bengtsson från Lund

Jag är ju en sån där kultursnobb som inte tittar på Idol (eller Let’s dance för den delen). Därför blev det något av en chock när lundatösen Amanda Bengtsson, nu Jenssen, plötsligt uppträdde på den svenska Grammisgalan (jo, jag tittar faktiskt på den).

På scenen stod en uppenbarelse: den mest blonderade blondin i röd, tajt, strax över knäet kort klänning, röda, högklackade skor och röd läppstiftsmun. Och som hon tog i när hon sjöng singellåten ”Do You Love Me”! Så mycket att sången och kompet kunde hamna bredvid varann, i varsin tonart.

Sen kom Amanda Jenssens debutalbum, ”Killing Your Darlings” (Epic), som fick snurra, om och om igen, i bilens CD-spelare. Jag lyssnade, log och skrattade – tills jag tystnade och började lyssna ordentligt. Där fanns ju nåt… enastående.  Hon var… en personlighet. Hon sjöng och spelade över… medvetet. Så smart och proffsigt.

Amanda Bengtsson, alias Jenssen.

Musiken är egentligen inte min genre: ett slags evigt mondän och lyxig glampop med fyndiga ordval i de engelska texterna och småstölder á la Per Gessle i de catchiga melodierna. Också i studion har hon tagit i. Amanda kan skrika sig ur vilken tonart som helst och glida mellan tonerna som Bambi på isen.

Det gör ingenting. För vart rösten än tar vägen så ropar och viskar hon – det kan hon också – med attityden att jävlaranamma jag ska minsann ta mig in i show business och inget kan stoppa mig. Ur vägen! Vilken pondus! Så stor vilja! Det kallas ung kvinnokraft.

Amanda Jenssen får mig att tänka på Grace Jones och Marilyn Monroe, om hon haft en chans att styra sin karriär. Tänk en skånsk Marilyn Monroe årgång 2008. Wow! Jag har också lyckats få tag på en massa demolåtar med Amanda. Inspelad ”At home” var hon ju något helt annat: en kvinnlig singer/songwriter till akustisk gitarr.

Och när jag gick in på http://www.amandajenssen.com (nätsida för Amanda-fans) och kollade hennes Idol-framträdanden så upptäckte jag ju också – äntligen! på tiden! – vilken bredd hon har.

I Idol sjöng Amanda allt från den unga Elvis-låten ”That’s Alright Mama!” över ”You Really Got Me” (The Kinks), ”Born To Run” (Springsteen), ”Dream A Little Dream Of Me” (Ella Fitzgerald) och ”Hallelujah” (Leonard Cohen) till den äldre Elvis Presley-låten ”Suspicious Minds” med samma stora – ja, gigantiska – attack, inlevelse och uttryck.

(Ystads Allehanda och Ny Tid 2008)

Från Rågsved till Bronx

Bengt Eriksson tar tunnelbanan från Blåsut till Manhattan och träffar författaren Richard Price från Rågsved. Nej, ursäkta. Bronx ska det vara.

Tjackar ett Aftonblad och ett 20-kronorshäfte i kiosken och går uppför trapporna till Blåsuts tunnelbanestation. Bläddrar igenom Bladet medan jag väntar.

Snabbt förbi Popsidan och tänker som vanligt: Fan, va Mats Olsson måste gotta sej varje måndageftermiddag. På kulturen skriver Jan Danielsson om småländska westernranchen High Chapparall som nån slags kultur. Och Innerspalten…

Jag känner mej mer medelålders för varje gång jag konstaterar att i slutet av 60-talet, då var Innerspalten varje dag en spännande och strapatsfylld safari genom litteratur, teater, konst och musik, politik, samhälle och människor.

Tåget kommer. Jag kliver på och nickar åt Svenne – med mustaschen – som sitter där djupt försjunken i en ny Manhattan-deckare.

Vid T-Centralen går jag av igen för att byta. Nya Village Voice har kommit, ser jag i Pressbyrån. Köper den också. Men hinner bara se rubriken till Lester Bangs recension av Ebba Gröns nya LP – ”Like A Cactus In Your Arse” – innan tåget från Coney Island/Brooklyn kommer in.

