Tag Archives: Orkestergitarr

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Elin Larsson för tredje gångenLugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)