Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Piratenpriset i år igen

När årets Piratenpristagare offentliggjordes så utbrast jag på Facebook: ”Piratensällskapets styrelse och jury fortsätter att göra sitt yttersta för att de mest uppenbara pristagarna inte ska få något pris.”

Vem kan tilldelas Piratenpriset? Om man frågar litteraturintresserade och även medlemmar i Piratensällskapet så svarar nog de flesta att det ska väl gå till en författare eller annan kulturskapare som verkar i Piratens… ja, ”anda”.

Det trodde jag också. Än mer säker blev jag när Peter Danielsson, jurymedlem och styrelseledamot, fick den återkommande frågan om det uteblivna priset till Ranelid. ”Det är nu på det viset”, sa han, ”att den som utses ska vara rolig, ha humor. Därför är Björn Ranelid inte aktuell.”

Vollsjö station, där Fritiof Nilsson Piratens pappa var stins och där Fritiof växte upp, precis innan stationen revs 1983. Foto: Birgitta Olsson

Pristagaren ska alltså – liksom Piraten – vara rolig. Men där far Danielsson med osanning. (Gånger två, eftersom scenestradören Ranelid kan vara mycket rolig, typ en litterär ståuppkomiker.) Sanningen är att jag (och andra?) trott alldeles fel om Piratenpriset.

Förr i tiden, då stadgarna stiftades 1988, skulle priset delas ut i Piratens anda. På nätet finns ett brev som Pär-Tage Gustafsson, initiativtagare till Piratenpriset, skrev till Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda. Där försöker Gustafsson reda ut vad det där med ”Piratens anda” kan innebära.

Han betonar Piratens ”muntliga berättarkonst”. Gustafsson menar att Piraten med moderna ord var lite av en ”entertainer” och ”stå-upp-komiker” som fick sin skriftliga berättarkonst att leva som ett skådespel.

Men på nätet finns även ett uttalande som Hans Pålsson, jurymedlem och tidigare pristagare, gjorde när Piratenpriset 2006 gick till Jesper Thilo, dansk jazzsaxofonist: ”Från och med i år har vi bestämt att göra priset till ett allmänt kulturpris utan nödvändig förankring hos Piraten.”

Från Piratensällskapet har jag fått den exakta formuleringen i de omskrivna stadgarna. Så här står det, numera: ”Priset utdelas en gång om året till en författare eller annan konstutövare, som helt eller delvis är verksam i Sverige.”

På platsen där Vollsjö station hade stått placerades ett kors. Läs mer om detta kors – här.  Foto: Birgitta Olsson

Juryn, utsedd av Piratensällskapets styrelse, kan ge priset till vilken ”konstutövare” som helst. Rolig eller tråkig, med eller utan anknytning till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Som medlem i Piratensällskapet (så kallat partnermedlemskap) tycker jag att det är konstigt.

YA:s läsare vet hur mycket jag uppskattar årets pristagare Leif GW Persson som (deckar)författare. Inget fel heller på allmänna kulturpriser men såna kulturpris finns det många. Varför ska Piratensällskapet – i Piratens namn! – dela ut ännu ett?

Stadgar som skrivits om en gång kan skrivas om igen. Att göra det är upp till årsmötet men som en av Piratensällskapets medlemmar kan jag tänka mig nåt i stil med: ”Priset delas årligen ut till en författare eller annan konstutövare i Skåne (eller övriga Sverige) som skildrar Skånes (och Sveriges) invånare i Piratens anda.”

Förslag på pristagare: Björn Ranelid, Karin Brunk Holmqvist, Olle Lönnaeus, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Michael Saxell, Jennifer Saxell och Gunnar Krantz eller varför inte Robert Dahlström?

(Ystads Allehanda 2011)

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.

Nytt i deckarhyllan: Perssons döende alter ego

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

Kunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

(Ystads Allehanda 2010)