Det tåget känner man igen direkt på graffitin: in- och utsidan. på taket och fönstren, varenda centimeter, skulle inte förvåna mej om tågets undersida är fullmålad också, grönt och blått men mest svart, tjocka svarta streck, inga meningar, inte ett ord, bara tjocka-raka-snea-krokiga-runda streck, som om ilskan och vreden varit för stor, det har inte funnits tid att formulera sej, förbannelsen har bara blivit ett blixtsnabbt knytnävsstreck mot tunnelbanekäften.

Tåget fylls med ansiktsfärger (gula, svarta, röda, vita) och språk (italienska, spanska, kinesiska, indianska, amerikanska). Jag ser på klockan. En kvart kvar. Hinner nog.

Snabbt av på 42:a gatan och in på Downstairs skivaffär. Och vad får jag tag på om inte singeln ”Wait A Minute” med The Coasters. Otroligt! Bara plocka upp den så där! Rusar uppför Fifth Avenue, pustar ut vid Times Square. Han står där redan och väntar, Richard Price.

Klippt ur provtidningen X-TRA. Foto: Bengt Eriksson

Väntat länge? undrar jag.

”Kom lite tidigt”, säger han.

Alldeles om hörnet vid Times Square ligger en Blimpie-bar. Där sätter vi oss med varsin blimpie med kalkon och varsin pepsi.

Richard Price är strax under 30 och författare till ”Bloodbrothers”, ”Wanderers” och ”Ladies´ Man”.

Huvudpersonerna i böckerna är arbetare. ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” handlar om arbetarfamiljer och tonåringar, den senare om gänget Wanderers från Rågsved. Nä, jag menar Råttorna från Bronx. Nä, jag menar…

Precis så här är det ju.

Vi växer upp med amerikansk rock, tittar på amerikanska långfilmer och TV-deckare. Efter bion slinker vi in på McDonald och tar en hamburgare och/eller milkshake. Vi åker skateboard och rullskridskor, går i Lee-jeans och gympadojjer.

Med rasande fart blir Sverige – framför allt Stockholm – en smärre kopia av USA. Idag är Stockholm en förort till New York. Nästa gång du stiger av tunnelbanan vid T-Centralen så kolla… Det går att byta till Brooklyn. Precis som mycket rockmusik från New York inte bara handlar om USA utan också om Sverige och Stockholm, så handlar en bok om ett tonårsgäng från Bronx också om Rågsved, Bagarmossen och Jakobsberg.

”Jag började köpa singlar när jag var 10, berättar Richard Price. ”Dom stora då, det var Four Seasons och Dion, och också killar som Gary U Bonds och dom där med dom ljusa rösterna, eller en av dom där riktigt smidiga Motown-dansarna. Jag var verkligen inne på Motown också, Motown var ju stort samtidigt med att Beatles invaderade USA. Å! Va jag höll på Frankie Valli, att han skulle hålla sin plats på Top Ten. Jag ville att Stevie Wonder skulle va där, bara inte dom där från Carnaby Street, Beatles, som inte sa mej ett dugg.

Ända sen dess har jag haft en hemlig dröm att bli rockstjärna. Bruce Springsteen, har man sagt mej, han är den sångare mina böcker har mest gemensamt med. Både två berättar vi om vita ungdomar från arbetarklassen och lägre medelklassen. Jag tror människor använder sej av musik när dom har det svårt, då letar dom efter sånger som kan gestalta deras lidande. Och jag, precis som dom flesta författare, skriver mest om lidande. Och det jag gör då, det är att lägga in ett ”soundtrack”, ett ljudspår, i mina böcker.

När jag växte upp, och det är den tiden jag berättar om i ”Wanderers”, det tidiga 60-talet alltså, den musik som spelades då, det var musiken från östkusten, det italienska Philadephia- och New York-soundet. Och Motown också, som började då. Den musiken var en mycket stor del av min uppväxt, jag kände starkt släktskap med den.

