Kategoriarkiv: Barn

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

Mordas flickorna_i_villette_press1-litenDe är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”… I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

Morda Ulla Montan asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

Morda Thorn Ullberg anna-jansson-foto-thron-ullberg2– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

(2008-2009)

Annonser

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Ung kvinna i bokhyllan spelar saxofon

Britta Svensson
Lucia i svart
(Bonnier Carlsen)

Britta Svensson Lucia i svartNej, man behöver varken vara ung idag eller ens tjej för att känna den autentiska nerv av ungt liv och driv som finns i Britta Svenssons kvinnoungdomsroman ”Lucia i svart”.

Huvudpersonen är tjej, spännande och vanlig. Hon heter Abra Lucia Colletti, 18 år och svartskalle till hälften (svensk mamma, italiensk pappa). Abra klär sig i svart-svart-svart (boots, jeans, skinnjacka) och har ungdomsplats på korvfabrik. Hon strular med killar (oftare fel än rätt kille), spelar sax (har ärvt ett par saxofoner av pappa) och drömmer om att lira i sitt eget E Street Band.

Fast, min första invändning, varför just Bruce Springsteen och hans E Street Band (även om saxofonisten Clarence Clemons är bra)? Skulle det inte vara mer sannolikt att Abra gillar saxofonisten Lora Logic (i X-Ray Spex)? Jag håller med kompisen Millan: ”E Street Band… Det är föråldrat.”

Grundberättelsen känner jag igen och tycker om. Saxofonisten Abra och trummisen Millan annonserar efter musiker och bildar bandet Lucia med två tjejer till på sång och gitarr plus en manlig basist som alibi. Hur många av oss, killar som tjejer, har inte satt upp såna lappar, spelat i såna amatörband och drömt…

Men, min nästa invändning, så träder Ida Jansson, skolkurator i Abras förortsskola och den vuxne rollfiguren, in i berättelsen och Abras liv. Lite grann är det som om författaren läxar upp sig själv: den äldre journalisten och krönikören i Expressen uppfostrar den unga Britta Svensson som skrev i punkfanzinet Funtime.

Det som verkligen är ungdomligt dårskap kan det förstås vara bra att göra sig av med och ersätta med den klok- och kunskap som hjälper en i vuxenlivet. Men hur fort och lättvindigt som helst kan det ju inte gå.

Nu har jag varken rätt ålder eller kön för Britta Svenssons ungdomsroman men nog reagerar också unga kvinnliga läsare när författaren höjer pekfingret?

Även om Abra handlar rätt och riktigt mot slutet, så är frågan: Borde hon ha handlat så, i en fiktiv berättelse? Fiktion låtsas ju bara vara verklighet, för att bli trovärdig måste fiktionen vara mer trovärdig än verkligheten.

Jag ser gärna en serie ungdomsromaner om Abra Lucia Colletti, ung kvinna, svartskalle och saxofonist. Men just därför är det en smula oroande att huvudpersonen är på god väg att bli duktiga, präktiga Abra redan i första boken.

(Bl a Kvällsposten 2001)

Dickens detektivbyrå i Åhus

Lätt att hitta till Torget i Åhus. Bara att följa den tecknade kartan som finns på insidan av bokomslagen. När jag parkerar bilen står Suzanne Mortensen och väntar vid Dickens detektivbyrå.

Åhus 1

På adressen Torget 21 i Åhus finns Dickens detektivbyrå. Till vänster har hon sin bostad och till höger finns detektivbyrån.

– Jag hade bestämt mig för att just här skulle detektivbyrån ligga, säger hon. Då hände något märkligt.

– Min man och jag stod på torget. Vi skulle göra en bussutflykt. Också ett annat par stod och väntade och vi började prata. Kvinnan pekade: Där bor vi.

– Oj! tänkte jag. Det var en liten chock. Då hade jag ännu inte skrivit något bokkontrakt och jag kom mig inte för att berätta att jag inhyst en kvinnlig brittisk privatdetektiv med spårhund i deras hus.

