Tag Archives: Banjo

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

skifflebook chas mcdevittLonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

skiffbok mike deweFörsta succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

Balladen om farbror Martin

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
Martin for och vaska´ guld
och kom hem med fickan full
när sen pangarna var slut
han packa´ väskan igen och for ut

____________________________________

____________________________________

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
överallt i Staterna
han vänslades med damerna
inte lätt att räkna dom
alla ungarna som ba´ kom och kom

Martin spela´ mandolin
eller om det var en banjo
och alla dansa´ step och jig
eller om det var en hambo
när det sen blev skördefest
och cornet smaka´ allra bäst
tog han fram sin banjolin
och spela´ den här melodin…

(Ur ”Min amerikanska folksångarbok” 2012)

I CD-spelaren: Punch Brothers

Punch Brothers
Who´s Feeling Young Now
(Nonesuch)

Tredje albumet med den amerikanska bluesgrassgruppen som varken spelar bluegrass eller oldtime. Instrumenten kan väl stämma (gitarr, banjo, mandolin och fiol samt sång) men musikerna vägrar att stanna kvar bakom bluegrassens stängsel.

Redan gruppens namn ger en ledtråd. Det kommer från novellen ”Punch, Brothers, Punch!” av Mark Twain. Vilket omsatt i musik betyder: amerikanskt, lantligt och busigt.

Mest egna låtar som börjar i traditionen och sen sticker iväg dit Punch Brothers får lust att bege sig. Akustiskt men tungt och tufft med ovanliga, fräcka och ibland råa ljud. Medan sången nästan är popig (mest sjunger Chris Thile, också mandolin).

“Sophisti-grass” är en genrebenämning som använts i USA. Alltså en krock mellan tradition och modernism, country och konstmusik.

Jodå, passar väl sådär i alla fall. Mest passar beskrivningen in på instrumentalspåret “Kid A”, där Punch Brothers tolkar Radiohead.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Traditionellt från England

Bella Hardy
In The Shadow Of Mountains
(Noe Records/www.bellahardy.com)

John Jones
Rising Road
(Westpark/BAM)

Martin Simpson
True Stories
(Topic/Showtime)

Bella Hardys andra album, ”In The Shadow of Mountains”, är ju ännu bättre än den sensationella debuten. Hon fortsätter att göra personliga tolkningar av traditionella låtar varvat med egna sånger och melodier som löper rakt ut från brittisk folkmusiktradition.

Hennes röst tar sig in i och ut igenom det karga, lite grova skal som brittisk folksång kan ha, får tonerna att bli ljuva och innerliga, så vackra. Hon spelar dessutom fiol med sträva toner från en annan tid, även harpa, cello och concertina med mera hörs i kompet. Spåret ”All In The Morning” bryter av, hela släkten Hardy sjunger a cappella.

Med albumet ”Rising Road” har John Jones, sångare i Oysterband, gjort en utmärkt solodebut. Traditionella sånger och några egna men oavsett vilket sjunger Jones med sin bärande röst, ljus och djup på samma gång, kraftfull och innerlig. Han lyfter fram toner, ord och de ödesbestämda stämningarna.

Kompet med bl a Seth Lakeman på tenorgitarr och fiol förstärker genom att skapa en akustisk folk- och rockmusikalisk ljudvägg. Lite enahanda, eftersom låtarna behandlas ungefär likadant. Men varje spår för sig ger ett oerhört starkt intryck. Min favorit är en egen nytolkning av traditionella ”Fire Marengo” som blivit både en sjömanssång och tung akustisk rock.

Martin Simpson är den mest drivna av dessa tre engelska folksångare, vilket bevisas på ”True Stories”. Han sjunger med ett slags brittisk bluesröst och spelar både akustisk och elektrisk gitarr, även banjo. Hans egen instrumentallåt ”Swooping Molly” är en uppvisning i fingerplockarsnabbt akustiskt gitarrvirtuoseri.

Fast behandlingen av folktraditionen imponerar mest. Simpson gör vad han vill med traditionen – utan att lämna den. Både ”Tom Dooley” (Kingston Trio) och ”I Wanna Be Your Man” (Beatles) vävs in i förstaspåret ”Look Up, Look Down” och sistaspåret är en egenartad amerikansk men ändå brittisk tolkning av ”Staggelee”.

(Hifi & Musik 2009)