När jag skrev böckerna la jag på mina gamla singlar, söp mej småknall, använde plattorna som stimulans för minnet…”

Oh yeah, I’m the type of guy that likes to roam around
I’m never in one place I roam from town to town
And when I find myself fallin’ for some girl
I hope right into that car of mine drive around the world
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer I’m a wanderer
(Ur ”The Wanderer” med Dion)

Du menar att rocken var den kultur som betydde mest för dej. Det börjar väl ändras lite grann nu när den första rockpubliken är mellan 30 och 40, men i Europa betraktas ju fortfarande inte rocken som kultur…

”Nja, kultur… Det är inte kultur. Det är stålar. Om det inte gick att göra pengar på den skulle rocken aldrig betraktas som kultur.”

Du berättar om samma miljöer och människor som finns i dom gamla rocklåtarna. Du är en amerikansk författare, skriver om New York och människorna som lever här…

”Jag är inte så mycket en amerikansk författare som en New York-författare. Jag tror inte New York har så mycket att göra med resten av världen, inte heller med andra delar av USA. Jag vet mycket lite om förortskultur.

Jag vet mycket lite om amerikansk småstadskultur. Jag vet mycket lite om andra stora städer. Jag vet lite grann om Los Angeles och lite grann om San Fransisco. Det jag känner till är krigsveteranerna från andra världskriget och deras barn. Det är den värld som varit är min.

Jag håller på och får fler erfarenheter nu, men fortfarande vågar jag inte säga att jag med auktoritet och kunskap kan skriva om nåt annat. Och min smak när det gäller litteratur är likadan. Jag tycker om böcker där det händer mycket och är mycket dialog. Och som berättar om ungefär samma sorts människor som dom jag skriver om. Jag försöker att läsa om andra bitar av den amerikanska kulturen, men det som verkligen når fram till mej, det är berättelser som kommer från där jag kommer från.”

Finns det fler amerikanska författare som skriver böcker om arbetarklassungdomar.

”Nej, det skrivs inte särskilt många böcker om dessa människor. Det har en enkel förklaring. Folk som kommer från arbetarklassen och lägre medelklassen blir inte författare. Författare och kritiker kommer oftast från övre medelklassen, från en studerad miljö. Jag känner inte till många författare med min bakgrund som kan berätta om miljön och människorna där dom växte upp.

Föräldrarna vill att man ska komma upp sej, få en säker framtid. Studerar man så ska man studera till advokat eller läkare. Att bli författare är en alldeles för stor risk, för vad gör man om man inte slår igenom? Man har inget att falla tillbaka på.”

The midnight gang’s assembled
And picked a rendezvous for the night
They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign
That brings this fair city light
Man, there’s an opera out on the Turnpike
There’s a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry-Tops, rips this holy night
The street’s alive as secret debts are paid
Contacts made, they flash unseen
Kids flash guitars just like switchblades
Hustling for the record machine
The hungry and the hunted
Explode into rock ‘n’ roll bands
That face off against each other out in the street
Down in Jungleland
(Ur ”Jungleland” med Bruce Springsteen)

Mer exakt, vilken bakgrund har du?

”Lägre medelklassen, Bronx, en arbetarstadsdel i New York. Min pappa var taxichaufför, nu jobbar han som dekoratör, lägger varor snyggt i olika skyltfönster. Jag växte upp i ett hyreshus, men jag vill inte kalla det fattigdom, jag vill inte glorifiera det genom att kalla det fattigdom. Det var hyfsat men ingen miljö som det kommer författare från.”

Hur kom det sej att du blev författare då?

”Jag har skrivit sen jag var barn. Jag var inget vidare i skolan – utom i engelska. Jag tror alla barn har nåt som han eller hon vet att dom är riktigt bra på, en bra idrottsman eller dansör, författare…

Jag har alltid trott att jag skulle bli nånting, bli känd på att göra nånting. Så jag funderade på vad jag kunde göra: jag har ingen vidare sångröst, jag är ingen idrottsman, inte bra på kemi eller utländska språk. Men jag tänkte: jag är 21 år, jag tar min chans och följer min dröm ett par år. Misslyckas jag så är jag kanske 24, jag kan studera vidare då. Och jag hade betyg så jag visste att jag kunde läsa juridik eller gå handelsskola, om jag ville.”

Både ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” har filmats också.

