Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Jul på Högalid

Nu faller vinterns första vita flingor
Så stora och så blöta och så kalla
Jag har en sliten överrock
där kölden tränger in
Den stoppar varken kyla eller vind

Så jag halsar en klunk värme
och drar i mig ett bloss ro
God jul på er alla
Gott nytt år ska ni tro

Högalidskyrkan, höst och snart vinter. Foto: Bengt Eriksson

Jag har sålt min sista tidning för i år
Och tänk om det ändå vore vår
Jag får lift med tomten
där han kommer med sin ren
Dom släpper av mig
vid Frälsningsarmén

Jag försöker å spela
så nykter som jag kan
God jul för helvete
Gott nytt år tammefan

Och Frälsis serverar risgrynsgröt
Värmande och mättande och söt
Det syns tända juleljus
bakom alla rutorna
längs Högalids- och Långholmsgatorna

Jag letar upp en trappuppgång
och somnar hög och full
God jul från Högalid
Gott nytt år från Hornstull

(tillägnad Raine och alla andra)

Lyssna på Soundcloud (en rasslig jultomteversion)

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)