Etikettarkiv: Fundersam

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Elin Larsson för tredje gångenLugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

Annonser

Deckarhyllan: Nessers senaste = Barbarottis sista

Håkan Nesser
Styckerskan från Lilla Burma
(Albert Bonniers)

Håkan Nessers femte och sista roman om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti börjar drastiskt, livsavgörande och dödligt för Barbarotti själv. Hans sorg lägger stämningen – ända fram till sista sidan, där kanske ändå ett svagt ljus kan anas.

Hela serien har främst skildrat en mans = Barbarottis försök att hantera livet (och Gud, för inte minst nu, i detta svåra livsskede, behöver Barbarotti samtala med ”vår Herre”). Men här, i den sista romanen, förskjuts perspektiven.

Barbarotti får stiga åt sidan som huvudperson. Istället placeras ”Styckerskan från Lilla Burma” i centrum. Ellen Bjarnebo heter hon och romantiteln avslöjar vad hon gjort: styckat. Då har hon väl också mördat?

Hon styr berättelsen. Styckerskan styr också Barbarottis tankar och känslor, när han återkommer till polisjobbet och får ta itu med ett gammalt kallt fall: ett mord och en styckning, eventuellt gånger två i bägge fallen.

Det är som om Nesser vill påpeka att jaget må vara centrum i vårt eget liv men andra människors jag är centrum i deras. (Samt att den utredande polisen alltför ofta verkar vara den viktigaste personen i en deckare.)

Det handlar om män och kvinnor. Ja, manssamhället. Ont och gott. Rätt och fel. Den svårdragna gränsen mellan det ena och det andra.

Är Ellen Bjarnebo, som suttit på Hinseberg, en ond människa? Har samhället alltid rätt att sätta sig till doms? Bör en polis alltid, säger alltid, utföra rättssamhällets order?

Resultat: en fundersam samhälls- och livsdeckare och ett bra slut på Barbarotti-serien (t o m för Gunnar Barbarotti, anar jag).

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)