”Ja, men ”Bloodbrothers” gjorde dom om helt, ändrade hela stämningen så att den blev mycket mjukare och… Den gick inte så bra och jag tycker inte den förtjänade att gå så bra heller. ”Wanderers” handlar om ett tonårsgäng i början av 60-talet. Jag tror det blir en mycket bättre film. Det verkar som om det är trend med gängfilmer just nu, fast det är mest filmer om gäng idag. Som ”Warriors”.

Phil Kaufman, som gjort ”Wanderers”, är en bra regissör. Förut har han bl a gjort ”The Return of the Body Snatchers”. Och jag tycker manuset blivit bra. Det säger jag inte för jag sitter och väntar på att få pengar från filmen. Men jag hoppas ”Wanderers” går bra.

”Bloodbrothers” struntar jag i. Den filmen handlar inte om samma saker som boken.”

Om du jämför ”Wanderers” med ”Warriors”…

”Den har inte ett dugg gemensamt med ”Warriors” – utom att bägge filmerna handlar om gäng. ”Warriors” är en stiliserad, konstnärlig film – man gör konst av skit. Jag tycker den är en … exploatering. Jag såg ”Warriors” på en bio här vid Times Square och jag tror dom flesta i publiken kom från olika gäng. Dom garvade filmen igenom, hade aldrig sett nåt så roligt i sitt liv. ”Warriors” är Hollywoods syn på vad gäng är för nåt. Den amerikanska medelklassen skrämmer sej själv med en gängfilm. Billigt, tycker jag.

Du får ta mitt omdöme för vad det är, en partsinlaga. Men jag tror att även om ”Wanderers” inte hade tävlat med ”Warriors” och jag sett filmen bara för att jag var intresserad av ämnet, så hade jag nog tyckt likadant ändå.

”Warriors” fick dålig publicitet också. Några ungdomar dödades under visningar i Kalifornien och Boston, tror jag det var. DÅ SKA DOM VÄL LÄGGA NER DEN JÄVLA FILMEN! NÄR MÄNNISKOR MÖRDAS PÅ GRUND AV DEN! Men inte. Pengar är viktigare än människoliv, låt dom bara ta livet av varann, tycker filmindustrin.

Jag tror USA kommer att ha en av dom kortaste maktperioderna i världshistorien. Vi har varit en av de mäktigaste nationerna i snart 100 år och vi är klart på nergång nu. Kärnkraften är skrämmande. Vid olyckan på Three Miles Island tänkte jag, om ingen annan tar kål på oss så gör vi det själva. Det är inte nazisterna eller kommunisterna, det är vi själva som gör det mot oss själva. Folk är så förblindade av pengar. Det är en kapitalistisk kultur och jag antar att jag, som är en författare som gjort succé, att jag är mer kapitalist än dom flesta amerikaner. Men det är en oerhört självförstörande kultur. Vi verkar göra vadsomhelst för pengar. Vi säljer vapen till både Egypten och Israel, för vi har en ekonomi som är beroende av krig.

Jag skulle hellre leva i 30-talets depression än i det här överflödssamhället som kommer att förstöra sej själv en vacker dag när några kärnkraftverk smälter ner. Vafan är det då för mening med att jag kan gå supermarketen och välja bland alla varor och sorter när den jävla supermarketen smälter ner!

Men vi är så rädda, vi är så rädda för att oroas. Tidningarna slutar att skriva om det. Å! Va skönt! Faran över! Vi vill inte veta nåt om det. Säj vadsomhelst som gör mej mindre rädd och jag är med. Säj inte att jag är i fara! Att det krävs nåt av mej, att jag måste kämpa mot City Hall…

Jag vill inte heller höra talas om det. Man kan inte låta bli att höra talas om det, men en del säjer: ”Försvinn!” Så jag måste bestämma mej, jag som alla andra, vad ska jag göra? Springa härifrån allt vad jag orkar? Vad hjälper det? Så om inget händer? Och vad kan hända?

Människorna har fortfarande en sån barnslig inställning till kommunism och socialism. Dom tror fortfarande att Dom Röda ska ta ifrån dom deras tredje Cadillac och Det Bästa, ta barnen ifrån dom och låta dom arbeta i saltgruvorna.

Och ändå, 90 miles från Miami ligger Kuba, som jag gärna skulle vilja besöka. Ett samhällsystem som lyckats ganska hyggligt ändå, har jag hört.

