Etikettarkiv: Mandolin

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (1)

Varit med i årets Manifestjury igen för kategorin “Folk”. Så jag tänkte lägga ut mina recensioner av de fyra nominerade albumen, ett album per dag.

*

Hazelius Hedin
Sunnan
(Amigo)

hm_be_14_12_folklikt_hazeliushedin litenJo, det är väl folkmusik, eftersom personligt nyskapande ingår i traditionen.

Fast musiken kan också kallas experimentell, endast ett par av de instrument som Esbjörn Hazelius och Johan Hedin spelar (gitarr, cittern, fiol, sopran- och oktavnyckelharpa samt oktavmandolin) förekommer i svensk folkmusiktradition.

Eller varför inte bara tala om musik, också på sitt nya album spelar och sjunger ju de bägge musikanterna precis som de vill.

Äldre och yngre låtar, instrumentalt varvas med sång. Variationsrikt, både i låtval och ljudbilder.

Stämningen växlar beroende på om fiol eller nyckelharpa tar melodin. De fingerknäppta instrumenten påverkar också melodierna och hela traditionen.

Allra mest gillar jag när Hazelius sjunger med sin avmätta röst, som i sin egen nygamla visa om trettonåringen på Skurups marknad.

(KB/YA/TA 2014)

Annonser

I CD-spelaren: den prisbelönta Karima Nayt

Karima Nayt
Quoi d’autre?
(Ajabu!)

Karima NaytKarima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.

Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.

I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.

Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.

Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.

Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.

(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)

PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.  

I CD-spelaren: Ale Möller Band

Ale Möller Band
Argai
(Playground)

Slår vad om att ni inte hör från vilket land som musiken i förstaspåret ”Kem Chamoul” kommer.

Visste man inte att Ale Möller spelar specialgjord mandola så kunde man tro att de klirrande tonerna kom från en cittra eller mandolin. (Kanske duospel på mandola/mandolin?)

Det sjungs på wolof och grekiska. Varifrån kommer fioltonerna? Och nu hörs väl ett munspel också? Plus afrotrummor.

Inte bredvid utan i varann.

Ale Möller Band har spelat vidare från det musikaliska mötet till musikblandningen. Musiken är en enhet. Ett antal musiker/sångare samarbetar med månginstrumentalisten Möller som ledare, arrangör och kompositör.

De må vara födda här och där på jorden och heta Ale Möller, Maria Stellas, Mamadou Sene, Sébastien Dubé, Rafael Sida Huizar och Magnus Stinnerbom. Alla bor de i och skapar musik från Sverige – ja, nutida svensk folkmusik – genom att bidra med sina erfarenheter, rötter och traditioner.

Helt överrumplad blir jag när de i ”Kärleksvalsen” låter nästan som Benny Andersson Orkester – svenskt och sentimentalt – men inte nostalgiskt. Den smeksamma fiolmusiken hör hemma i samma musikland som hela albumet.

Fler favoritspår: ”Orkistika”, där kontrabas och fiol brummar som en björn med unge, och ”Doli”, som bland annat framförs av en mungigekvartett.

Tyngre än förut, mer bastanta trumslag och tuffare sång. Och, faktiskt, ännu lite bättre än tidigare album med Ale Möller Band.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Bella Hardy

Bella Hardy
The Dark Peak And The White
(Noe Records)

Bella Hardy, främst folksångerska och fiolspelerska, växte upp i The Peak District i Derbyshire.

Med pengar från en fond för The Peak District National Park, som utnämndes till Englands första nationalpark, har hon tillsammans med Kris Drever, som producerat, spelar gitarr och mandolin med mera, gjort albumet ”The Dark Peak And The White” om sina hemtrakters historia.

Både faktiskt och mytiskt: mord, vargar, vallning av får, osämja mellan grannfamiljer, mötet med fantomen på heden…

Jag, som ju inte har något samröre med The Peak Distric, begriper nog inte mer än hälften.

Men det räcker, för Bella Hardy sjunger så fantastiskt bra. Så fint, så vackert.

Enkla inspelningar med bara något eller några instrument och sånt kräver ju mycket av sångartisten. Kanske var det som inspirerade?

Ja, jag tjatar: jag har aldrig hört henne sjunga bättre!

Till några låtar han Bella Hardy gjort både text och melodi men de flesta är dikter som hon bearbetat och tonsatt.

Melodierna kommer både ur traditionen och henne. Sångerna reser från historien till nutiden. Och hör, så underbart strävt hon kan spela fiol också!

