Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2012)

Årets svenska rockklubb

Publikrekordet sattes i fjor när Torsson kom till Garaget i Hammenhög för att spela lundastomp. Siffran på hur många som trängdes i Garaget och strax utanför garagedörrarna är bäst att inte nämna (för myndigheterna). Publiken såg ut som om den flugits och bilats från Debaser i Stockholm och KB i Malmö.

Fast oftast är publiken en blandning av bofasta och sommarbor. Ibland kända ansikten, som Gudrun Schyman på Kajsa Grytt-konserten. Bland övriga arrangemang sommaren 2011 kan nämnas Casperfestivalen med lokala band och konserter med Stefan Sundström och Mikael Ramel.

När jag står inne i Garaget och tittar mot scenen förflyttas jag till 60-talet och Club Nette i Gamla stan i Stockholm. Ser jag ut genom de öppna dörrarna känns det som en folkpark på landsbygden.

Bild från www.garageprojektet.org

Kan man redan nu utnämna Garageprojektet, det fullständiga namnet, till årets rockklubb? Ja! Ikväll den 30/7 kommer Kebnekajse till Hammenhög för att lira folkrock så Garaget skakar.

En svensk deckarhylla

Årets Homan-deckare, ”Mord i Havanna” (W&W), inledde min sommar 2010, vilket Jan Mårtensons årliga deckare brukar göra varje sommar. Det är tradition, sen länge. På senare år har Björn Hellberg gett ut en deckare under andra halvan av sommaren, så nu har jag också fått traditionen att låta Hellberg avsluta min sommar. När regnet började hälla ner så skyndade jag in för att läsa årets Björn Hellberg-deckare, ”Den flerfaldige mördaren” (Lind & Co).

Men varför? brukar andra deckarläsare utbrista. Varför ska du läsa Mårtenson – ja, särskilt han – och Hellberg? Det finns väl bättre kriminalromaner att ägna tiden åt? Jo, säkert. Särskilt Jan Mårtenson brukar sällan få bra recensioner. De kritiker som så att säga ”förstår sig på” genren räknar knappast in vare sig Mårtenson eller Hellberg bland Sveriges främsta deckarförfattare.

Och jag har inget svar, inget bra i alla fall. Men nånting måste det vara som får mig att återkomma, varje sommar. Hemtrevnad, kanske. Eller charm. Gamla stan i Stockholm, där Johan Kristian Homan bor och har sin antikaffär, är trevlig att återbesöka. Intressant också när Homan gör en kulturhistorisk utläggning (även om det ofta blir långrandigt). Eller så är det maten, fast de recept som avslutar böckerna har blivit färre.

”Mord i Havanna” utspelar sig, som ju titeln anger, också i Havanna. Dit reser Homans särbo, Säpopolisen Francine, för att delta i en konferens och Johan Kristian hänger på. Semester, trodde han, men Homan hamnar i den kubanska finkan, misstänkt för mord.

Jan Mårtenson gör en kort men stämningsrik och bra skildring av Kuba och Havanna, idag och historiskt. Också kriminalhistorien, som nystas upp från gossen Johan Kristians förre pianolärare Ruth Mandelbaums upplevelser under andra världskriget, har nog blivit lite mer spännande än vanligt. Men främst är också den senaste Homan-deckaren en föregångare till Alexander McCall Smiths ”mysiga” deckare om Afrika och Edinburgh.

Vad gäller Björn Hellberg så är det framför allt hans sociala patos, så stort att det blir större än romanerna, som jag uppskattar. Hellbergs formuleringar kan vara lite ålderdomliga men hans intresse för samhället och människorna är modernt och uppriktigt.

Personerna i ”Den flerfaldige mördaren” – ännu en polisroman om den åldrande kommissarien Sten Wall i den fiktiva Staden som fått allt större likhet med Laholm – hämtas rätt ur dagens svenska samhälle: en bloggare, en miljöpolitiker, några främlingsfientliga unga kriminella, helt vanliga kärlekskranka och otrogna människor med flera. Kanske inte en av Hellbergs bästa deckare och intrigen är nog inte helt trovärdig – fast tusan vet, tänker jag ofta när jag läser kvällstidningarna.