Jag växte upp under Kalla Kriget. Ho Chi Minh, Krustjov och Castro skulle ta friheten ifrån mej. Men det är bara snack. Och det är snacket som kommer att ta livet av oss. Det som var ”bra”, inom citat, med Three Miles Island är att det blir svårare och svårare att blint tro på våra ledare. Precis som efter Watergate.
Jag är författare… och om jag inte skriver om det här… då stödjer jag det ju. Det är nåt jag tänker mycket på. Jag menar, det jag måste, min skyldighet, är ju att skriva saker som slår folk i ansiktet, så dom inte kan glömma det. Men först måste jag komma igenom min egen ängslan för att erkänna hotet och lära mej mer om det.

Säg, vad ska jag skriva om, om jag inte skriver om detta? Att skriva böcker då… det blir som att onanera.”

I can talk
Faster and louder
I can eat
Faster and louder
I can screw
Faster and louder
I’m a man, I’m a man
Faster and louder
I can scream
Faster and louder
I can jive
Faster and louder
walk the dog
Faster and louder
mow the lawn
Faster and louder
jump back jack!
Faster and louder
get down Bernice!
Faster and louder
Hot Pants!
(Ur ”Faster and Louder” med The Dictators)

Innan vi skiljs ber jag Richard Price att sätta ett ”ljudspår” till intervjun.

”Hmmm”, säger han. ”The Wanderer” med Dion förstås, därifrån kommer ju namnet på gänget i boken och filmen, och det är också temat i filmen. Four Seasons och Bruce Springsteen, antar jag, Smokey Robinson & The Miracles och ett band som inte finns längre men medlemmarna växte upp där jag växte upp och var kompisar med min yngre brorsa, fast det visste inte jag. Dictators hette dom och dom kallade sin sista platta för ”Bloodbrothers” – efter min bok.”

(Skrivet till  X-TRA, provtidning inför Schlager 1979)

PS. Det har hänt en hel del i livet, både privat och professionellt, för Richard Price, gått upp och ner och upp igen, sen jag träffade honom. Här är en förteckning över hans utgivna romaner, som allt mer passerar gränsen till krimgenren:

1974. The Wanderers
1976. Bloodbrothers
1978. Ladies’ Man
1983. The Breaks
1992. Clockers
1998. Freedomland
2003. Samaritan
2008. Lush Life

Lou Reed genom Poul Borum (och tvärtom)

Om du kan föreställa dej att Lars Gustafsson – Poeten och Författaren, Doktor Gustafsson – har översatt några rocktexter av t ex Bob Dylan, Bruce Springsteen eller Lou Reed och att han nu står på rockklubben Oves i Malmö och deklamerar sångtexterna till komp av låt säga Babylon Blues, då kan du kanske också föreställa dej Poul Borum.

Möjligen men inte helt säkert. Poul Borum är osannolik. Eller typiskt dansk. Sådana ”kulturarbetare” har vi inte i Sverige.

En dag i förra veckan. Klockan är trax efter 16. Jag befinner mej i Köpenhamn – på rockklubben/diskoteket U-Matic. Det nystartade förlaget Amadeus presenterar sej, i allmänhet, och, i synnerhet, sin hyllningsbok till och om den amerikanske rocksångaren/musikern/kompositören/poeten Lou Reed.

Det är trångt med folk – mellan 150 och 200 personer med ölglas i händerna. Och nu går Poul Borum upp på scenen och ställer sej vid mikrofonen.

Poul Borum är 52 år. (Eller som han själv säger: ”Jag är inte längre tre gånger 17 år. Det är trist, för när man är 17 är man ung och nyfiken. Nu är jag istället två gånger 26, då är man på väg att bli etablerad.”)

Han är poet, översättare och redaktör för en poesitidskrift. Han är de unga danska poeternas ”guru”. Både rock- och lyrikkritiker.

Poul Borum börjar deklamera texterna han översatt till Lou Reed-boken, bl a ”Heroin”. Han halvt pratar, halvt sjunger. Han är en dansk ”rappare”. Betonar vissa strofer, upprepar dem som refränger.

”Walk On The Wild Side ” / ”På vildspor” deklamerar Poul Borum till komp av danska rockbandet Tristan T.

”På vildspor” finns också på CD. Klicka för provlyssning.

