”Min” jazzfestival i Ystad (2): Emilia Mårtensson

Emilia Mårtensson m fl
Scala

Hon börjar som på debutalbumet med att sjunga ”If You Go” (Jacques Brels ”Ne me quitte pas”) nästan a cappella, endast kompad av Barry Greens sporadiska pianotoner.

Ändå låter det inte som på skivan. Nu lever hennes sång, orden och tonerna lyfter.

Alltså skivan som var tam, inte Emilia Mårtensson, bosatt i Illstorp/Ystad innan hon reste till London.

På scen är hon långt ifrån tämjd och en smärre sensation, om inte redan så snart. Greens pianospel har också större innehåll, bredd och djup när han spelar live.

Både hennes sång och hans piano pendlar – som i ”Something In The Way She Moves” av James Taylor – mellan pop och jazz.  Live blir det en aning mer jazz och mycket mer personligt. Genre: tja, Joni Mitchell-jazz.

Emilia Mårtensson sjunger ”Kristallen den fina” – den sjöng hon också i Ystad – på klubben Vortex i London.

Nu kommer Sam Lasserson, kontrabas, och Jon Scott, trummor, upp på scen – hela bandet har Emilia haft med från England – och presenterar sig från första ton och (hand)slag som uppfinningsrika musiker.

I trioformat med vokalist blir det mer av ordinär jazz = sådär vi är vana att jazz brukar låta. Och ändå inte.

Alla fyra tar tag i tonerna och orden, lägger till just sin personlighet. Ett extra stort öra öppnar jag för Lasserson när han tar språng och hopp i, såvitt jag förstår, noterade bassolon.

Sensationen är dock – jag upprepar – Emilia Mårtensson, i duoformat på väg åt sitt helt egna håll inom (jazz)sången och med jazztrion en mer vanlig jazzsångerska fast med exakt tonträff, perfekt rytmik och andhämtning som en lärka.

(Ystads Allehanda 2012)

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)

Dolly Parton på Malmö stadion

Dolly Parton
Malmö stadion

Dolly Parton är professionellt naturlig alternativt naturligt professionell. Annars hade scenshowen kunnat bli outhärdlig.

Har man sett Dolly på scen förut, live eller via dvd/tv, så har man också sett och hört henne. Mellanpraten, ofta skämt om henne själv, det förbättrade utseendet och dumma blondiner (typ ”Jag vet att jag inte är dum” och ”Jag vet att jag inte heller är blondin”), måste ha återanvänts tusen gånger.

När ”Coat Of Many Colors” tillägnas hennes mamma och alla mammor och hon talar om mor och far som nu finns ”där uppe” och Dolly hoppas att de är stolta över henne, för det vill vi ju allesammans, göra föräldrarna stolta – ja, då är det millimeternära från att bli så patetiskt att det orsakar en översvämning av sentimentalitet.

Men aldrig att det blir det, för det är ärligt menat, det kommer från hjärtat.

Dolly Parton har återskapat sig själv som artist. Hon skapade artisten Dolly Parton av den lilla flickan från Smokey Mountain, förverkligade hennes – sina – drömmar. Artisten och människan är densamma. Kvinnan är den vuxna flickan, och den lilla flickan lever inuti Dolly.

Turnéaffisch.

Det är flickan som sjunger. Och det är märkligt: att Dolly Parton – trots all denna elektricitet och den höga ljudnivån, som får instrumenten att bli en tjock gröt av stadioncountry – kan sjunga så traditionellt och ursprungligt, förmedla så mycket ärlighet och verklighet, få alla sina levda år att höras.

Och samtidigt sjunga så tonsäkert och rent. Det var som om hon på Malmö stadion igår bjöd oss på ett glas källsbäcksklart vatten från bergen därhemma.

Välblandat låtval för alla i publiken men nog också för att Dolly Parton vill visa hela sin artistiska bredd.

Hon drar igång en allsång direkt med första låten, ”Two Doors Down”, sen blir det countryrock med ”Why’d You Come In Here Lookin´ Like That” och även ”Jolene” – kanske en kvinnoklassiker? – balanserar mellan pop och country. Dolly drar sig inte heller för att berätta hur länge sen det var hon skrev låten om kvinnan som försökte stjäla hennes man (och avslöjar därmed sin ”höga” ålder).

Hon kör ett gospelmedley med bland andra ”When The Saints” och ”Old Time Religion” och efter pausen inleds andra avdelningen med Elvis-aktiga ”Baby I´m Burnin´”.

I andra halvan kommer flera av de mest kända låtarna – som duettsångerna ”The Last Thing On My Mind” och ”Islands In The Stream”, ”9 to 5” förstås – då reser sig publiken upp – och balladen ”I Will Always Love You”, som hon sjunger allra, allra, allra vackrast.

Såg att några recensenter tyckte bäst om ”Little Sparrow”, som Dolly framförde nästan a cappella, endast kompletterad av elektriska gitarrljud och en körsångerska. Bra låt, som anknyter till gammelcountry och bluegrass. Men där jag satt på Malmö stadion (det kan ha varit annorlunda på andra sittplatser) lät det tyvärr inte så bra: sången pendlade mellan att låta för lite och alldeles för starkt.

Mina favoriter blev ett par andra självbiografiska sånger, den nämnda ”Coat Of Many Colors” och ”Backwoods Barbie”, titelspåret från nya albumet. Bägge anknyter till traditionell country och bluegrass, då dämpade sig musikerna och besegrade stadionljudet.

Det bör påpekas att många av de bästa låtarna har Dolly Parton också komponerat. Hon har en unik förmåga att få ihop lika enkla som personliga – ordet är geniala – låtar. Och detta oavsett om det är pop, som ”9 to 5” eller country, som än en gång nämnda ”Coat Of Many Colors”.

Många låtskrivare skulle stämma träff med Djävulen i vilken vägkorsning som helst för att kunna göra såna låtar.

(Ystads Allehanda 2008)

I CD-spelaren: Yonder – musik ovan där

Yonder
Foreign Shore
(Veranda)

Yonder är en – ordagrant – unik svensk grupp, som blandar sin egen genre av blues, country, gospel och svensk folktradition. Så makalöst framförande av ”Vi sålde våra hemman” på munspel och mandola att det nästan, nästan blir lika fint som när Jan Johansson spelar.

Stilla, tystlåtet och så gott som akustiskt rätt igenom. I några spår tillkommer trummor och elgitarr, tror jag, men också den senare har ett mjukt, vackert ljud.

Egna låtar och äldre blueslåtar med ofta religiösa texter. En innerlig version av ”Louis Collins” (efter Mississippi John Hurt) och ”Cypress Grove” (Skip James) är bara något mer högljudd.

Mats Qwarfordt, sång och munspel, svarar för de flesta egna låtarna. Som meditativa ”Closer”, där Björn J:son Lindh gästar på fågelkvittrande flöjt, och titelspåret: en ny men klassisk gospelsång, framförd a cappella.

Det omsjungna ”Foreign Shore” hittas inte i något väderstreck – utan blicka uppåt.

(Liknande i Ystads Allehanda/Hifi & Musik 2010)