(Hifi & Musik 2012)

Balladen om farbror Martin

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
Martin for och vaska´ guld
och kom hem med fickan full
när sen pangarna var slut
han packa´ väskan igen och for ut

____________________________________

____________________________________

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
överallt i Staterna
han vänslades med damerna
inte lätt att räkna dom
alla ungarna som ba´ kom och kom

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
när det sen blev skördefest
och cornet smaka´ allra bäst
tog han fram sin banjolin
och spela´ den här melodin…

(Ur ”Min amerikanska folksångarbok” 2012)

Lindgrens hyllning till Dylan

A Tribute to Bob Dylan
Richard Lindgren Band, Maria Anderberg, Sylvia Carlsdotter, Lasse Persson, Bosse och Karl Saxell
Teaterbiografen Grand, Simrishamn

Richard Lindgrens hyllningar till Bob Dylan börjar likna en skånsk variant av ”Rolling Thunder Revue”.

När alla – Lindgren och bandet samt hela gänget av vänner – stod på scen och turades om att sjunga solo och köra blev det inte så lite av rockcirkus. Känslorna och spontaniteten fick framträdandet att sticka iväg hit och dit innan sången och musiken knöts ihop igen.

Sällan jag hört Dylan-låtar framföras med så stor glädje och mycket kärlek. Först måste jag nämna ett par överraskningar, som också blev höjdpunkter.

Sylvia Carlsdotter – aldrig hört henne förut! – tog i med hela kroppen när hon sjöng och ja, ropade ”You Gonna Serve Somebody”. Soul, R&B och gospel blandades i hennes mörka, djupa, kraftfulla röst.

Karl Saxell smög oannonserad in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version lyftes fram i all dess skönhet.

Richard Lindgren med band framför ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan, men inte i Simrishamn utan på KB i Malmö.

En svår uppgift att sjunga Bob Dylan-låtar i Richard Lindgrens närhet. Han tolkar inte. Han är. Han sjunger sig själv genom Dylans texter och melodier.

Det började direkt med ”Maggie’s Farm”. Kanonversion!

Och det är inte lätt, att sjunga den här och andra Dylan-låtar som bara går och går på, inga refränger utan vers, vers efter vers och kanske ett omkväde. Det kräver den stora inlevelse som Lindgren har.

Bland vännerna fanns en annan ny bekantskap, Lasse Persson, som bland annat sjöng ”Sakta lägger båten ut från land” (Mikael Wiehes svenska text), och Bosse Saxell, som också han valde att hylla Dylan med ett par Wiehe-texter. Det sköt pilar när han sjöng ”För att jag älskar dig” med sin ljusa, skånska röst.

Maria Anderberg sjunger alltid starkt och bra. Också ikväll med främst den rockiga ”Clean Cut Kid”.

Vid samtliga låtar har jag antecknat i blocket att Jon Eriksson tassade omkring på scen och spelade ännu ett otroligt solo, oftast på elgitarr men också pedal steel. Mats Bengtsson växlade mellan piano- och orgelljud på klaviaturerna och Janne Adolfsson gjorde ett par snabba, freakade mandolinsolon.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Nordic

Nordic
Hommage
(Dimma)

Senaste trenden i svensk folkmusik är att spela akustiskt med otraditionell sättning.

Som cello, mandolin och nyckelharpa. Huvudinstrument för trion Nordic, även om Anders Löfberg, Magnus Zetterlund och Erik Rydvall kan växla om med kontrabas, tramporgel och en lågmäld elgitarr.

Nordic, som härmed utnämns till den nya folktrendens främsta representant, spelar på samma gång traditionellt och experimentellt (fast i det lilla, finhörda). Folk- och konstmusik samsas i de mestadels egna låtarna.

Kammarmusikaliskt vackert men också rytmiskt. Och vilket fantastiskt samspel! Alla tre behärskar instrumenten så väl att de vågar leka med tonerna och arrangemangen.

Övriga två får ursäkta men jag måste lyfta fram Magnus Zetterlund, som med sin plinkiga, plonkiga, metall- och träburkiga mandolin ger ett nytt sound åt svensk folkmusik.

Lyssna på ”Bruce” (som i Springsteen?), där Zetterlund plinkar som mest och bäst. ”Milous vals” är ett annan favorit, lika finstämd som svängig.

I en av de oegna låtarna, ”The Lochs of Dread” (hämtad från Jerry Douglas/Bela Flack) gör Nordic också en avstickare till USA via Irland..

”Hommage” – det andra albumet med gruppen Nordic – kan bli årets folkmusikskiva.

(Ungefär såhär i Hifi & Musik 2012)