Category Archives: Intervju

Konst – vad är det?

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.

Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.

Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”

Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”

ola_astrand 2

Ola Åstrand.

Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”

Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!

”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”

Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”

Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?

”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”

Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.

Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.

”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”

Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).

Dykaråstrand

Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?

Också Åstrand, förmodar jag.

Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”

Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”

(Ystads Allehanda 2017)

The Friends – punkpop 1964

Musiken som The Friends spelade var snabb, rå och direkt. Anders Peedu sjöng och spelade kompgitarr. Ett aggressivt hetsigt komp på gitarr som 1977 skulle ha platsat i vilket engelskt punkband som helst.

– Vi bildades 1964 och höll på till -68. Dom andra killarna kom från Johanneshov och Hammarbyhöjden och jag från Högdalen. Jag träffade dom av en tillfällighet på en pråm som hette Liverpool och låg vid Norr Mälarstrand.

Den här korta texten ur en mycket längre text från rocktidningen Schlager tog jag fram för att någon nu lagt ut – på YouTube – radiodokumentären ”Det passerade och rann förbi” som jag långt senare (1995) gjorde om 60-talsbandet The Friends från Stockholms södra förorter. 

Rätt personlig stil, minns jag. Du sjöng på en grov, hemmagjord engelska och spelade solon som bara var ett gitarrackord med snabb rytm. Jag minns också en personlig version av George Gershwins ”Summertime”.

– Vi hade väl Kinks som förebild. Men vi arbetade mycket medvetet med egna arrangemang och skrev också många egna låtar. Vi gjorde tre singlar och fyra titlar, tror jag, var våra egna.

(Ur en längre text i Schlager 1982)

Nu har Tony Parsons också fått en deckare eller två i huvudet

murder-bagTony Parsons debutdeckare – jo, nu har Parsons, journalist, krönikor och skönlitterär författare även debuterat i kriminalgenren med polisromanen – ”Murder Bag”, som i dagarna dessutom ges ut på svenska (av EA Förlag). Medan uppföljaren ”The Slaughter Man” kommer på engelska i maj.

Följande intervju med Tony Parsons gjordes 2003, när han besökte Sverige för att prata om – det var i alla fall meningen – sin då nyutgivna samling med krönikor, ”I huvudet på Tony Parsons” (Prisma).

——————————————————————————–

Tony Parsons anländer till Hilton Triangeln i Malmö, checkar in och kommer snabbt ner i baren.

Förra veckan var du i Polen och nu Sverige. Ute på rockturné?

– Ja, ännu en, svarar Parsons. Författare börjar allt mer likna rockmusiker. Vill en författare sälja sin roman så måste författaren åka på turné. Jag klagar inte, för det ger mej mycket. Jag får uppleva ett Europa på väg att förändras. Men nu har jag ett nytt barn, en liten dotter, så framöver tänker jag stanna mer hemma i England och inte resa runt så mycket.

Tony Parsons har på senare år gjort succé med romanerna ”Mannen och pojken”, som blivit utgiven i 35 länder, ”Min tjej och jag” samt ”Mannen och hustrun” (den sistnämnda kommer på svenska i höst). Just nu är han däremot aktuell i Sverige med boken ”I huvudet på Tony Parsons”, en samling artiklar från musiktidningen New Musical Express över livsstilsmagasinet Arena och fram till tabloiden Daily Mirror.

Det var så han först gjorde sej ett namn – som rock- eller snarare punkjournalist i slutet av 70-talet. (Visst har väl Tony Parsons namn på omslaget lånat både sin röda färg och sitt typsnitt från NME:s tidningshuvud?)


Officiell trailer till Tony Parsons deckare/polisroman ”The Murder Bag”.

Vad är skillnaden mellan att vara journalist och vara författare?

– En författare kan invänta inspirationen, sitta och vänta på att musan ska komma på besök. Medan en journalist får i uppdrag att skriva 5000 tecken och artikeln ska vara klar om två timmar. Bara att sätta sej och skriva, försöka göra det bästa av det.

