I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

Nya svenska tecknade serier i Sjöbo

Do it yourself
Serieskolan i Malmö
Dominica Dominiuk, Ditte Marie Eriksen, Maja Falke, Helena Hellman, Kolbeinn Karlsson, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén
t o m 8 juni

Deras seriehäften – med både egna och ibland också andras serier – hänger på ena väggen. Besökare kan plocka ner ett häfte, sätta sig och titta. Så ska tecknade serier läsas: på papper (eller eventuellt dataskärm).

Mitt på golvet står tre glasmontrar som synliggör serieskapandet. Den första montern heter ”Inspiration” (här finns andra(s) serieteckningar, musik, själva tuschpennan), den andra visar ”Produktion” (redskap som behövs för att teckna och måla serier) och den tredje ”Resultat” (egna seriehäften/album).

Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.

Alltså färdiga med citattecken, för samtliga är redan skickliga serietecknare – seriekonstnärer – samtidigt som ingen konstnär någonsin blir fullärd. Mycket av tekniken har de redan men de är olika långt på väg vad gäller personlighet.

Kolbeinn Karlsson.

De presenterar sig själva, för att vara noga. Det är utställarna som svarar för utställningen och kanske just därför går ”Do it yourself” inte i den alltför vanliga konsthalls- och museifällan att tapetsera väggarna med långa rader av tecknade seriesidor. Sånt brukar vara så tröttsamt, både oläs- och otittbart.

Alla har fått samma begränsade utrymme med plats för tre seriesidor/bilder, vilket de utnyttjat på olika – och ofta bästa – sätt. De kan ha blåst upp en seriesida eller ruta, visa originalteckningar eller ett omslag. Ibland finns också en liten piedestal med ett seriehäfte.

Robert Pettersson.

Det här är ett bra sätt att presentera tecknade serier på en gallerivägg. Som betraktare förs man både in i och bakåt i teckningen, till själva tecknandet. Och samtidigt ut- och framåt: den tecknade serien växer och blir seriekonst.

Varje tecknare gör alltså en kort-kort presentation av sig själv, typ man är på en fest och träffar någon, hälsar och pratar en kort stund, för att sen gå vidare. Omöjligt och inte rättvist heller att recensera utifrån dessa små smakprov. Jag ska istället försöka förmedla presentationerna…

Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.

Doraya/Maja Falke.

Hanna Stenman har bland annat gjort en feministisk skämt/allvarsteckning med utgångspunkt i ett uttalande från Nina Björk. Omslaget till Robert Petterssons ”Vid isens kant” kunde nästan vara ett träsnitt i färg.

Också Robin Larssons svartvita stil är konturstark och avskalad men mer i svensk serietecknartradition.

Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.

Anna Åhlén tecknar drömska flickbilder (i nästan-skärt, gult och även ljusblått) av ”Linnea”.

Anna Åhlén.

Domon/Dominica Dominiuk har gjort en liten tredelad tecknarskola: 1) skiss + thumbnail, 2) skissa, tuscha, 3) skanna, tona, texta.

Kolbeinn Karlsson och Ditte Marie Eriksen sticker ut. Ja, de ovannämnda får ursäkta. Jag kan inte låta bli att utnämna Karlsson och Eriksen till favoriter. De är ”Do it yourself”-utställningens personligheter.

Ditte Marie Eriksen.

K olbeinn Karlsson tecknar grovt, grövre, grövst. Hans ”troll” blir ur-människor (eller tvärtom). Han använder sig dessutom av en högst egenartad färgskala.

Ditte Marie Eriksen har kombinerat teckningar med tidningsurklipp på temat ”De blinde ord – en ordløs tegneserie om ordblindhed”. Själva formen blir innehållet och budskapet.

Mycket starkt och personligt, det känns självupplevt men det behöver det ju inte vara.

Efter detta kan besökaren också slå sig ner i det lilla DVD-hörnet och bland annat titta på animerade teckningar av Kolbeinn Karlsson. Här rör de på sig, hans troll och inte minst skogens mäktiga, gröna konung.

Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.

Joakim Waller.

Eleverna från Serieskolan i Malmö visar och bevisar på bästa sätt vad tecknade serier kan vara i Sverige på 2000-talet. Utställningen ger också en hint om vad serietecknare kommer att bli i framtiden: en konstnär som utgår från den tecknade serien men också breddar sig till film, målning, skulptur, allt och vad som helst.

(Ystads Allehanda 2012)

Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)