Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Lösa trådar om sotning

Här följer den sista texten som jag – hittills – har skrivit om sotupphandlingen och det så kallade ”sotningskriget” på Österlen med omnejd. _________________________________________________

Uppföljningar är inte journalistikens bästa gren. Journalister kastar sig över nyheter med betoning på ”ny”. Men snart brukar nyheten sjunka undan och ersättas av en annan – och nyare – nyhet. Kvar blir lösa trådar som hänger och slänger. Tänkte på det vid senaste kommunfullmäktigemötet i Sjöbo.

Då var det dags för Torgny Larsson, ordförande i direktionen för Södra Skånes Räddningsförbund, att besvara den interpellation som ställts om sotningsupphandlingen. SÖRF:s upphandling av sotning har det skrivits mycket om i Ystads Allehanda. Men ändå inte nog, tydligen.

För ju mer jag får reda på, desto fler trådar blir synliga.

I Sjöbo kommunhus satt jag och funderade på ekonomin för det företag som vann upphandlingen – alltså Skorstensfejarmästare Lundquist AB – och nu ska svara för sotning i Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad.

Många har ansökt om så kallad egensotning för att kunna använda sin ”gamla” sotare. Vilket förstås betyder förlorade intäkter.

Efter mediadebatt och klagomål direkt till SÖRF har direktionen nu beslutat att inte heller någon extra avgift för ”dammsugning” av skorstenar får tas ut. Det ska ingå i grundavgiften. Beslutet om extra brandskyddskontroll (för dem som ansökt om egensotning) har också tagits tillbaka. Vilket innebär ännu färre intäkter.

Hur ska skorstensfejarmästare Hans-Eric Lundquist klara sitt ekonomiska avbräck? Hur säkrad är sotningen inför kommande år? Nyligen inträffade dessutom något som ger en förnyad aspekt på SÖRF:s upphandling.

Även Skurups kommun, som gått ur SÖRF, har upphandlat sotning. Fyra företag anmälde intresse, bland dessa fanns Skorstensfejarmästare Lundquist AB och Skorstensteamet i Skåne (det företag som de flesta ”egensotare” i SÖRF-kommunerna vill anlita). Sotningsföretagen bedömdes som likvärdiga (upphandlingen fick lottas ut).

Så olika kan upphandlingar utfalla: Skorstensfejarmästare Lundquist, som vid SÖRF:s upphandling höll överlägsen kvalitet jämfört med de övriga, till exempel Skorstensteamet, sotar enligt Skurups bedömning varken sämre eller bättre än flera andra företag.

(Del av krönika i Ystads Allehanda 2013)

Lizzie Lundberg ställer ut (igen)

Den 8 juli 2012 är det vernissage för en ny utställning med Lizzie Lundberg på Galleri M i Eslöv. Målningarna som illustrerar nedanstående recensioner kommer från en utställning som hon hade på Galleri Persson i Malmö 2010. Medan min recension gäller en utställning i Simrishamn 2004.
________________________________________

Lizzie Lundberg
Galleri Olefjord, Simrishamn

Grafik har hon slutat att göra. På Galleri Olefjord i Simrishamn ställer Lizzie Lundberg ut akvarell- och akrylmålningar (ljusare och mörkare respektive mörkare och dovare färger).

Fast motiven återkommer fortfarande, både från målning till målning på den aktuella utställningen och från tidigare utställningar. Det vill säga motiven återkommer men skiftar i färg och, delvis, form.

Lizzie Lundberg: ”På väg till brobygget”.

Ett badhus på pålar får rötter ner i potatislandet från en målning till en annan. Ett skepp förvandlas till ett berg, som förvandlas till en segelbåt. På bergets topp står samma (?) ensamma lilla hus. Vågor slår vilt eller ännu vildare kring berget eller båten – eller också är det kav lugnt.

Berget kan vara stort, brunt och kalt. En annan gång är berget mindre, grönska växer på sluttningen och intill huset syns några träd. Ännu en annan gång förvandlas huset till en fyrkantig låda som färdas med en fraktbåt bland likadana lådor i mörk- eller snarare murrbruna, murrgröna, murrblåa färger, staplade på varann.

Lizzie Lundberg: ”Badhus”.

(Små)djuren, något skiftande i storlek och färg, ofta blå men ibland brunaktiga, återkommer också. Vilken sorts djur är det? De ser, i mina ögon, ut som korsningar mellan grisar och skalbaggar. Men de behöver ju inte se likadana ut i andras…

Det är föreställande men vad föreställer det?

Blir man glad av målningarna? Jag blir det i alla fall. Blir man sorgsen av dem? Ja, det blir jag också. Det är som i livets pendeltrafik mellan sorg och glädje, glädje och sorg.

Lizzie Lundberg: ”Fågeltransport”.

Målar Lizzie Lundberg sig? Absolut! Målar hon mig? Ja, det gör hon. Målar hon dig? Troligen. Målar hon mänskligheten? Är det alla vi människor som är de små djuren, snarlika varandra men svåra att definiera, skiftande i färg till både ut- och insidorna.

Inte kan jag vara ensam om att vakna bland frodigaste grönska och somna i ett kalhygge? Att bo högt upp på ett berg eller nära jorden, från en dag eller timme till nästa? Resa iväg i ljus och glädje men upptäcka att mörkret följt med som tjuvpassagerare på resan?

Lizzie Lundberg både målar med och målar alla sina känslor. Hon målar med alla sina åldrar – med barnets nyfikenhet och åldrandets erfarenhet. Det är fantasirikt, hade man kunnat säga om det inte vore fel ord. Inlevelsefullt är ett bättre ord. Målningarna är lika livsinlevelse- som livsutrycksfulla.

(Kvällsposten 2004)

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)