Tag Archives: Ukulele

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

Penguin History1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Penguin A BriefDet förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

Nystart för Backafestivalen

Sveriges trevligaste musikfestival! har jag utbrustit varje sommar jag varit där på den backiga ängen bakom Tjörnedalagården på Österlen.

På en skala mellan fest och festival placerar sig Backafestivalen mitt emellan – ja, till och med något närmare folkfesten. Backafestivalen härstammar från 70-talets folkfester och spelmansstämmor.

Så mycket barn! Nej, inte heller har jag sett så många barn på någon annan musikfestival – inte ens på 70-talets musikfester. Backafestivalen är en familjefest med många aktiviteter för barnen, från en jonglerande clown till barnteater.

Publiken brukar vara välblandad också: övervintrade och nytillkomna gröna vågare (typ ekologiska rastahippies) och semesterfirare i fritidskläder alternativt vit blazer, svarta byxor och matchande vita skor och några findräkter.

Kortfilm från Backafestivalen 2011. Foto: Joen Bergenrud

Vilken trevlig festival! brukar också artisterna tycka. Finns det någon musiker och grupp som inte förvånats över det fantastiska mottagandet? Trots att de som spelar måste vara okända för de flesta i publiken.

Bra musik applåderas – oavsett vem som spelar. Så är det på Backafestivalen. Eller var.  För i år, den 13-14 juli, tas ett nytt steg för Backafestivalen. Det tredje steget…

Ska Backafestivalen, som fyller åtta år i sommar, kunna leva upp till sina tre ”M”, det vill säga Musik (oftast men inte alltid folk- och världsmusik), Mat och Miljö. Plus att jag vill lägga till ett stort ”B” – som i Barn.

Kort historik, steg 1: Det började vid Mandelmanns trädgårdar, på vars backar den första fest(ival)en ordnades år 2005. Efter två år tyckte familjen Mandelmann att det blev väl jobbigt när ägorna invaderades av besökare mitt i skördetiden.

Dags för steg 2: Backafestivalen flyttades till sin nuvarande plats på ängen vid Tjörnedala. Det var 2007.

Till nu i sommar, 2012, har Backfestivalen gjort sig beredd att ta sitt tredje steg. Ska Backafestivalen lyckas gå från ideellt till professionellt, klara av balansen mellan icke-kommersiellt och kommersiellt.

Det fanns bara två alternativ: lägga ner eller gå vidare. Med ideellt arbete är det ju så att det tar slut. Få människor orkar behålla sin entusiasm hur länge som helst och det kan vara svårt att hitta nya lokala entusiaster, år efter år.

Rörums BackaFestival Kulturförening, som stått bakom i sju år, orkade inte längre. Inte på egen hand, i alla fall. Det började gå ett rykte om att nästa år, 2012, blir det nog ingen Backafestival.

Då anmälde Petter Wickman sitt intresse för att vara ”producent och konstnärlig ledare”. Han hade erfarenhet som ordförande i Malmö Folk(musikförening) så nog bör han passa. Fast han är ju ingen lokal kraft utan kommer alltså från Malmö. De flesta övriga i årets arrangörsgrupp är inte heller lokala.

Ska han/de lyckas? Ja, det hoppas jag ju verkligen! Att Backafestivalen också många år framöver förblir en familjefest – snarare än musikfestival – dit man beger sig för att det är så trevligt, inte för att lyssna på speciella = kända artister och grupper.

Och för att man vet att bra musik blir det alltid, även om man aldrig hört talas om namnen i programmet…

”Okända” musiktips på Backafestivalen (13-14/7 2012)

Apolonia
Nutida världsfolkmusik från Malmö.
Klockan 24, fredagkväll

Väärt
Obeskrivbar folkpop från Malmberget. Favorit i repris!
Klockan 17, lördag

Kraja Extended
Kvinnliga vokalkvartetten Kraja från Umeå, nu med folkmusikorkester.
Klockan 20, lördag

Tall Dark Strangers
Modernt akustiskt hillbillysträngband från Malmö.
Klockan 21, lördag

Storskogen
Storskogsreggae från Hörby, folkligt, rockigt och psykedeliskt.
Klockan 22, lördag

Tips på workshop:

Lär dig spela ukulele, världens enklaste instrument! Ta med egen ukulele.
Klockan 10, lördag

(Ystads Allehanda 2012)

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)

2011 års mest hörda

1) Fatoumata Diawara: ”Fatou” (World Circuit)

2) Gillian Welch: ”The Harrow & The Harvest” (Warner)

3) OK Star Orchestra:  ”The Beat and the Melody” (Rootsy)

4) PJ Harvey:  ”Let England Shake” (Island)

5) Seun Anikulapo Kuti & Egypt 80: ”From Africa with Fury: Rise” (Because)

6) Camille: ”Il Veyou” (EMI)

7) Omara Portuondo & Chucho Valdés: ”Omara & Chucho” (World Village)

8) Victoria Vox: ”Vox Ukulele Cello” (Obus)

10) Anna Netrebko: ”Live At Metropolitan” (DG)

11) Syriana: ”The Road to Damascus” (Real World)

12) Elin Larsson Group: ”Let You In” (Playing With Music)

13) Sousou & Maher Cissoko: ”Stockholm-Dakar” (Ajabu!)

14) Mighty Sam McClain / Knut Reiersrud: ”One Drop Is Plenty” (KKV

15) Eliza Carthy: ”Neptune” (Hem Hem)

16) Alla Fagra: ”Vi är alla fagra” (Playing With Music)

17) Kurash Sultan: ”Ärkäk Su” (Caprice)

18) Per Tjernberg: ”Music Is My Salvation” (Country & Eastern)

19) Maria Kalaniemi: ”Vilda rosor” (Aito)

20) Miriam Aïda: ”Visans väsen” (Connective)

21) Nicolai Dunger: ”The Ballad Of This Land” (Flesh Boat)

22) Sarah MacDougall: ”The Greatest Ones Alive” (Egen utgivning)

23) Deolinda: ”Dois selos e um carimbo” (World Connection)

24) Triakel: ”Ulrikas minne / Visor från Frostviken” (Westpark)

25) John Williams: ”The Adventures Of Tintin: The Secret Of The Unicorn”(Sony Classical)

26) Siri Karlsson: ”Gran Fuego” (Flora & Fauna)

27) Gösta Berlings saga: ”Glue Works” (Cuneiform)

28) Hoven Droven: ”Rost” (Westpark)

29) Viktoria Mullova: ”The Peasant Girl” (Onyx)

30) Merit Hemmingson: ”EQ”(Amigo)

Bengt Eriksson, som redan ångrar ordningen på listan (så placera gärna om skivorna som ni vill!) och dessutom har minst trettio skivor till som borde varit med. Hur kan det i dessa bistra tider för skivbranschen komma så mycket bra musik på skiva? Här är i alla fall 30 av årets bästa album med lyssningslänkar (oftast till Spotify, klicka på de blåa skivtitlarna). Vid några album saknas länkar, tyvärr.

(Sammanställt till Hifi & Musiks nätsida 2011. Papperstidningen H&M har förresten en av Sveriges bästa skivrecensionsavdelningar!)

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)