Etikettarkiv: FBI

I deckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Paradisoffer
(Piratförlaget)

Ju mer ihärdigt en författare påpekar att ”det här är fiktion”, vilket Kristina Ohlsson gör i efterordet till ”Paradisoffer”, desto mer misstänksam blir jag. Då får jag för mig att berättelsen ligger nära verkligheten.

Med sin nya roman har Kristina Ohlsson bytt undergenre inom kriminallitteraturen. Hennes tidigare hyllade utgivningar – ”Änglavakter” (2011) och ”Tusenskönor” (2010) fanns bland Deckarakademins nominerade som respektive års bästa svenska deckare – var polisromaner med drag av både procedurskola och pusseldeckare.

”Paradisoffer” är också ett slags polisroman men framför allt en internationell thriller. Huvudpersonerna finns kvar. Alex Recht är fortfarande kriminalkommissarie medan analytikern Fredrika Bergman flyttat från polisen till justitiedepartementet. Dessutom introduceras en tredje huvudperson, lika udda och speciell: Eden Lundell, kvinna och chef för Säpos kontraterrorenhet.

Handlingen utgår från Sverige men inkluderar också USA, Tyskland och Afghanistan. Störst spänning utspelar sig på en Boeing 747, som kapas på väg mellan Stockholm och New York. De anonyma kaparna kräver att Sveriges regering ska stoppa utvisningen av en man som Säpo klassat som en säkerhetsrisk. Annars kommer planet – med 400 personer ombord – att sprängas.

Det handlar alltså om terrorism. Ja, men om mer än terrorism och terrorister – det handlar om den politiska jordmån i främst USA men även övriga västvärlden som kan få en människa att bli terrorist och om regeringars och säkerhetstjänsters oförmåga att tänka utanför sin lilla fyrkantiga låda vid terroristbekämpning. Varför just dessa personer bestämt sig för att bli terrorister och utföra en flygkapning har en oväntad och högst personlig förklaring.

Berättelsen pendlar mellan mark och luft, Sverige och USA, den svenska regeringen, Säpo och kriminalpolisen, Säpo kontra FBI och för den delen FBI kontra CIA. Egentligen händer det inte så mycket, inslagen av action är få och små, utan spänningen uppstår genom Kristina Ohlssons förmåga att skapa tempo. Hon skriver aldrig för mycket om någonting utan växlar – känsligt, exakt och snabbt – mellan personer, miljöer, händelser.

Vilket måste bero på att den här gången skrev hon inte som en fabulerande deckarförfattare utan ur sig själv. Kristina Ohlsson har arbetat på Säpo och senast som terroranalytiker på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Hon har det i sig. Hon kan det här. ”Paradisoffer” är hennes hittills bästa deckare.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Annonser

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

–Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De döde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna? – När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song                                                                            
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

(Rocky Magasin 2011)

Charlie Chaplin på scen i Tomelilla

Charlie Chaplin – En lek med allvar
Charles Chaplin: Lars Hjertner
Fartygsmusiker: Bodil Bendixon, Marit Sjödin och Elin Fleischer
Manus/regi: Leo Cullborg
Malmö opera i samarbete med GöteborgsOperan
Teaterhallen, Tomelilla 23/3

Vilket USA? Det är frågan som ställs i kammarmusikalen om Charlie Chaplin. Vilket Sverige? Det är följdfrågan som viskas i bakgrunden och ibland ställs högt och tydligt. Föreställningen inleds och avslutas med två alternativa och helt olika amerikanska ”nationalsånger”: Irving Berlins hyllning till USA som frihetens land, ”Good Bless America”, respektive Woody Guthries hyllning till landets människor, inte minst de fattiga.

Det är höst 1952. Charles Spencer Chaplin befinner sig ombord på fartyget Queen Elizabeth. Han ska resa – ja, fly – tillbaks till England. Efter filmerna ”Moderna tider” och ”Diktatorn” blev han anklagad för landsförräderi. Trots att ”Diktatorn” är en satir över Adolf Hitler (född 1889, samma år som Chaplin och med ”samma lilla löjliga mustasch”) anses sluttalet i filmen vara ”kommunistpropaganda”.

Lars Hjertner, Marit Sjödin, Bodil Bendixon, Elin Fleischer. Foto: Markus Gårder.

Charlie Chaplin, spelad, sjungen och dansad av Lars Hjertner, kommer fram ur ett av fartygets luftrör och hamnar hos fartygsorkestern The Adorable Trio med Bodil Bendixon, piano, dragspel med mera, Marit Sjödin, cello, och Elin Fleischer, klarinetter.

De tre musikerna spelar både musik och teater, de sjunger och samspelar med Hjertner. Ja, de talar med toner också. Som i en scen där Hjertner/Chaplin tar fram en violin och spelar flörtiga toner som orkesterns medlemmar besvarar i tur och ordning.

Musikteaterpjäsen ”Charlie Chaplin – En lek med allvar” är ett samarbete mellan Malmö opera och GöteborgsOperan. Urpremiär 2009 i Skövde och nu skånsk premiär i Tomelilla, för att sen resa på turné i Skåne. Skådespelaren/sångaren/dansaren Lars Hjertner var med tidigare medan orkestern är skånsk och ny.