Jag frågar Poul Borum, när han stiger ner från scenen: Är Lou Reeds rocksånger poesi? Är Reed en rockpoet?

– Visst är Lou Reeds texter poesi. Men inte litteraturpoesi utan sångpoesi, brukspoesi. Och bland sångpoeterna hör han till de bästa, tillsammans med Bruce Springsteen och David Byrne i Talking Heads.

– Det är fantastiskt att man kan säga så mycket – som Lou Reed gör – i en rocktext.

Varför valde du att översätta just de här Lou Reed-texterna?

– Det var inte jag utan förlaget som valde texterna. Jag hade haft svårt att välja. Det var förlaget som bad mej översätta de här tio Lou Reed-texterna.

– Det var en beställning. Jag tycker om att arbeta på beställning.

(Kvällsposten 1986)

Winnerbäck, för 10 år sen

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

(Publicerat i tidskriften Fönstret 1999)

På Backafestivalen: L.T. Fisk

Idag blir det ohöljd reklam på Erikssons kultursidor. För är man inte på jazzfestivalen i Stockholm så borde man kanske befinna sig på Backafestivalen i Tjörnedala på Österlen?

Blott ett enda tips: den skånske sångpoeten L.T. Fisk är en av årets medverkande på Backafestivalen. Så här skriver han själv på bloggen Kvastfening:

Foto från L.T. Fisks blogg.

”På fredag, eller rättare sagt på lördag morgon, spelar L. T. Fisk på Backafestivalen strax utanför Simrishamn. Han får avsluta festivalen vad det verkar. I berättartältet. Så går det när man försöker tvinga sig in på en festival. I alla fall. Han tycker det ska bli vansinnigt roligt och spännande. Ni som har vägarna förbi Baskemölla, eller Simrishamn, kolla upp Backafestivalen. Två dagar. Fredagen den 17 klockan 00.30 spelar L. T. Fisk. Vi ses där, va. ”

Själv plockade jag fram recensioner av hans två senaste album (om ni missat hans skivor, tyvärr är det många som gjort det), så jag gör mitt för att locka er till Backafestivalen…

L.T. Fisk
Som ljus genom galler / Sånger 1999-2003
(Veni)

I pappret från skivbolaget nämns ”Nebraska” med Bruce Springsteen.

En möjlig jämförelse: inte musikaliskt men vad gäller stämning och persongalleri. Själv tycker jag att L.T. Fisk låter som en skånsk kombination av Robert Johnson och Leonard Cohen inspelad i en stuga på Söderslätt.

L.T. Fisk sjunger till egen akustisk gitarr, ibland ett munspel och en orgel, tror jag. (Då blir det också lite Philemon Arthur & The Dung-känsla, fast inte riktigt lika frifrodigt = utan ”falskspel”.) Primitivt och modernt, urtid och nutid.

Sångerna är kortnoveller utan verser och refräng om människor i såväl Malmö som Piteå. Ändå blir det melodiskt genom att Fisk repeterar några ord eller en mening och för att hans skånska är en sång i sej.

Som en ung Dylan, ännu en jämförelse, betonar han också varje ord som vore det livsviktigt. Det mest personliga och märkligaste jag hört i den allt längre raden av svenska singer/songwriters.

L.T. Fisk
Man måste veta när man ska sluta
(Veni)

Robert Johnson är borta men Leonard Cohen finns kvar på det nya albumet med L.T. Fisk (pseudonym för Johan Andersson). Inspelningen är också mindre primitiv och mer ”producerad”, även om den gjordes hemma i Mattias Larssons lägenhet.

En kärleksfull produktion lyfter fram L.T. Fisk – orden och melodierna, den nylonsträngade gitarren och rösten – så att han hamnar en centimeter från lyssnarens öron.

Han skriver noveller som förses med melodier utifrån språkets egen melodi. De skånska orden börjar sjunga.

Det är sånger på gränsen till självmord. De handlar, enligt L.T. Fisk, om ”den fåfänga som både håller oss vid liv och tar livet av oss”.

Cello, orgel och kör kommer in och poängterar, vilket gör stämningen ännu vackrare och budskapet ännu mer drabbande.

(Bägge recensionerna från Hifi & Musik)