Etikettarkiv: Ung

Syntpopbandet Page bevarar kulturarvet

Page
Hemma
(Wonderland)

Page HemmaPage från Malmö (numera en duo med ursprungsmedlemmarna Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko) bevarar syntpopens kulturarv från 80-talet.

Det gäller både musiken och det ungdomliga musicerandet. Eddie, drygt, och Marina, nära 50, låter ju fortfarande lika pigga och unga!

Det låter nästan precis som på 80-talet också. Analoga syntar och gamla trummaskiner, typiska sequenserslingor och tung syntbas.

Skillnaden: ännu bättre idag! Bättre melodier och Eddie sjunger (med viss hjälp av Marina) så jag knappt tror mina öron.

Snabba låtar eller balladaktigt, oavsett är de poppiga låtarna bäst.

Som snabbklistrande ”Djur”, ”Är du rädd för mig”, ”Hon tog mig med storm” och särskilt ”Motorcykel-Sussi”. En kort sagt jättekul pastisch genom rock- och pophistorien, från Eddie Cochran över T Rex och Gyllene Tider till Page.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Ung kvinna i bokhyllan spelar saxofon

Britta Svensson
Lucia i svart
(Bonnier Carlsen)

Britta Svensson Lucia i svartNej, man behöver varken vara ung idag eller ens tjej för att känna den autentiska nerv av ungt liv och driv som finns i Britta Svenssons kvinnoungdomsroman ”Lucia i svart”.

Huvudpersonen är tjej, spännande och vanlig. Hon heter Abra Lucia Colletti, 18 år och svartskalle till hälften (svensk mamma, italiensk pappa). Abra klär sig i svart-svart-svart (boots, jeans, skinnjacka) och har ungdomsplats på korvfabrik. Hon strular med killar (oftare fel än rätt kille), spelar sax (har ärvt ett par saxofoner av pappa) och drömmer om att lira i sitt eget E Street Band.

Fast, min första invändning, varför just Bruce Springsteen och hans E Street Band (även om saxofonisten Clarence Clemons är bra)? Skulle det inte vara mer sannolikt att Abra gillar saxofonisten Lora Logic (i X-Ray Spex)? Jag håller med kompisen Millan: ”E Street Band… Det är föråldrat.”

Grundberättelsen känner jag igen och tycker om. Saxofonisten Abra och trummisen Millan annonserar efter musiker och bildar bandet Lucia med två tjejer till på sång och gitarr plus en manlig basist som alibi. Hur många av oss, killar som tjejer, har inte satt upp såna lappar, spelat i såna amatörband och drömt…

Men, min nästa invändning, så träder Ida Jansson, skolkurator i Abras förortsskola och den vuxne rollfiguren, in i berättelsen och Abras liv. Lite grann är det som om författaren läxar upp sig själv: den äldre journalisten och krönikören i Expressen uppfostrar den unga Britta Svensson som skrev i punkfanzinet Funtime.

Det som verkligen är ungdomligt dårskap kan det förstås vara bra att göra sig av med och ersätta med den klok- och kunskap som hjälper en i vuxenlivet. Men hur fort och lättvindigt som helst kan det ju inte gå.

Nu har jag varken rätt ålder eller kön för Britta Svenssons ungdomsroman men nog reagerar också unga kvinnliga läsare när författaren höjer pekfingret?

Även om Abra handlar rätt och riktigt mot slutet, så är frågan: Borde hon ha handlat så, i en fiktiv berättelse? Fiktion låtsas ju bara vara verklighet, för att bli trovärdig måste fiktionen vara mer trovärdig än verkligheten.

Jag ser gärna en serie ungdomsromaner om Abra Lucia Colletti, ung kvinna, svartskalle och saxofonist. Men just därför är det en smula oroande att huvudpersonen är på god väg att bli duktiga, präktiga Abra redan i första boken.

(Bl a Kvällsposten 2001)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Mandelmann omslagMen så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Mandelmanns hemsida

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Mandelmanns hemsida 2

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Mandelmanns tillsammans

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Den countryrockande gynekologen

Pop å sånt 1Hank Wangford sätter sej på en stol framför scenen.