– Varje måndag har jag en krönika i Daily Mirror. Jag skriver den på söndagen. Det tar en dag. En roman kan jag ägna ett helt år åt. Men det betyder inte att skönlitteratur skulle vara bättre än journalistik och författare finare än journalister. Det är en felsyn.

– Författaren är ”artist”. Journalisten är hantverkare. Journalistik kräver yrkeskunskap – liksom en bilmekaniker eller läkare måste kunna sitt yrke. Som journalist arbetar man för invånarnas bästa, står man i allmänhetens tjänst. Det kan man sällan säga att författaren gör.

– Journalisten måste också arbeta mot ”livets deadlines” – tandvärk eller trötthet eller kanske någon av ens nära har dött. Oavsett vad som händer, hur journalisten än mår ska texten lämnas i tid.

– Samma dag min mor dog skulle jag skriva en krönika till The Mirror. Det var svårt att skriva mitt i sorgen – samtidigt som jag ju lovat leverera en krönika. Jag sa till redaktören att jag skriver, men jag måste skriva om min mor. Något annat kan jag inte skriva om.

– Journalistiken är flyktig. Nästa dag, vecka eller månad är texten borta. Därför är det bra att artiklar samlas i böcker. Jag är en stor beundrare av Tom Wolfe, men tidningarna som han skrev i fanns inte där jag bodde när jag var ung. Hade inte artiklarna publicerats i bokform så hade jag aldrig läst honom.

Vilken sorts journalistik är bäst – när journalisten går nära ämnet och skriver subjektivt eller när journalisten håller sig på avstånd och försöker vara objektiv?

– Jag beundrar den objektiva journalistiken. Kanske för att jag aldrig kunnat skriva så. I synnerhet inte på 70-talet, när jag skrev om Sex Pistols och Clash. Då var jag knappt en journalist. Jag var en vän, kompisen till bandet, som dessutom bjöd på en påse piller. Om jag inte gjort det så hade Pistols suttit och pratat med nån annan än mej.

ParsonsJan Gradvall, som sammanställt ”I huvudet på Tony Parsons”, skriver i förordet att du fick honom att bli journalist. Dina artiklar gav honom mod att lita på sej själv både som skribent och människa. Är du i första hand en journalist och författare för din egen generation?

– Det är fler som sagt att jag fick igång deras skrivande. Och det är smickrande. Några få år – noga räknat tre, längre än så medverkade jag faktiskt inte i NME – skrev jag nog mest för läsare i min egen ålder och yngre. Senare artiklar – och inte minst romanerna – har nått en bredare publik, både äldre och yngre.

Vad tycker du om Gradvalls urval?

– Det är udda, lite märkligt. Å andra sidan skulle nog alla urval bli udda. Jag har skrivit om många olika ämnen: musik, politik, män och kvinnor. Alltid är det nånting som hamnar utanför.

– De tidiga texterna om Clash och Sex Pistols har jag svårt för idag. På den tiden handlade det mesta om droger. Livet var som att slänga sej i lianer. Jag höll igång tre dygn i sträck utan att sova. Sen tröttnade jag på Keith Richards-livet. Min bästa journalistik har jag skrivit efter att jag fyllde 30 år.

Jag tycker att alla dina texter är skrivna av samme punkjournalist, som lägger år till år och erfarenhet till erfarenhet. När du skriver om din far och din son och dej själv som både far och son, så skildrar du ju din uppväxt som journalist, man och människa.

Intensiteten och identifikationen finns också i artiklarna inför valet 1997 om Englands fattiga städer och stadsdelar, dit de politiska kampanjbussarna aldrig åkte. Dessutom rymmer texterna alltid ett slags ”underifrånskap”.

– Du menar att jag uttrycker underklassens ståndpunkt? Jo, det gör jag väl.

– Jag känner inget släktskap med medelklassen. Det är från arbetarklass jag kommer och där hör jag hemma, fortfarande. Fast det gäller att inte glömma att senast jag jobbade på fabrik var 1976 och att dagens arbetarungdom har en annan uppväxt än jag. På min bakgård tog inte alla heroin.

