Etikettarkiv: New Orleans

Isabella Lundgrens 78-varvsång

Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Ystads teatercafé

Isabella Lundgren sjunger som en 78-varvare. Så som inspelningstekniken fick jazzsångerskor att låta förr tiden: gällt och lite vasst. Hon kunde varit samtida med Billie Holiday eller en ung Monica Zetterlund. Samtidigt kunde hon inte ha varit det.

Hennes sång börjar vid jazzens födelse i New Orleans och reser genom jazzhistorien. Repertoaren består av ”söndersjunget” material ur Den amerikanska sångboken – som ”That Old Black Magic”, ”Somewhere Over The Rainbow”, ”Stormy Weather” och ”Moon River”.

Det mesta har de flesta i Ystadteaterns fullsatta café hört förut. Men aldrig så här! Isabella Lundgren må vara ung, lite mer än 20 år bara, men hon har redan förmågan att placera de gamla välkända låtarna här och nu, framföra dem genom sig själv.

Isabella Lundgren och Carl Bagge med musiker från en annan konsert. En av mina absoluta favoritlåtar: ”I dina kvarter”.

Specialitet: sänka tempot så att snabbare låtar blir ballader och ballader går långsammare ändå. Det kan verka som om en enda rad i en sång tar fem minuter att sjunga. Hon balanserar melodi mot rytm som om de vore tio – ja, hundra – glas på en tallrik på ett balansrör högt upp i luften.

Bob Dylans ”It Ain´t Me” – ur Det nyare amerikanska sånghäftet – har aldrig framförts så stilla och eftertänksamt. Isabella presenterar varje sång eller snarare låttext, så kanske väljer hon också låtar efter texterna. Ändå känns det inte som om hon tolkar just dessa ord utan sångerna träffar snarare en punkt djupt inuti henne och föder något annat och nytt, hennes egen tanke och känsla, som hon uttrycker och förmedlar.

Carl Bagge Trio med honom själv på piano, Niklas Fernqvist, kontrabas, och Daniel Fredriksson, trummor, ackompanjerar = följer sången. Isabella Lundgrens röst grundlägger musikens karaktär. Trion stöttar med harmonier och rytmer, instrumentala mellanspel som blir mer än så och några inspirerade solon. Särskilt Fernqvist spelade några riktig fyndiga, melodiska bassolon.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Elin Larsson för tredje gångenLugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (2): Emilia Mårtensson

Emilia Mårtensson m fl
Scala

Hon börjar som på debutalbumet med att sjunga ”If You Go” (Jacques Brels ”Ne me quitte pas”) nästan a cappella, endast kompad av Barry Greens sporadiska pianotoner.

Ändå låter det inte som på skivan. Nu lever hennes sång, orden och tonerna lyfter.

Alltså skivan som var tam, inte Emilia Mårtensson, bosatt i Illstorp/Ystad innan hon reste till London.

På scen är hon långt ifrån tämjd och en smärre sensation, om inte redan så snart. Greens pianospel har också större innehåll, bredd och djup när han spelar live.

Både hennes sång och hans piano pendlar – som i ”Something In The Way She Moves” av James Taylor – mellan pop och jazz.  Live blir det en aning mer jazz och mycket mer personligt. Genre: tja, Joni Mitchell-jazz.

Emilia Mårtensson sjunger ”Kristallen den fina” – den sjöng hon också i Ystad – på klubben Vortex i London.

Nu kommer Sam Lasserson, kontrabas, och Jon Scott, trummor, upp på scen – hela bandet har Emilia haft med från England – och presenterar sig från första ton och (hand)slag som uppfinningsrika musiker.

I trioformat med vokalist blir det mer av ordinär jazz = sådär vi är vana att jazz brukar låta. Och ändå inte.

Alla fyra tar tag i tonerna och orden, lägger till just sin personlighet. Ett extra stort öra öppnar jag för Lasserson när han tar språng och hopp i, såvitt jag förstår, noterade bassolon.