Leo Cullborg, som skrivit och regisserat, berättar Chaplins livshistoria med tyngden lagd på förhållandet till USA, frihetens hemland, och Hjertner gestaltar historien på ett sätt som nog bör kallas genialt.

Han blandar tal, sång och mim. Klär om till filmens Chaplin, den lille luffaren med slitna kläder och skor, hatt och käpp, mustaschen. Imiterar Chaplins rörelser och får stumfilmens Chaplin att börja tala. Både skådespelar och samtalar med publiken, slänger ut en boll som är en jordglob och får tillbaka den. Allt ledsagas av Chaplins egna, smärtfullt vackra melodier.

Lars Hjertner.
Foto: Markus Gårder.

Skickligt att få en liten turnéscen med ett fartygsdäck som scenografi och blott fyra medverkande att fungera utan longörer. Det är roligt och så tankeväckande att musikalen kan karaktäriseras som politisk och högst aktuell. Chaplins luffare blir en symbol för den lilla människan som alltid drabbas värst.

Här görs en drastisk jämförelse mellan åsiktsförtryck, må vara i Hitlertyskland, 50-talets USA eller dagens Sverige med FRA-lagen. Lars Hjertner utför en revyaktig sketch med senator McCarthy och FBI-chefen Hoover i form av två svarta strumpor. De inspekterar publiken i Tomelilla. Någon terrorist, ursäkta kommunist, i salongen? Hur är det med ICA-handlaren? Vad står ”ICA” för, egentligen?

Ett slutord om Bodil Bendixon, den så kallade Tangotanten, som ju har en mindre roll men är suverän. Så fort hon blinkar eller gör en grimasch så riskerar hon att ta över scenen. När Queen Elizabeth lägger till i Southampton har Charles Spencer Chaplin fått reda på att han kommer att nekas visum för att återvända till USA.

(Kortare versioner i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Turnéschema:
6/4, Kulturhuset Björnen, Åstorp
7/4, Borgen, Osby
8/4, Kulturhuset Anders, Höör
9/4, Pilängsskolan, Lomma
11/4, Flora Biografteater, Sjöbo
14/4, Konserthusteatern, Karlskrona
16/4, Landskrona Teater, Landskrona
17/4, Flamman Ekeby, Bjuv
19/4, Verkstan, Malmö
20/4, Verkstan, Malmö
26/4, Medborgarhuset, Vittsjö-Bjärnum
27/4, Kristianstads teater, Kristianstad
28/4, Centralskolan, Perstorp
29/4, Medborgarhuset, Eslöv
4/5, Verkstan, Malmö
5/5, Verkstan, Malmö
6/5, Verkstan, Malmö
7/5, Verkstan, Malmö

Petrinideckarna i New York

Mårten Sandén
Geniet
(Rabén & Sjögren)

GenietDet var väl på tiden att Mårten Sandén i den elfte Petrinideckaren låter tvillingdetektiverna Peter och Petra Petrini flyga till New York. Idag bor ju familjen Petrini i Lund men Peter och Petra föddes i New York. De bodde på Manhattan, innan familjen i den första Petrinideckaren flyttade till Sverige och Lilla Fiskaregatan i Lund.

Låter det som om jag tror att hela släkten Petrini finns på riktigt och inte bara på papper så är det rätt uppfattat. Mårten Sandén har förmågan att skriva så
levande att hans berättelser blir som på riktigt. Att man kan gå in på www.petrinideckarna.se och se foton av huset på West 79th Street, där Peter och Petra bodde med mamma, pappa och syskon, gör ju inte böckerna mindre trovärdiga.

Mamma är amerikan (med franska, italienska och judiska rötter) och pappa är svensk, så i den nya boken ”Geniet” ska Peter och Petra hälsa på mormor och morfar, bosatta i hörnet av West 70th Street och Broadway.

Fast redan på flygplatsen börjar det hända konstiga saker, enligt Petra som alltid brukar upptäcka ”skummisar”. En yngre man, som sitter bredvid Peter på planet, drabbas av en allergichock (om det nu var allergi?) och måste hämtas av ambulans vid landningen på Kennedy Airport.

Och sen är det full fart på dramatiken med skurkar, kidnappning, tandläkare, FBI och dubbelagenter… Rörigt? Ja, lite svårt att hänga med kan det vara. Spännande? Jo, det tror jag nog ändå att yngre deckarläsare tycker (och jag också).

Historien blir extra finurlig av att Sandén låter den följa – imitera – handlingen i en kärleksroman, ”Dear Stranger”, som skrivits av tvillingarnas moster Connie och blev en sådan bestseller att den också har filmats.

Empire State Building, Grand Central Station, Central Park med flera miljöer på Manhattan är lika noga och atmosfäriskt beskrivna som när Petrinitvillingarna löser deckargåtor i Lund. Också läsaren finns på plats i New York.

Den här gången kunde det faktiskt ha slutat riktigt illa, så nära har det aldrig varit förut. Men det löser sig förstås, till sist – på tvillingarnas 13-årsdag, dessutom.

(Kvällsposten 2009)