I CD-spelaren: brittisk jazz med Kairos 4tet

Kairos 4tet
Everything We Hold
(Naim Jazz)

Brittiska gruppen Kairos 4tet har fyllt paletten med många fler färger och nyanser. Den filosofiska, lite akademiska kylan från förra albumet är nästan borta på det nya.

Även om musiken fortfarande verkar noga komponerad (av saxofonisten Adam Waldmann) och arrangerad så växlar stämningar och känslor nu mellan mjukt och varmt å ena sidan och stökigt, snudd på friform å den andra – och många nyanser där emellan.

Waldmann spelar melodiskt och varmt – men olika, alltså med skiftande värmegrader. Plötsligt kan han också, vilket han visar redan i inledande ”The 99 Part 1”, bryta av med några brötiga toner.

Liksom pianisten Ivo Neame lägger ackompanjerande ackord i ”Home To You” och kommer loss i ett fingerfärdigt solo i ”The 99 Part 2”. Jasper Høiby inleder ”J-Hø From The Block” med en egenartad vandring på basen. Jon Scott har en spännande förmåga att använda och betona olika delar av trumsettet, som en trumkant eller en cymbal.

Högst personligt gånger 5, både var och en för sig och tillsammans. De tre gästvokalisterna bidrar också till att bredda och personliggöra.

Emilia Mårtensson är den som sjunger mest jazzigt. Tyvärr medverkar hon enbart (samt lite grann i förstaspåret) i den vackra balladen ”Narrowboat Man”, där även stråkar tillkommer.

Marc O´Reilly drar med sin folksångarröst iväg med musiken åt just folksång och sångpoesi.

Än mer kontrastrikt blir det när Omar Lye-Fook sjunger ”Song For The Open Road” med soul-hes röst. Resultat: bluesig jazz som faktiskt får mig att tänka på Oscar Brown Jr.

(Lira 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (2): Emilia Mårtensson

Emilia Mårtensson m fl
Scala

Hon börjar som på debutalbumet med att sjunga ”If You Go” (Jacques Brels ”Ne me quitte pas”) nästan a cappella, endast kompad av Barry Greens sporadiska pianotoner.

Ändå låter det inte som på skivan. Nu lever hennes sång, orden och tonerna lyfter.

Alltså skivan som var tam, inte Emilia Mårtensson, bosatt i Illstorp/Ystad innan hon reste till London.

På scen är hon långt ifrån tämjd och en smärre sensation, om inte redan så snart. Greens pianospel har också större innehåll, bredd och djup när han spelar live.

Både hennes sång och hans piano pendlar – som i ”Something In The Way She Moves” av James Taylor – mellan pop och jazz.  Live blir det en aning mer jazz och mycket mer personligt. Genre: tja, Joni Mitchell-jazz.

Emilia Mårtensson sjunger ”Kristallen den fina” – den sjöng hon också i Ystad – på klubben Vortex i London.

Nu kommer Sam Lasserson, kontrabas, och Jon Scott, trummor, upp på scen – hela bandet har Emilia haft med från England – och presenterar sig från första ton och (hand)slag som uppfinningsrika musiker.

I trioformat med vokalist blir det mer av ordinär jazz = sådär vi är vana att jazz brukar låta. Och ändå inte.

Alla fyra tar tag i tonerna och orden, lägger till just sin personlighet. Ett extra stort öra öppnar jag för Lasserson när han tar språng och hopp i, såvitt jag förstår, noterade bassolon.

Sensationen är dock – jag upprepar – Emilia Mårtensson, i duoformat på väg åt sitt helt egna håll inom (jazz)sången och med jazztrion en mer vanlig jazzsångerska fast med exakt tonträff, perfekt rytmik och andhämtning som en lärka.

(Ystads Allehanda 2012)