Sensationen är dock – jag upprepar – Emilia Mårtensson, i duoformat på väg åt sitt helt egna håll inom (jazz)sången och med jazztrion en mer vanlig jazzsångerska fast med exakt tonträff, perfekt rytmik och andhämtning som en lärka.

(Ystads Allehanda 2012)

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

–Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De döde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna? – När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song                                                                            
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

(Rocky Magasin 2011)

Men vem är Anders Osborne?

När Anders Osborne var 17 år tog han båten från Visby till New Orleans.

Dit ringer jag för att prata med honom. Första gången svarar han inte (trots att vi bestämt intervjutid). Inte andra gången heller, inte tredje, inte… Vid femtonde försöket lyfter Anders luren. Han låter förvånad när han hör att det är dags att bli intervjuad.

– Var det idag du skulle ringa? Vid den här tiden? Trodde det var i morron…

Anders Osbornes senaste album, ”American Patchwork” (2010).

Det här skriver jag inte för att jag blev sur utan för att det både säger något om Anders Osbornes musik och livstempot i New Orleans. Stämningen är loj, laidback. Samtidigt är det hett, funkigt och fuktigt.

– De flesta dar är det 40 graders värme. Nära 100 procent fuktighet i luften. Livet levs långsamt. Man bryr sej inte så mycket. Det är bäst att vara inomhus och sitta under fläkten.

– Tänkte på det i vintras, när jag kom hem till New Orleans efter att ha besökt Haiti och Kuba. Egentligen bor jag inte i USA, tänkte jag. New Orleans är inte en amerikansk stad utan den nordligaste staden i Karibien.

När den 17–årige Anders Osborne, som växte upp på Gotland men är född i Uddevalla, lämnade Sverige så reste han inte direkt till USA. Han liftade runt i Europa och spelade på gatorna. Stannade i Grekland, fortsatte till Israel och Egypten. Kom till USA en första gång, bodde kortare tider i New York, Kalifornen och New Orleans, och vände sen tillbaka till Europa och Asien.

Till sist hamnade han i USA och New Orleans, ännu en gång. Det är 12 år sen nu.

– Jag kände mej genast hemma här. Förut bodde jag mitt i French Quarter. Nu har jag flyttat lite längre ut, till Bay St John, där de första immigranterna la till med kanoterna.

– Sen fick jag reda på att farfar hade bott i New Orleans. Han var sjöman, gick till sjöss när han 14–15 år. Farfar skickade bilder, telefonnummer och adresser till barer och restauranger. Jag har en del släkt i Lafayette. Det är inte så långt härifrån.

Anders Osborne. Foto: Jerry Moran (från MySpace-sidan).

Nya albumet, ”Living Room«, är faktiskt Anders Osbornes femte album. Han debuterade 1990 med ”Doing Fine” och har sen också gjort albumen ”Break The Chains” (1994), ”Which Way To Stay” (1995) och ”Live At Tipitina’s” (1998). Ska ”Living Room” bli hans genombrott? Kanske, kanske inte. Han är värd det, fast jag minns ju att jag trodde och tyckte likadant 1994, alltså när ”Break The Chains”kom.

Musikblandningen är densamma. Men för varje ny platta har Anders Osborne blivit allt skickligare på att avväga och blanda de olika musikaliska ingredienserna. Musiken på ”Living Room”låter som titeln: som om musikerna suttit i Anders vardagsrum och lirat (med avstängd fläkt). Spelglatt och avslappat med bubblande rytmer.

Som bäst skulle jag – utan att ta i – vilja jämföra Anders Osborne med Corey Harris, Keb Mo’, Daniel Lanois, David Lindley, Ry Cooder… (En av dem, Keb Mo’, medverkar också på Anders platta, liksom han medverkar på Keb Mo’s senaste.)

Blandningen är neworleansk, men det är ingen New Orleans-blandning (även om musiken kompletteras med afro–latinska gaturytmer, blås och en sousaphone istället för bas). Om ni förstår nyansskillnaden…

(Gör ni det inte, så följer här en kort förklaring: liksom andra musiker i New Orleans blandar Anders Osborne många olika musikinfluenser och rör om i musikgrytan med stora slevtag, men visste jag inte att han bodde i New Orleans, så kunde hans musik lika gärna ha fått mej att associera till Texas.)

