Etikettarkiv: Martin

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Balladen om farbror Martin

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
Martin for och vaska´ guld
och kom hem med fickan full
när sen pangarna var slut
han packa´ väskan igen och for ut

____________________________________

____________________________________

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
överallt i Staterna
han vänslades med damerna
inte lätt att räkna dom
alla ungarna som ba´ kom och kom

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
när det sen blev skördefest
och cornet smaka´ allra bäst
tog han fram sin banjolin
och spela´ den här melodin…

(Ur ”Min amerikanska folksångarbok” 2012)

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)

Eric Bibb, afro-amerikansk songster

Eric Bibb har tre hemländer: USA, Sverige och Finland.

Första gången han kom till Sverige var i mitten av 60-talet. Leon Bibb, också sångare, hade varit på turné med hela familjen. På hemvägen till USA stannade de – inklusive sonen Eric, 13 år – till i Stockholm.

Andra gången var på 70-talet. Nu återkom Eric Bibb som artist, gitarrist och sångare. Efter en avstickare till New York kom han till Sverige ännu en gång och bodde här i många år.

– Det låter väl banalt, men jag längtade efter den svenska naturen.

Och nu bor du i Finland?

Eric Bibb med av sina gitarrer och en av sina hattar.

– Vi bor en bit utanför Helsingfors, i naturen. När jag är på turné och får  hemlängtan så är det naturen jag längtar efter – inte skyskrapor.

Eric Bibb blev musiklärare, turnerade med Cyndee Peters och gjorde egna skivor. Men ingenting hände. Inte förrän 1999, då det lilla svenska skivbolaget Opus 3 gav ut ”Spirit & The Blues”.

– Förut hade jag testat olika sorters musik. Nu återvände jag till musiken från min barndom: blues, folksånger, work songs. Det var också en akustisk skiva, som låg rätt i tiden. Lyssnarna hade börjat tröttna på  modern inspelningsteknik.

Eric Bibb bjöds in till en festival i England, fick en engelsk manager och började turnera jorden runt.

– Precis så märkligt var det. Efter alla dessa år…

Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” (också Opus 3) går ännu längre tillbaks i den afro-amerikanska  traditionen. De flesta låtarna sjunger Bibb till sin akustiska gitarr. Inget mer. Klassiska låtar också, till exempel ”Take This Hammer”, som hundratals artister spelat in.

Omslaget till nya albumet.

–  Det krävs erfarenhet. Jag har levt så länge nu att jag kan och vågar tolka låtarna på mitt sätt.

Du har många akustiska gitarrer. Letar du efter begagnade gitarrer när du är ute på turné?

– Ja, det gör jag. Jag gillar ljudet i gamla gitarrer. Lätt att bli förförd när man går in en musikaffär och provar en fin gammal gitarr. Olika gitarrer får ens gitarrspel att utvecklas.

Hattar då? Finns det en bild på dig utan hatt?

– Inte om jag får bestämma. De gamla blueshjältarna hade hatt. Men att hitta en bra hatt är svårt idag. Utom i Italien och Australien, där finns det fortfarande bra hattar.

Fakta

Namn: Eric Bibb
Född: I New York.
Bosatt: Utanför Helsingfors, bodde tidigare i Sverige.
Ålder: Precis fyllt 60.
Familj: Nygift, fem barn.
Gör: Sjunger och spelar akustisk gitarr, turnerar och gör skivor.
Aktuell med: Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” och höstturné med Ale Möller.
Favoritgitarrer: En gammal bulgarisk gitarr med två ljudhål, en stor Levin från 60-talet och en sjusträngad Martin.
Favorithatt: Akubra (tillverkas i Australien).

Fler album med Eric Bibb:

”Family Affair” (Hatman), pappa Leon Bibb och sonen Eric tillsammans på skiva, ”Booker´s Guitar” (Telarc), där Eric Bibb använder blueslegenden Bukka Whites gitarr, och ”Trobadour Live” (Telarc), ny live-inspelning.

(Ljuva Livet 2011)