Med munstycket till hjärtat

Rémi Panossian Trio feat.
Nicole Johänntgen & Nicolas Gardel
Ystads konstmuseum

Nicole Johänntgens saxofon och Nicolas Gardels trumpet spelar jämsides: diskuterar, käbblar, samsas och käbblar igen. Enbart blås, så börjar det.

Rémi Panossians pianotrio med Maxime Delporte, bas, och Frédéric Petitprez, trummor, lägger till ett bastant, rytmiskt komp. Samtidigt som saxofon/trumpet fortsätter att placera blåstoner bredvid, runtom, med och mot varann.

Vackra toner som spelas unisont – eller nästan – så att liksom en tredje blåsare dyker upp mellan dem. Som en liten blåsensemble.

Tyngre och rockigare men en bra förlyss- och titt på saoxofonisten Nicole Johänntgen.

Fri form i en form. Experimentellt men ihophållet. Och till allt tyngre och tuffare piano, bas och trummor. Jäkla tryck nu! I ett pianotrionummer (utan blås) blir det snudd på rock’ n’ roll, blues och funk. Typ tuff bop som kränger. Rock som krumbuktar sig.

Samtliga är välspelande och hårdsvängiga. Fast årets vikarierande tornblåsare, alltså Nicole Johänntgen, glänser speciellt i sina solopartier.

Övriga spelar jazzmusik medan Nicole spelar med och ur sig, hela sig. Hon sätter munstycket till hjärtat: andas, samtalar, berättar. Än vackra toner, än smärtsamma, kvidande. Improviserat kring melodin och temat, som i livet.

(Ystads Allehanda 2015)

Allfolkjazz utan bestämd geografi

Hannah Tolf
The Park
(Havtorn)

Hannah Tolf är ännu en (jazz)sångerska och kompositör som skapat ett eget musikaliskt utrymme och därmed sin egen musik och genre.

Jazz eller inte jazz? Som ofta numera en personlig definitionsfråga. Soloalbumsdebuten ”The Park” kan lika gärna placeras i facket för nutida folk- och världsmusik.

Atmosfäriska ljud, som enligt beskrivningen på det medföljande bladet kommer från en fors i Pyrenéerna och en morgon i Mexiko City, skapar en park- eller snarare större naturkänsla tillsammans med Hannah Tolfs sång och ett antal körsångerskor.

Sång, förresten. Jo, hon sjunger melodier, där det folkmelodiska blandas med influenser från gospel, blues och jazz, men ännu mer använder hon också sin röst för att skapa ljud som i sin tur bidrar till att skapa stämning.

Oftast – men inte alltid, det handlar ju om naturen – stilla och vackert, meditativt på ett sätt som inspirerar och aktiverar snarare än motsatsen.

Fascinerande också att de musiker som hon samarbetar med på skivan – stommen består av Per Walfridsson, piano, Donovan von Martens, bas, och Anna Lund, trummor – förstås bidrar till stämningsskapandet (tillsammans med gästande trumpeter, trombon och rytminstrument) men i de instrumentala partierna också blir en egen jazztrio.

Liksom för sig: en konsert i konserten, sin egen skiva i skivan. Genre: allfolkjazz, typ Jan Johansson utan bestämd geografisk hemvist.

Nog är det häpnadsväckande att det kommer så många personliga – ja, säregna – svenska album med nya, unga jazzartister. ”The Park” är ännu ett.

Hannah Tolf har redan nu börjat skapa ny, spännande och bra (jazz)musik och hon lovar ännu mer. Också jazztrion Walfridsson, von Martens och Lund skulle jag vilja höra mer av, både ihop med Hannah och på egna händer.

(Lira 2014)

I CD-spelaren: Bagge tolkar Martinson

Martin Bagge & Trio Isagel
Vägen ut
(Footprint)

Martin Bagge kunde – ja, borde – undervisa i tonsättning av dikter.

De flesta poeter diktar ju rytmiskt men sällan melodiskt. Bagge är däremot en mästare på att tonsätta sådana svårtonsatta dikter.

Han pressar aldrig in raderna i en melodi utan skapar melodier inifrån poesin. Att han skulle betona ett ord fel bara för att ordet ska passa i melodin är otänkbart.

Albumet ”Vägen ut” – som med sitt tjocka texthäfte också är årsbok för Harry Martinson-sällskapet – innehåller tonsatta Martinson-dikter.

