Etikettarkiv: Kungsholmen

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

I hyllan och på spisen: Pluras mat

Plura Jonsson / Foto: Pepe Nilsson
Pluras kokbok
Provence-Kungsholmen-Koster
(Norstedts)

Plura Jonsson följer upp fjolårets blogg- och sångböcker med en kokbok. Lite av samma sak, om jag får säga.

Som Plura skriver i kokboken:

”Under åren som gått har jag lagat och provat och ibland kommit på nya vinklingar och kommit underfund med att jag inte behöver så mycket, jag har mina basvaror, jag kan inte ha världens alla kryddor i skåpet, jag har mitt eget kök, lagar min egen mat. En färsk fisk behöver ingen fancy sås, det mår den bara dåligt av, den behöver lite salt och peppar, kanske lite smält smör – tro mig, så enkelt är det.”

Kunde lika gärna vara en beskrivning av hur man gör en bra låt också, diktar sångpoesi. Plura Jonsson, som jag påpekat tidigare, är en utmärkt skribent, sin egen stilist. Han berättar om mamma Magda, där började matintresset, och guidar amatörkocken till matens Provence, Kungsholmen och Koster.

Samt bjuder på diverse matrecept, sällan svårare att tillaga än att sjunga och spela Pluras låtar. Som när han till exempel fördjupar något så vanligt som Spaghetti Bolognese med lite kycklinglever eller gör en Kunglig linssoppa som redan på pappret smakar också i min mun (jag som lärde mig hata linser på 70-talet).

Ska också testa hans blåbärs- och äppelpaj och smaka om den bräcker min hustrus äpple- och björnbärspaj (gjord på müsli, vetemöl och fiberhavergryn). Men det har jag svårt att tro.

(Hifi & Musik 2009)