Brittiska journalister – också rockjournalisterna – använder ofta långa, krångliga meningar med svåra ord. Dina artiklar – däremot – är enkla och lättlästa.

– Som journalist – och även författare – ska man veta vad man vill säga och säga det så rakt och tydligt som möjligt. Jag har inget behov av att vara pretentiös. Det beror väl också på att jag lämnade skolan vid 16 år.

the-slaughter-manDu har ofta mycket bestämda åsikter. Ångrar du någon snabbskriven artikel eller krönika?

– Jag förbehåller mej rätten att ändra ståndpunkt. Det är en mänsklig rättighet.

– Jag bytt många åsikter. När jag var ung trodde jag att droger var lösningen på alla problem. Det tror jag inte längre, inte sen jag blev far och medelålders. Droger kan aldrig vara lösningen. De har inte gjort mej nåt gott. Det hade varit bättre om jag aldrig tagit dom.

Artiklarna inför det engelska valet kan nästan beskrivas som valpropaganda för labour. Men nyligen läste jag en krönika i The Mirror där du kallar Tony Blair för en ”Judas”, eftersom han inte vill låta England folkomrösta om anslutningen till EU och EMU.

– Ja, jag har bytt åsikt om Blair. Liksom många andra röstade jag på labour. Och liksom många andra som gjorde det tror jag inte att jag kan lägga min röst på Tony Blair en gång till. Likadant med honom som med Bush – bägge tänker mer på sin egen karriär än på sitt land.

Din bästa artikel?

– Den där krönikan om min mamma, som jag skrev samma dag hon dog. Det mest naturliga i världen. Döden. Men så svår att acceptera och skriva om.

Den krönikan finns väl inte i boken?

– Nej.

Här tackar jag för mej. Tony Parsons rockturné drar vidare: en radioreporter sitter och väntar, därpå följer boksignering på Hamrelius och på kvällen ska det bli scenintervju på rockklubben KB i Malmö. (Där uppträdde förresten Parsons – snacka om publikfriare – i svenska fotbollslandslagets tröja.)

(Lite olika versioner i Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)

————————————————————————————–

TONY PARSONSNågra av Parsons krönikor i Daily Mirror – efter krönikesamlingen och framåt till idag – kan läsas på:

http://www.mirror.co.uk/authors/tony-parsons/

Slow crime i Israel

Det är högljutt på krimimessen i danska Horsens. Medan vi letar efter ett lugnt ställe där vi kan sitta och prata så berättar jag för Dror Mishani om när jag åkte taxi från Tel Aviv till Jerusalem. En snabb bilfärd mellan två städer i samma land men så olika – den ena staden modern, europeisk och liberal; den andra gammal, helig och ortodox – att det blev en resa mellan skilda världar.

Dror Mishani nickar. Tel Aviv är, menar han också, som en europeiserad stad och förstaden Holon, där han placerat huvudpersonen Avraham Avraham på stadens polisstation, kunde vara… ja, till exempel Ystad.

De flesta deckarförfattare är seriösa. De betraktar inte deckare som underhållning, pratar sällan om plotten och oftare om samhällskildring, syfte och budskap. Fast någon mer seriös deckarförfattare än israelen Dror Mishani har jag inte träffat. Dubbelt upp, dessutom. Dels författare men också en litteraturvetare som skrev på en avhandling om kriminallitteratur.

”Jag hade en bra tes”, berättar han. ”Det tycker jag fortfarande. Tesen håller för en avhandling. Jag tänkte skriva om litterära detektiver – att de alltid har fel. Om man går igenom handlingen i en kriminalroman så är det alltid mer rimligt att någon annan – än den som detektiven sätter fast – begick brottet. Lösningen var fel.”

