Etikettarkiv: YouTube

Danska deckarhyllan: Jesper Stein

Jesper Stein
Uro
(Politikens förlag)

Jesper Stein UroKöpenhamn år 2007.

Ungdomshuset på Jagtvej ska stängas och utrymmas. På gatorna utkämpas hårda gatustrider mellan så kallat autonoma och en väl förberedd poliskår. Stenar kastas, fönster slås sönder, bilar sätts i brand.

Där och då inleds polisromanen ”Uro” av Jesper Stein. Typiskt för dansk krimi: ofta anknyter kriminalintrigerna till människor, miljöer, debattämnen och även verkliga händelser i dagens Danmark.

Antihjälten (vad annars?) Axel Steen, vicepolitikommissarie vid Dråbsavdelningen, bor mitt i händelsernas centrum på Nørrebro.

In i lägenheten hörs vrål och tjut från kravaller och polisbilar. När en man hittas död vid muren på Assistens Kirkegaard så är Steen på plats inom någon minut.

Den döde – mördade? – har svarta kläder, militärstövlar och luvjacka. En autonom? Kan det vara en polis som gått för långt?

Deckarförfattaren Jesper Stein, som varit rätts- och kriminalreporter, blandar in illegala flyktingar, narkotikagangsters från Balkan, kriminella gäng vid Blågårds plads och diverse oegentligheter inom polisen.

Det polisiära problembarnet Axel Steen (frånskild far med allt större intag av droger) tvingas – det är ordet – samarbeta med säkerhetspoliserna i PET-bunkern.

Historien verkar inte otrolig utan kunde nog vara fullt möjlig.

Fast ”Uro” har främst blivit en atmosfärrik roman om Nørrebro: gator, platser, krogar och ett sjaskigt hotell. Författaren känner sin stadsdel också.

Går man in på YouTube och söker på Jesper Stein så får man upp videoklipp där Stein presenterar de miljöer som förekommer i första delen av serien ”2200 Noir” (efter postnumret för Nørrebro).

(Kvällsposten 2012)

Annonser

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

13_www.kristianstadsbladet.se

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

DN

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

SvDNu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

aftonbladet

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Expressen etc

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

New Orleans-indie: Theresa Andersson

Minsann varierande spelställen som Theresa Andersson kommer till under sin turné i Sverige. Tidigare i veckan har hon besökt Immanuelskyrkan i Halmstad och den tillfälligt öppna restaurang Parapeten i Helsingborg, ikväll kör turnébilen till Äppelgården utanför Båstad.

Å andra sidan är det på tiden att gotländskan Theresa Andersson efter nära 20 år i USA presenterar sig också för en svensk publik. Och den var oväntat stor, tyckte jag, på Parapeten. Vilket beror på två saker:

– Min upptäckt av loopingpedalen, säger Theresa.

– Och så YouTube, tillägger hon.

Theresa Andersson 2009YouTube finns en live- eller snarare köksinspelning med ”Na na na”, en egen låt från Theresa Anderssons nya album ”Hummingbird, Go!”.

Foto: Miranda Penn Turin

Hon står i köket hemma i New Orleans med akustisk gitarr, fiol och dulcimer, ett ståtrumset och ett golvrack med pedaler. Slår ett ackord på dulcimern, trampar på en pedal så att ljudet spelas in i en loop, fler instrument spelas in på samma sätt och så börjar hon sjunga, både själv och med sig själv, tar fram fiolen och spelar ett solo.

Klippet på YouTube har visats nära en miljon gånger!

På restaurang Parapeten ser scenen ut som hemma i köket. Alla instrument och pedaler är med och hon spelar allt själv, i stunden.

– Publiksorl och applåder hörs när jag spelar in, så lite olika blir det varje gång. Men det är mycket att hålla reda på för att allt ska fungera. Jag kan inte improvisera utan måste följa mitt program. Det blir som teater.

Ja, det blir – verkligen – teater. Theresa Andersson presenterar sin orkester, alla looping- och effektpedalerna, och kören The Kitchenettes, sina olika sång-jag (de heter Emma, Eva, Lisa och Lotta), och dansar som en voodoodrottning.

Theresa Andersson 2009 2Hon kommer ut på scen i sommarklänning, stampar takten med högklackade skor, slår på en tamburin och sjunger. Av med skorna! Pedalerna sköter hon bäst barfota. Sen kör hon som på YouTube: ljuden, tonerna och rytmerna blir en allt större spela själv-orkester. Hon fingerplockar på fiolen som om den är en tenorgitarr och använder faktiskt slide på fiolsträngarna.

Foto: Miranda Penn Turin

Och vilken sångerska!

Bra, på skiva. Rent otrolig, på scen. Som när fem gånger Theresa gör en a cappella-tolkning av Allen Toussaints låt ”All The Way Down” som gospelkör.

Theresa Andersson är en experimentell musiker, samtidigt som hon förenar pop, folksång, gospel, jazz, R&B och funk. Passande etikett (ännu mer på scen än skiva): New Orleans-indie.

– Det stämmer att mina musikaliska rötter finns i New Orleans. Och menar du att jag nu börjat gå min egen musikaliska väg, så stämmer det också.

(Publicerat i Kvällsposten den 4  juli 2009)

PS. Turnén fortsätter:
16/7 Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, Stockholm
17/7 Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, Stockholm
20/7 Mosebacke, Stockholm
21/7 Mosebacke, Stockholm
22/7 Handelsträdgården, Borgholm
23/7 Vaxblekaregården, Eksjö
25/7 Jazzens Museum, Strömsholm
26/7 Heidruns Bok & Bildcafé, Torsby