Etikettarkiv: Solo

I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

ASJOFörst klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Sagan om Lisa och Lena

En not 1

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

noter-sextondelar-10471

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

En not 2

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

pianoklaviatur

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

En not 3Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Elin Larsson för tredje gångenLugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (3): Anders Bergcrantz med vänner

Anders Bergcrantz & Friends feat. Billy Harper och Victor Lewis
Ystads teater

Strax efter klockan 23 i torsdags. Trumpetaren Anders Bergcrantz med amerikanska och svenska vänner förvandlar Ystads teater till en jazzklubb på Manhattan, New York.

Först spelar de unisont, Bergcrantz och tenorsaxofonisten Billy Harper, för att sen ta varsina solopartier. Lugnt och självklart. Helt utan ansträngning – det låter så – och djupt inifrån.

De spelar berättande livstoner.

Den äldre Harper är jazzlegenden men snart har också Bergcrantz nått dit upp, till legendnivån. Förstår vi i Skåne och Sverige att vi har en sådan världsjazzartist? (Tyvärr måste jag påpeka att Ystads teater var långt ifrån fullsatt!)

Vilken trumpetare spelar mjukare än Anders Bergcrantz? Så lena och ömma toner, till och med när han fräser till.

Även Billy Harpers saxofontoner uttrycker skönheten i livet. Harper växlar mellan ljusare toner och mörkare, bräker och brökar. Som en kamp mellan ljust och mörkt, gott och ont.

En yngre Andres Bergcrantz, fotograferad av Birgitta Olsson i början av 90-talet.

Låtarna har omväxlande gjorts av Anders Bergcrantz, Billy Harper och den andre amerikanske jazzlegenden, trummisen Victor Lewis. ”Seventh Avenue”, komponerad av Lewis, inleds med en lång trumintroduktion som är men ändå inte blir ett trumsolo.

Lewis illustrerar avenyns trafik, slår var, när och hur som helst på trummorna. Förvandlas från jazztrummis till fem – knappast färre – traditionella trumslagare i en afrikansk by, och tillbaks igen.

”Fountain of Youth” är en fin ballad av Bergcrantz där pianisten Robert Tjäderkvist får en melodisk soloroll, samtidigt som trumpeten nästan tar tillbaka låtens titel. Mattias Svenssons kontrabas kan också vandra, såväl flanera som springa, upp- och nedför halsen i melodiska soloutflykter.

Främst kombinationen trumpet–tenorsax som jag njuter av.

Bergcrantz och Harper njuter också. När den ene spelat något riktigt personligt och bra, då ler den andre.

Ett slags bop men utan prefixet ”be” och definitivt utan ”hard”, snarare ”soft bop” (blues, gospel, soul i grunden). Inte ”cool” heller utan livsfilosofiskt – ja, livsvist.

Kan man säga att Bergcrantz och även Harper tar fram det kvinnliga: avmytologiserar den manliga jazztraditionen och förvandlar trumpet och saxofon till androgyna instrument?

(Ystads Allehanda 2012)

Lindgrens hyllning till Dylan

A Tribute to Bob Dylan
Richard Lindgren Band, Maria Anderberg, Sylvia Carlsdotter, Lasse Persson, Bosse och Karl Saxell
Teaterbiografen Grand, Simrishamn

Richard Lindgrens hyllningar till Bob Dylan börjar likna en skånsk variant av ”Rolling Thunder Revue”.

När alla – Lindgren och bandet samt hela gänget av vänner – stod på scen och turades om att sjunga solo och köra blev det inte så lite av rockcirkus. Känslorna och spontaniteten fick framträdandet att sticka iväg hit och dit innan sången och musiken knöts ihop igen.

Sällan jag hört Dylan-låtar framföras med så stor glädje och mycket kärlek. Först måste jag nämna ett par överraskningar, som också blev höjdpunkter.

Sylvia Carlsdotter – aldrig hört henne förut! – tog i med hela kroppen när hon sjöng och ja, ropade ”You Gonna Serve Somebody”. Soul, R&B och gospel blandades i hennes mörka, djupa, kraftfulla röst.

Karl Saxell smög oannonserad in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version lyftes fram i all dess skönhet.

Richard Lindgren med band framför ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan, men inte i Simrishamn utan på KB i Malmö.

En svår uppgift att sjunga Bob Dylan-låtar i Richard Lindgrens närhet. Han tolkar inte. Han är. Han sjunger sig själv genom Dylans texter och melodier.

Det började direkt med ”Maggie’s Farm”. Kanonversion!

Och det är inte lätt, att sjunga den här och andra Dylan-låtar som bara går och går på, inga refränger utan vers, vers efter vers och kanske ett omkväde. Det kräver den stora inlevelse som Lindgren har.

Bland vännerna fanns en annan ny bekantskap, Lasse Persson, som bland annat sjöng ”Sakta lägger båten ut från land” (Mikael Wiehes svenska text), och Bosse Saxell, som också han valde att hylla Dylan med ett par Wiehe-texter. Det sköt pilar när han sjöng ”För att jag älskar dig” med sin ljusa, skånska röst.

Maria Anderberg sjunger alltid starkt och bra. Också ikväll med främst den rockiga ”Clean Cut Kid”.

Vid samtliga låtar har jag antecknat i blocket att Jon Eriksson tassade omkring på scen och spelade ännu ett otroligt solo, oftast på elgitarr men också pedal steel. Mats Bengtsson växlade mellan piano- och orgelljud på klaviaturerna och Janne Adolfsson gjorde ett par snabba, freakade mandolinsolon.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Jonas Holgersson

Jonas Holgersson
Snick Snack
(Moserobie)

Trumjazz. Ackompanjatör är fel titel. Trumslagare också. Takthållare – rena vansinnet!

Jonas Holgersson är en musiker som spelar trummor. Han kan nog vara Sveriges mest lyhörda och finkänsliga jazztrummis.

Jazz, förresten. På skivor och scener har han till exempel spelat med Jonas Kullhammar, Marie Bergman, Mikael Rickfors, Monica Zetterlund, Rigmor Gustafsson, Tommy Körberg och Jacob Karlzon, för att nämna några.

”Snick Snack” är hans första utgivning i eget namn. Med undantag för två spår har han gjort musiken.

Det är inte alltid så men det kan ju bli speciellt när en trummis svarar för komponerandet. Jonas Holgersson spelar före, mitt i och en bit bakom centrum. Men han lämnar aldrig fokus, mikrofonen är hela tiden på honom.

Medmusikerna – den distinkt melodiske basisten Christer Spering och den lyriske fribopsaxofonisten Karl-Martin Almqvist – spelar ibland med Holgersson och ibland spelar han med dom.

Han använder sina händer och fötter – minst tre av varje – för
att vandra runt på trumsettet. Där finns såväl lekfullt klirrande cymbaler som bom bom-bastrumman, dunsande pukor och en mer rapp virveltrumma.

Än här, än där; om vartannat, snabbt-snabbt som en iller men alltid lika rytmsäker. Han lägger en puls som ligger kvar medan han går på utflykter. Jag häpnar, det är ordet.

Mellan triostyckena finns även några solospår.

Jonas Holgersson är en av få trummisar som kan spela så omväxlande solon, både rytmiska och melodiska, att jag aldrig suckar. Utan istället ropar: För lite, för kort! Spela mer! Ta ett längre solo!

(Lira 2011)