Mössan på huvet. Svarta glasögon. Flinar lite så att gluggen mellan framtänderna syns.

– Han är gynekolog, säger jag till Birgitta, min fotograf. Hon tittar på mej. Hon tror visst att jag skämtar…

Men mest är Hank Wangford country & western-sångare.

Nej! Hank Wangford är inte country!!!

Ja, jag hör protesterna. Det är dom engelska countryfansen som protesterar. I deras öron sjunger och spelar inte Hank Wangford country.

– Jag och bandet gjorde en Red Wedge-turné tillsammans med Billy Bragg till olika skolor runt om i England, berättar Hank Wangford. Sen har vi själva kommit tillbaka och spelat på samma skolor. (Red Wedge är en organisation som med bl a rockmusik bekämpar Maggie Thatcher.)

– Det är Hank Wangfords publik – den unga rockpubliken.

Lägg märke till ordet ”engelska” ovan. Hank Wangford kommer nämligen från England. Han är en engelsk – nu lyssnar jag med minas öron – country & western-sångare.

Men vet jag ingen country & western-artist som är så mycket country & western som Hank Wangford.

Hank Wangford liten

Engelske C&W-sångaren och gynekologen Hank Wangford ler vackert mot fotografen Birgitta Olsson före spelningen på puben Sir George Robey.

På omslaget till hans första LP finns en biografi över den stackars Hank Wangford– så mycket manlig ensamhet, besvikelse och whisky. Alla manliga C&W-artisters samlade bedrövelse. Inget mindre än en tragedi.

– Biografin är en blandning av fantasi och verklighet. Namnet Hank Wangford är en amerikanisering av mitt namn – Henry Hardman. (Vilket dock är kvalificerat bullshit, kan jag meddela i efterhand. Hank-Henry drev med mig. Hans riktiga namn – som läkare, dvs gynekolog – är Dr. Samuel Hutt.)

– Hank har varit gift tio gånger. Han har alltså inte en, inte två utan tio gånger upplevt skilsmässans ensamhet. Hank Wangford är ”essensen” av alla countrysångare.

– I maj 1986 firar Hank sitt 10-årsjubileum. Det var när Henry Hardman (?!) bodde i Suffolk som han fick idén till Hank Wangford. Första spelningen skedde i London ett par år senare, 1978, tillsammans med punkbandet Rezillos.

– Jag var skraj för vad punkarna skulle tycka om countrysångaren Hank Wangford. Men Hank hittade genast sin publik. Efteråt hörde jag att några i publiken som buade åt mej hotades med stryk av dom andra punkarna: ”Men håll truten och lyssna!”

Ett smakprov från YouTube med Hank Wangford och hans engelska countryband från 1985.

Andra spelningen var i London var också -78 på den årliga countryfestivalen på Wembley. Hank Wangford med band hade kommit till finalen i tävlingen om årets bästa engelska countryband.

– Hank kallades t o m ”årets engelsk countryhopp”. Men så sjöng Hank Wangford sin låt om ”Mrs Wiggley” – en gammal, liten tant som står nedanför scenen, drar Hank i byxbenen och ropar: ”Det här är inte country! Spela riktig country!”

– Efter det strök domarna ett streck över Hank Wangfords namn. Och Hank visste att countrypubliken var inte hans publik.

Efter att ha sagt det här går Hank Wangford upp på scenen och driver med varenda countrykliché. Körsångerskan som han har med sig ser t ex exakt ut som den superamerikanska tjejen som står i en hamburgerbar där Greyhoundbussen stannar i någon liten håla i amerikanska mellanvästern.

Förra – och första – gången jag upplevde Hank Wangford på scen var hans countrymusik mycket rolig. Nu är den både bra och rolig. Han har skaffat ett nytt band som spelar kompetent och tätt. Samtidigt som Hank förstås är ironisk – mycket ironisk – mot både countryn och dess publik.

Pop å sånt 2Undrar om den svenska countrypubliken – eller kanske övervintrade proggare eller punkare? – skulle falla för Hank Wangford? Så ta hit Hank på turné!

(Publicerat på sidan Pop å så´nt i Kvällsposten 1986)