– Jag är väl nån slags singer/songwriter. Det är grunden: amerikansk folksång, blues, jazz. Men jag har svårt för att kategorisera musik, säger han.

Också från Anders Osbornes MySpace-sida.

– Jag tycker om musik som innehåller en känsla av melankoli, men jag tycker också om den råa styrkan. Musik som lyckas kombinera dessa bägge uttryck – lyckas blanda ödmjukhet och melankoli med känslan av att man är oslagbar – sådan musik är oemotståndlig.

– Hemma, när jag växte upp, delade vi aldrig in musik i olika kategorier. Jazz, som farsan lyssnade på, och Clapton. Det var ingen skillnad. Samma sorts musik. Bägge var… äkta eller sanningsenlig musik. Den genren vill jag tillhöra – den sanningsenliga musikgenren.

(Också Anders Osbornes pappa är musiker. På sidan 96 i ”Stora Popboken”av Hans Olofsson finns en bild av 60–talsbandet The Craftones Combo från Uddevalla. På taket till turnébussen sitter bandets trummis, Ralph Dahlqvist, pappa till Anders. Efter poptiden blev han jazztrummis.)

Anders Osborne spelar både akustiska och elektriska gitarrer. När jag berömmer gitarrspelet blir Anders tyst.

Hur ska han ta det? Om jag jämför honom med snabba gitarrsprinters, så tar han det inte som beröm. Om jag däremot menar det jag menar, nämligen att han förmedlar känslor och erfarenheter från ett hjärta till ett annat, då tackar han så mycket.

– Det finns ju bara tolv noter. Man kan inte trixa så mycket mer med dom. Men samtidigt finns det ingen gräns för vad man kan göra med dessa noter.

– Som musiker kan man inte låtsas. Man måste vara den man är, uttrycka sina egna känslor och erfarenheter. Musik är det naturliga sättet att kommunicera, mycket naturligare än att kommunicera med ord.

– Min gitarr samtalar med lyssnarna – men det är inte hjärnan som talar via gitarren utan hjärtat och själen. Jag spelar inte gitarr med fingrarna eller hjärnan utan plötsligt börjar själen att spela.

Anders jämför med Nusrat Fateh Ali Khan, den islamske sufi–sångaren från Pakistan som dog för något år sen.

– Han tog musiken till en annan nivå, säger Anders. En helt annan nivå. Känsla och logik, tillägger han, är två skilda begrepp.

En okänd musiker från ett litet land i Europa kommer till USA och slår sej till råga på allt ner i New Orleans där det redan måste vara överfullt med musiker – har det inte varit svårt att försörja sej på musiken?

– Fram till för fyra, fem år sen var det svårt. Då spelade jag musik på gatan. Men nu är det åkej. Jag har kontrakt med Polygram, åker till Nashville ibland och sitter där och skriver låtar.

– Till för ett år sen spelade jag mycket på klubbarna i New Orleans. Det finns många klubbar här, 30–40 stycken. Större som Tipitina’s och House of Blues, med plats för 1000 personer. Men också jättesmå hak där det bara får plats något hundratal.

– För musiker är New Orleans en fantastisk stad. Ena kvällen kan man spela med amatörer på ett bröllop i en förort. Nästa kväll sitter man backstage och jammar med Aaron Neville.

Anders Osborne. Foto: Wikipedia Commons / Derek Bridges.

För att återkomma till det nya albumet: även om jag inledningsvis beskrev musiken som avspänd och spelglad, så är ”Living Room”också ett sorgearbete. Eller kanske snarare en mot–kraftsamling. Sångerna ”Boxes, Bills and Pain”och ”Two Times”vilka jag antar handlar om honom själv), ”Home Coming”och ”That’s All”(bägge måste handla om farfar) är några
exempel.

– Det har varit en del problem i privatlivet. Separation från en kvinna jag varit tillsammans med länge. Cancer i familjen. Droger.