Martin Bagge förenar – så just mästerligt! – folklig och konstnärlig vissång. Trio Isagel (Mats Edén, fiol, Josef Kallerdal, bas, och Tina Quartey, slagverk) placerar visorna i folkmusiken men speglar också Harry Martinsons äventyrslystnad, längtan bort och iväg.

Några inspelningar gjordes dessutom i Nebbeboda skola i Blekinge, där pojken Harry var skolelev.

För att välja ett enda favoritspår: sjömansballaden ”Gamle Tommy”, där Dan Berglund sjunger duett och Sigmund Groven spelar stämningsfullt på munspel (liksom han gör i flera andra visor/dikter).

Harry Martinson (1904-78) själv sjunger sjömanslåten ”Böljerna de rullar” i en gammal upptagning.

(Hifi & Musik 2014)

Ny ”svensk” jazzsångare (ja, manlig alltså): John Venkiah

John Venkiah Trio
Things change
(Volenza)

PIANOJAZZSÅNG. Först kom en förhands-CD som började med ”Alice In Wonderland”, ett av sångspåren. Sen ändrades låtordningen så att skivan istället ska inledas med instrumentala ”I Mean You”.

Stor skillnad! Det ger två olika förstaintryck som präglar albumet ”Things Change” med John Venkiah trio på var sitt sätt.

Sång- och instrumentalspår varvas. Hälften av materialet kommer från jazzhistorien (Coleman Hawkins, Thelonious Monk och Duke Ellington finns bland upphovsmännen) och hälften är egen musik.

Genremässigt hörs ingen skillnad. Venkiah är så förankrad i amerikansk standardjazz att hans kompositioner saknar tidsangivelse.

När John Venkiah sjunger så händer något med hans pianojazz. Den växer – ja, pånyttföds. De påverkar varann: sången föds ur pianot och rösten inspirerar pianospelet.

Fin närhet mellan röst och ackompanjerande piano, som i solopartierna bygger vidare på melodin, harmonierna och även den stämning som sången skapar.

”Alice In Wonderland” är musikalaktig Disney-jazz, ”Good Morning Heartache” (inspelad av bl a Billie Holiday) blir blåögd blues och ”Till There Was You” (känd med Beatles) har fått en mjuktuff tolkning. Titelspåret och ”Iris” är Venkiahs egna: stilla, vackra ballader.

Men i instrumentalspåren händer inte mycket av det ovannämnda.

Venkiah är en så teknisk pianist att tekniken vill lägga sig i vägen för känslan. Han spelar överskickligt men också försiktigt, anonymt och småtråkigt. Till skillnad mot när han sjunger, då kommer känslan först.

Något mer liv- och kraftfullt blir det när Simon Petersson, bas, och Kristoffer Rostedt, trummor, får utrymme och luft att driva på musiken. Inte heller det sker tillräckligt ofta.

John Venkiah är bäst – mycket bättre, mer intressant och lovande – som pianojazzsångare på vägen mellan Nat King Cole och Michael Bublé eller Joe Stilgoe, om ni föredrar honom. Jag inväntar nu ett album med titel typ ”John Venkiah Sings” eller bara ”Songs”.

(Lira 2014)

I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

Först klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
(Fojablue)

Likt en Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med ”Polska efter J Bruun” för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.

De flesta låtarna på debutalbumet med Filip Jers Quartet känns igen från konserten på Ystad jazzfestival i somras.

Melodiskt och smeksamt i standardlåten ”Sophisticated Lady”, som Jers lärde sig efter ett möte med inspirationskällan Toots Thielemans, och lite mer improviserat jazzigt i egna låtar som ”Bopweiser”, ”Who is Bob”, ”The Blue Hour” och ”509 Djursholms torg”.

Både kromatiskt och diatoniskt munspel, någon gång ett basmunspel. Varje munspel lika mästerligt hanterat.

Hela kvartetten – övriga medlemmar heter Henrik Hallberg, elgitarr, Johan Lindbom, bas, och Niclas Lindström, trummor – spelar tätt och gensvarar lyhört och snabbt på varann.

Munspels- och gitarrduetten ”It´s Only A Paper Moon” är nog faktiskt ännu mer millimeternära på skiva än på scen.

Albumet avslutas med ”Blues 2001” så att Jers kan visa att han spelar sånt också.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: den prisbelönta Karima Nayt

Karima Nayt
Quoi d’autre?
(Ajabu!)

Karima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.

Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.

I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.

Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.

Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.

Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.

(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)

PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.  

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

Under ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)