Hans sociala patos är lika stort som alltid. Han fördömer inte heller människorna utan skildrar dem – oss – med sorg i hjärtat. Också Björn Hellbergs nya Sten Wall-deckare är lika vemodig som kärleksfull. Och det – det tycker jag mycket om.

Ninni Schulman, ”Flickan med snö i håret” (Forum), och Denise Rudberg, ”Ett litet snedsprång” (Norstedts), är deckardebutanter. Schulman är romandebutant, alltså överhuvudtaget, medan Rudberg gett ut storsäljande chick lit-romaner. Nu har hon också börjat skriva en nio titlar lång deckarserie som redan sålts för filmatisering.

Huvudpersonen – Marianne Jidhoff, 55 år och åklagarsekreterare – är en intressant bekantskap. Det börjar rätt lovande också med att en finansman blir överkörd av en bil (på Östermalm förstås), samtidigt som en ung hemmafru (i Djursholm förstås) förföljs av en stalker. Men resten? ”Elegant crime” kallar Rudberg sin deckargenre, som utspelar sig bland Stockholms fiiiiinare folk. Men hennes språk är inte lika fiiiint och elegant. Nej, Rudberg skriver ju så illa – ja, uselt.

Följande mening, från affären Karlafrukt på Östermalm, är ett praktexempel: ”Torsten såg sig omkring och slogs av att det inte hade förändrats sedan hans besök där som sju år gammal gosse.” Denna icke-formulering – och många, många liknande – är en förolämpning mot varje läsande, tänkande människa.

Ninni Schulman skriver och berättar betydligt bättre – fast i jämförelse så säger det ingenting. Miljön är lite annorlunda, en annan del av Sverige. Tyvärr mest till namnet: Hagfors i Värmland. Romanen varken luktar eller smakar just värmländsk. Berättelsen – inklusive (vad annars?) trafficking, prostitution och mord – kunde varit placerad var som helst i Sverige.

Tre huvudpersoner: poliserna Petra Wilander och Christer Berglund samt journalisten Magdalena Hansson, som flyttat tillbaks till Hagfors. Inte oävet men ofärdigt. Schulmans deckardebut hade behövt gå fram och tillbaka mellan redaktör och författare några gånger till.

Det jag undrar över – och som verkligen griper mig i romanen – är hur Magdalena och hennes förre make, som bor kvar i Stockholm, kan låta sin blott sexårige son åka ensam två gånger fyra timmar i buss tur och retur Värmland-Stockholm…

Jonas Sjöstedts ”Sahara” (h:ström) och ”Whisky blues” (Bokpro) av Per Erik Tell och Börje Berglund är en fortsättning på den förra Deckarhyllan och exempel på att små förlag kan ge ut lika bra deckare som stora.

”Sahara” är andra titeln i vänsterpolitikern Sjöstedts trilogi om och kring EU-parlamentet i Strasbourg. Att skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp. Sjöstedt lyckas nästan, det vill säga bättre än de flesta.

Det är intressant – ja, spännande – när Sjöstedts ”hjältar”, bland andra politikern Johannes Viksten och assistenten David Löf, tar läsaren med på en guidad tur genom EU-parlamentet och ger rapporter om med- och motpolitik. Inte riktigt lika spännande – men nästan – när den unge Löf reser inkognito till Marocko. Då riskerar författarens politiska engagemang att ta över.

Vilket förstås är Jonas Sjöstedts syfte: att ge en bakgrund till Marockos ockupation av Västsahara och EU:s orättfärdiga fiskeavtal med Marocko. ”Sahara” blir, om man väger det ena mot det andra, en riktigt bra thriller. Trilogins sista del, ”Spanska brev”, kommer senare i höst.