– När jag hade fått ett förlag, då knackade jag på och berättade. Mottagandet var lite avvaktande men jag fick tillåtelse att förvandla huset till en detektivbyrå.

Åhus 2

I huset bredvid har Katinka sitt konstgalleri. En viktig person för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus.

I våras kom ”Papegojmysteriet” – den femte titeln i barndeckarserien om privatdetektiven Clara Dickens, spårhunden Safir och detektivbyråns unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante.

Att hon skulle skriva deckare för unga läsare var inte planerat.

Suzanne Mortensen hade skrivit många kortare texter, som boktips, recensioner och noveller. Nu ville hon skriva något längre. En skönlitterär berättelse skulle det vara – mer än så visste hon inte.

– Ska jag börja med intrigen? Eller personerna? Eller miljön kanske? Så tänkte jag. Men vilken miljö? Malmö, där jag arbetar (som bibliotekarie), eller Lund, där jag bor. Eller varför inte Åhus, där vi bor på sommaren. Problemet är att i Åhus händer ju inte så mycket…

Åhus 3

Från Åhus museum försvinner en fantastisk silverskatt, precis innan utställningen ska invigas.

– Det behövs någon som kommer utifrån, funderade jag, och ser Åhus med nya ögon. En gammal dam, som är en internationellt känd privatdetektiv. Clara Dickens kan hon heta! När jag kom på namnet så visste jag att det skulle bli deckare för barn. Då måste jag ha ett par barn också, för det ska det vara i barnböcker.

– Jag fantiserade om huset på Torget 21. Clara Dickens kan bo i ena halvan och ha detektivbyrå i den andra. Här finns parkeringsplatser för klienterna och en glasskiosk, som också är bra att ha nära till hands.

Dags att slå upp böckerna och börja promenera!

Så känns det när Suzanne Mortensen tar mig med på en guidad tur genom Åhus, i fiktion och verklighet. Som om hon bok för bok öppnat pärmarna för allt fler hus och gator.

Åhus 4

Barndeckarförfattaren Suzanne Mortensen framför Aoseum, kulturhuset i Åhus. Härifrån kidnappas popsångerskan Ellas kakadua. Eller har Kirre, som han heter, bara tagit en flygtur?

I huset bredvid Dickens detektivbyrå har Katinka sitt konstgalleri. En stor tillgång för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus. Snett över Torget ligger museet, därifrån försvinner en silverskatt (i boken Silverskatten).

Vi går till kulturhuset Aoseum. som förekommer i ”Papegojmysteriet”. Medan popstjärnskottet Ella står på scen och sjunger så försvinner hennes vita kadadua. Bara flugit en sväng eller har Kirre, som den heter, blivit kidnappad?

Vi går längs Köpmannagatan med Nya Conditoriet, som med sina citronmuffins är ett favoritställe för detektiverna.

Trädet mitt emot fiket, påpekar Suzanne, har en viktig funktion i ”Papegojmysteriet”. En lösensumma hängs upp i trädet och detektiverna sitter på fiket och spanar.

Åhus 5 B

Nya Conditoriet är ett favoritställe för Clara Dickens och hennes unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante. De dricker té och saft och smaskar på citronmuffins.

Vi passerar turistbyrån-biblioteket-polisen (så fiffigt ordnat är det i Åhus, alla tre i ett, både i böcker och verklighet. Där inne finns Svanas och Svantes mamma. Hon är bibliotekarie.

Sen går vi in på antikvariatet och jag presenteras för en romanperson. Hon heter Sanne och driver antikvariat pslinden tillsammans med sin man Peo. De förekommer på sidan 85 i ”Silverskatten”.

Ber du om tillåtelse innan du använder något hus eller någon person i dina böcker?

– Både när det gäller människor och om det ska hända något speciellt i huset så frågar jag. Ingen har tackat nej.

Åhus 7

En livs levande romanperson, Sanne på antikvariatet i Åhus, tillsammans med författaren Suzanne Mortensen.