– Min älskade farfar, som stod mej så nära. Han dog. Och jag har tagit mej ur ett drogberoende. Jag har hållit på med droger i 15–20 år. Det är bland annat det som jag sjunger om.

Ditt artistefternamn, Osborne, varifrån har du fått det? frågar jag. (Men en liten aning har jag ju…)

– Namnet kommer från farfar, säger Anders. Osborne var min farfars efternamn.

Så din väg genom livet – kalla det öde – är egentligen helt naturlig och logisk. Musiken ärvde du från pappa. Din längtan till(baka till) New Orleans kom från farfar.

– Ja, det stämmer. Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju.

(Intervjun har i delvis annan form varit publicerad i Lira 1999.)

New Orleans-indie: Theresa Andersson

Minsann varierande spelställen som Theresa Andersson kommer till under sin turné i Sverige. Tidigare i veckan har hon besökt Immanuelskyrkan i Halmstad och den tillfälligt öppna restaurang Parapeten i Helsingborg, ikväll kör turnébilen till Äppelgården utanför Båstad.

Å andra sidan är det på tiden att gotländskan Theresa Andersson efter nära 20 år i USA presenterar sig också för en svensk publik. Och den var oväntat stor, tyckte jag, på Parapeten. Vilket beror på två saker:

– Min upptäckt av loopingpedalen, säger Theresa.

– Och så YouTube, tillägger hon.

Theresa Andersson 2009YouTube finns en live- eller snarare köksinspelning med ”Na na na”, en egen låt från Theresa Anderssons nya album ”Hummingbird, Go!”.

Foto: Miranda Penn Turin

Hon står i köket hemma i New Orleans med akustisk gitarr, fiol och dulcimer, ett ståtrumset och ett golvrack med pedaler. Slår ett ackord på dulcimern, trampar på en pedal så att ljudet spelas in i en loop, fler instrument spelas in på samma sätt och så börjar hon sjunga, både själv och med sig själv, tar fram fiolen och spelar ett solo.

Klippet på YouTube har visats nära en miljon gånger!

På restaurang Parapeten ser scenen ut som hemma i köket. Alla instrument och pedaler är med och hon spelar allt själv, i stunden.

– Publiksorl och applåder hörs när jag spelar in, så lite olika blir det varje gång. Men det är mycket att hålla reda på för att allt ska fungera. Jag kan inte improvisera utan måste följa mitt program. Det blir som teater.

Ja, det blir – verkligen – teater. Theresa Andersson presenterar sin orkester, alla looping- och effektpedalerna, och kören The Kitchenettes, sina olika sång-jag (de heter Emma, Eva, Lisa och Lotta), och dansar som en voodoodrottning.

Theresa Andersson 2009 2Hon kommer ut på scen i sommarklänning, stampar takten med högklackade skor, slår på en tamburin och sjunger. Av med skorna! Pedalerna sköter hon bäst barfota. Sen kör hon som på YouTube: ljuden, tonerna och rytmerna blir en allt större spela själv-orkester. Hon fingerplockar på fiolen som om den är en tenorgitarr och använder faktiskt slide på fiolsträngarna.

Foto: Miranda Penn Turin

Och vilken sångerska!

Bra, på skiva. Rent otrolig, på scen. Som när fem gånger Theresa gör en a cappella-tolkning av Allen Toussaints låt ”All The Way Down” som gospelkör.

Theresa Andersson är en experimentell musiker, samtidigt som hon förenar pop, folksång, gospel, jazz, R&B och funk. Passande etikett (ännu mer på scen än skiva): New Orleans-indie.

– Det stämmer att mina musikaliska rötter finns i New Orleans. Och menar du att jag nu börjat gå min egen musikaliska väg, så stämmer det också.

(Publicerat i Kvällsposten den 4  juli 2009)

PS. Turnén fortsätter:
16/7 Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, Stockholm
17/7 Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, Stockholm
20/7 Mosebacke, Stockholm
21/7 Mosebacke, Stockholm
22/7 Handelsträdgården, Borgholm
23/7 Vaxblekaregården, Eksjö
25/7 Jazzens Museum, Strömsholm
26/7 Heidruns Bok & Bildcafé, Torsby