Teater på Marsvinsholms ålderdomshem

Evigt ung
På scenen: Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius, Inga Onn, Aksel Morisse, Conny Vakare, Åsa Forsblad och Claes Åström
Manus: Erik Gedeon
Övers: Klas Abrahamsson
Regi: Olle Törnqvist
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m 11/8

Det börjar med att Syster Elisabeth vevar upp och fram scenografin. Så fiffigt. Ur en stor låda längst bak på scenen öppnar sig ett kombinerat pensionärs- och vårdhem med väggar och möbler. Ja, till och med ett piano.

Hon har en urna i handen också. Den ställs på hederplatsen – på pianot. Snart ska vi få veta att urnan innehåller Bror Tommy Borgström, som under 17 år ansvarat för sommarteatern vid Marsvinsholms slott.

Åren har gått. Borgström är död. Det kan tyckas drastiskt och makabert. Men nu är inte ”Evigt ung” (som felaktigt anges i programmet) en musikkomedi utan en tragedi, om än komisk. Ofta mycket komisk och tragisk.

Kettil Medelius, Åsa Forsblad, Inga Onn, Aksel Morisse, Claes Åström, Conny Vakare. Fotograf Dick Lindström.

 Alla spelar sig själva i framtiden, när de blivit gamla och skröpliga, hamnat i åldringsvården. Utom då Elisabeth Wernesjö, den vårdansvariga sjuksystern. De är nästan magiskt sminkade och föråldrade (av Per Åleskog/Maria Morgell) men en i sänder presenteras de med förnamn liksom i förbifarten så att publiken (och recensenten) ska veta vem som spelar vem.

Egentligen ett ganska enkelt uppbyggt teaterstycke: kända poplåtar från åldringarnas ungdom varvade med dialoger och sketcher. Men – som så ofta – handlar det inte om att utan hur det framförs. Och framförandet är… ja, genialt. Mästerligt med stort M.

Kettil (Medelius) sitter vid pianot, ackompanjerar och muttrar. Medan de övriga agerar, sjunger och dansar, rent ekvilibristiskt ibland (trots stela ben och kissblöjor).

Claes (Åström) utför ett trollerinummer. Aksel (Morisse) och Conny (Vakare) börjar bråka så Inga Onns benprotes far all världens väg. Åsa (Forsblad) tar fram en pistol och siktar på Syster Elisabeth…

Också välvalda låtar. Likt en hyllning till popmusikens betydelse. Det finns en låttext för varje stund, tanke och känsla. Som när Åsa sjunger ”The Name of the Game” (ABBA-låten). Game = hela livet. Eller när Inga (hon med benprotesen) utbrister: ”I´m A Barbie Girl”.

Mot slutet – i dubbel bemärkelse – sjunger alla ”I Will Survive” tillsammans.

Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius. Fotograf Dick Lindström.

Varje pop- och rocklåt framförs på djupaste allvar – som stor dramatik. Då passar det ju bra att ”Evigt ung” också innehåller ett tragedimedley ur den klassiska teaterhistorien, inklusive Shakespeare.

Så tragiskt, svart och dystert. Och som Syster Elisabeth sjunger i den allra sista sången till var och en av åldringarna: ”Tack för idag, va roligt det var, hoppas du vaknar i morgon igen…”

Hon vänder sig mot oss i publiken, byter ut ”du” mot ”ni”. För som i pjäsen ska det gå för oss alla, om vi lever…

Trots premiärens kylslagna väder kunde inte Marsvinsholms teatertradition ha fått en bättre fortsättning. Det här kallar jag för en perfekt blandning av komik och tragik, teater och verklighet.

(Ystads Allehanda 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (2): Emilia Mårtensson

Emilia Mårtensson m fl
Scala

Hon börjar som på debutalbumet med att sjunga ”If You Go” (Jacques Brels ”Ne me quitte pas”) nästan a cappella, endast kompad av Barry Greens sporadiska pianotoner.

Ändå låter det inte som på skivan. Nu lever hennes sång, orden och tonerna lyfter.

Alltså skivan som var tam, inte Emilia Mårtensson, bosatt i Illstorp/Ystad innan hon reste till London.

På scen är hon långt ifrån tämjd och en smärre sensation, om inte redan så snart. Greens pianospel har också större innehåll, bredd och djup när han spelar live.

Både hennes sång och hans piano pendlar – som i ”Something In The Way She Moves” av James Taylor – mellan pop och jazz.  Live blir det en aning mer jazz och mycket mer personligt. Genre: tja, Joni Mitchell-jazz.

Emilia Mårtensson sjunger ”Kristallen den fina” – den sjöng hon också i Ystad – på klubben Vortex i London.

Nu kommer Sam Lasserson, kontrabas, och Jon Scott, trummor, upp på scen – hela bandet har Emilia haft med från England – och presenterar sig från första ton och (hand)slag som uppfinningsrika musiker.

I trioformat med vokalist blir det mer av ordinär jazz = sådär vi är vana att jazz brukar låta. Och ändå inte.

Alla fyra tar tag i tonerna och orden, lägger till just sin personlighet. Ett extra stort öra öppnar jag för Lasserson när han tar språng och hopp i, såvitt jag förstår, noterade bassolon.

Sensationen är dock – jag upprepar – Emilia Mårtensson, i duoformat på väg åt sitt helt egna håll inom (jazz)sången och med jazztrion en mer vanlig jazzsångerska fast med exakt tonträff, perfekt rytmik och andhämtning som en lärka.

(Ystads Allehanda 2012)