Vi fortsätter neråt hamnen och passerar vandrarhemmet (både hem och föreståndare finns med i ”Juvelkuppen”) och slottsruinen (”Silverskatten”). Vid hamnkajen ligger ”Glassbåten”, alltid lika viktig. I ”Stoppa ficktjuvarna!” flyttar Suzanne Mortensen på alla båtarna i hamnen och utlyser en fisketävling – Vem fångar Gästisgäddan, även känd som Monsterfisken.

– Där, säger Suzanne och pekar på en sten vid Åhus Gästgifvaregård, stod turistchefen och sköt startskottet för fisketävlingen. Som Anders vann, tillägger hon. Det blev han väldigt glad för.

Anders, som i boken har efternamnet Rosén men annars heter Mortensen, är gift med Suzanne. Han är också lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Åhus 8

Den lilla kvarvarande slottsruinen i Åhus förekommer i boken ”Silverskatten”.

Vår guidade tur genom Clara Dickens-deckarna slutar där den började, vid detektivbyrån på Torget.

– När jag började skriva fanns ingenting i den del av huset där jag placerade detektivbyrån. Nu har husets sondotter öppnat en affär för handgjorda brevpapper och anteckningsböcker. Titta! säger Suzanne.

Och jag tittar i fönstret. Där finns minsann några anteckningsböcker på vilka det står: Dickens detektivbyrå.

(Skriven till Kvällsposten 2011)

Åhus 9

Glassbåten nere i Åhus hamn förekommer hela tiden, både i fiktionen och verkligheten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med ”Londonmysteriet” (B Wahlströms), där Clara Dickens och hennes unga medhjälpare Svana och Svante reser till London, avslutas serien om Dickens detektivbyrå i Åhus.

Fast Suzanne Mortensen fortsätter att skriva minideckare i stil med ”Åhusmysteriet”, som barndeckarläsare i sommar kan hämta gratis på turistbyrån för att sen gå runt i Åhus och spana efter svar på frågor i texten.

(KB/YA/TA 2013)

Samtliga titlar i Suzanne Mortensens barndeckare om Clara Dickens, spårhunden Safir och de unga detektivmedhjälparna Svana och Svante (med omslag och tecknad karta över Åhus av Kristina Grundström):

GlassbilenGlassbilen som försvann
Stoppa ficktjuvarna!
Silverskatten
Juvelkuppen
Papegojmysteriet
Hemlig last
Londonmysteriet (alla B. Wahlströms förlag)

Hemsida för Dickens detektivbyrå.

Sagan om Lisa och Lena

En not 1

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

noter-sextondelar-10471

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

En not 2

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

pianoklaviatur

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

En not 3Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

I barndeckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
(Lilla Piratförlaget)

glasbarnenNu har deckarförfattaren Kristina Ohlsson också börjat skriva för yngre läsare. ”Glasbarnen”, som uppskattningsvis riktar sig till 9-10-åringar, är en för dagens barn- och ungdomslitteratur rätt typisk blandning av deckare, thriller, skräck och övernaturligt.

Billies pappa har dött. Mamman bestämmer att de ska flytta från Kristianstad till Åhus och försöka börja om på nytt. Men deras nya hem är – ordagrant – ett spökhus.

Färgen flagnar på något obegripligt sätt. Taklampan gungar fram och tillbaks. På ett bord syns ett litet handavtryck – som från ett barn.

Det är som om huset försöker skrämma iväg Billie och hennes mamma.

Tolvåriga Billie börjar efterforska husets historia – på biblioteket och museet – tillsammans med kompisarna Amanda och Alladin. Det kallas Glashuset, får de reda på, eftersom det tidigare var ett hem för så kallade glasbarn…

Kristina Ohlsson skriver korta, lättlästa meningar. Hon skapar en sommarvarm, snäll och trevlig stämning. För att sen – plötsligt – då och då – släppa in skräcken.

Ganska snarlikt Amanda Hellberg (men inte riktigt så skrämmande) och det är ju bästa möjliga betyg.

Fast en sak bör Ohlsson klura på lite mer till nästa gång. Nog är den här detektivgåtan så enkel att också 9-åringar kan lösa den många sidor före slutet?

(Kvällsposten 2013)

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Kaberböll og FriisLene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Horsen k og F liten

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)