Per Erik Tell har ju skrivit flera deckare och även andra böcker, alla utgivna på mindre förlag. ”Whisky blues”, samskriven med Börje Berglund, är nog Tells bästa deckare, hittills. Av den anledningen att han – eller de – nu har skrivit en mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria.

En fyndig historia, som utspelar sig bland whiskyproducenter i Skottland och har sin utgångspunkt i en händelse för 300 år sen. Så spännande blir det väl aldrig men det är välberättat och stämningsfullt, extra plus för att den högländska skotska whiskymiljön doftar så starkt och gott från sidorna.

Också en galen berättelse, något annat vore väl omöjligt när Per Erik Tell är inblandad, om ett så att säga misslyckat auktionsköp av en tunna whisky från 1692 (?!) och följderna av detta. Historien balanserar mellan skämt och allvar och om det nu varit Berglund som lyckats hålla Tell i styr eller vad det beror på – den här gången är procenten allvar större och procenten galna skämt lägre, vilket passar min smak bättre.

Skulle man kunna få ”beställa” en helt allvarlig riktig deckare av Tell till nästa gång? Näha, inte det.

(Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

Bertil Falk, föredragshållare och deckarförfattare

Bertil Falk
Litterära odysséer – Essäer
(BTJ Förlag)

Bertil Falk
LikSom i en Dröm
(Zen Zat)

Bertil Falk står bakom pulpeten igen och föreläser som en gammaldags folkbildare, lika kunnig som entusiastisk och underhållande. När man läser hans essäsamling ”Litterära odysséer” blir man just underhållen, man roas och ler lite, samtidigt som så mycket fakta samlas i ens huvud att man strax känner sig spränglärd.

Den här gången skriver Bertil Falk om odysséer, vandringar, sökanden och flykter i litteraturen, historien, geografin, samhället och ja, helvetet också. Han redogör för ”hela skalan av sökare, påhittade och verkliga; rymlingar, hämnare, vagabonder, vilsekomna, vinddrivna, nomader, lycksökare, flyende, jagande och jagade”.

Falk börjar för 2700 år sen, där och då ordet och begreppet uppstod, med ”Odyssén” av Homeros, och avslutar med den ockulte detektiven Simon Ark (från 1955) som Edward D. Hoch bland annat lät gå omkring på kullerstenarna i Gamla stan (alltså Stockholm).

Mer och mindre känd litteratur, ibland riktigt udda; somligt väger tungt och annat har knappt gjort utslag på kulturens kvalitetsvåg. Men sånt bryr sig inte Falk om – eller rättare sagt, det är det han gör. Han utför en rättskipande kritisk handling genom att lyfta fram förbisedda författare och genrer.

”Sinbad sjöfararen” (900-talet), ”Dantes gudomliga komedi” (1317-1320), ”Kristens resa” (1678), ”Nils Holgerssons underbara resa” (1906-1907), ”Odysseus” av James Joyce (1922), ”Odysseus” av Frank Heller (1925), Rune Lindströms himlaspel (1941) och H.P. Lovecrafts drömda Kadath (1943) är ytterligare några stopp på vägen genom litteraturen och tiden.

Bertil Falk har sin egen ingång i litteraturen, sin egen väg genom den och sin egen utgång. Att läsa honom blir odysséer i sig.

Som alltid har Bertil Falks eget förlag Zen Zat även gett ut sin årliga julbok (till kunder och bekanta). År 2009 blev det en kortdeckare, ”LikSom i en Dröm”, med Falks namnlöse privatdetektiv i Malmö. Och vilken återkomst, både för deckarförfattaren och privatsnoken!

Falk leker med genren, blandar verklighet och dröm, skapar och upplöser stämningen, får humor och allvar att krocka. Intrigen vågar jag mig inte ens på att referera. ”LikSom i en Dröm” är en så skickligt utförd hårdkokt deckarpastisch att boken måste bli tillgänglig för en större läsekrets. Print-on-demand?

(Kvällsposten 2009)