Dror Mishani pratar med Klaus Rothstein på krimimessen i Horsens

Deckarförfattaren Dror Mishani samtalar med Klaus Rothstein från Weekendavisen på den danska krimimessen i Horsens 2014. Boken på bordet, redan utgiven i Danmark, är Mishanis andra deckare som kommer på svenska i höst med titeln ”Okänt hot”. Foto: Bengt Eriksson

Det blev ingen avhandling. ”Vem kommer att läsa det här?” tänkte Dror Mishani. ”Några få akademiker”, svarade han sig själv. Han misströstade och började istället skriva på sin debutdeckare, ”Utsuddade spår” (Brombergs), som Svenska Deckarakademin skulle utnämna till 2013 års bästa översatta deckare.

I deckaren skrev Mishani in sin kriminalitterära beläsenhet och vetenskapliga forskning. Polisinspektör Avraham får direkt i inledningen ställa frågan: ”Vet ni varför det inte skrivs några detektivromaner på hebreiska?” Vilket påminner mig om min första kontakt med deckare från Israel.

Författaren hette Robert Rosenberg. När jag pratade med honom så svarade han på den frågan: ”Hälften av Israels befolkning tror inte att det finns något sådant som en judisk polis. Den andra hälften tror inte att judar kan begå brott.”

Rosenberg ”skrev väl på engelska?” påpekar Mishani och säger att så tror – eller trodde – israeler. ”Tel Aviv har gradvis blivit den här universella staden som liknar Köpenhamn och antagligen Stockholm, där jag inte har varit, med liknande problem: klasskillnader, immigration, fattigdom, hemlöshet och kriminalitet. Men så var inte Tel Aviv för 10-15 sen.”

”Observera också att polisstationen ligger i förstaden Holon, cirka 10 minuter med bil från centrala Tel Aviv. Där utspelar sig det mesta av handlingen i mina deckare. Det är viktigt för mig, för där föddes jag och växte upp. Mina föräldrar bor kvar.”

Han förklarar att ”den här sortens platser skildras inte i israelisk litteratur. Holon är varken religiös eller sekulär. Staden har ingen speciell betydelse för staten Israel. Bara en sömnig småstad med liknande bostadsförhållanden och sociala spänningar som Ystad. Läsare i Europa får en annan bild av Israel genom mina deckare, tror jag.”

Han säger också att säkerhetspolisen, Mossad, betraktas som Israels riktiga polis – inte den poliskår som har hand om vardagskriminalitet. Också därför som hans polisinspektör är sefardisk jude, liksom poliser brukar vara i Israel. Askenasiska judar ”kunde” inte bli poliser.

Ur ordboken: sefardisk syftar på judar med arabiskt-spanskt ursprung medan askenasisk betyder att de har ursprung från Tyskland, Frankrike eller Polen.

”När sefardiska judar kom hit på 40- och 50-talen så ansågs de vara underklass. Så är det inte längre, hävdar vissa israeler. Det har skett giftermål över gränserna. Jag är själv blandad: pappa är sefard och mamma är askenaser. Men jag vet ju att 90 procent av lärarna på universitetet har europeiskt ursprung och det är stor skillnad mellan sefardiska och askenasiska lärarlöner.”

Dror Mishani skriver ”slow crime”: långsamt och tankfullt med litterära avvikelser från det brottsliga. På ett av den danska krimimessens seminarier berättade Mishani att hans amerikanska förlag inte orkade med den betraktelse över en skrivkurs som finns i debutdeckaren. ”Där ströks det avsnittet.”

Ett sista citat: ”En bra deckare är ett litterärt medel för att skriva om precis vilka ämnen och människor som helst, vid sidan om det kriminella.”

Dror Mishanis debutdeckare avslutas också med en anknytning till den avhandling i litteraturvetenskap som aldrig blev klar. ”Utsuddade spår” har två slut. Två – olika – lösningar.

Böcker:
I ”Utsuddade spår” (2013) försvinner en 16-årig pojke och i ” Okänt hot ”(på svenska till hösten 2014, bägge utgivna av Brombergs förlag och översatta av Nils Larsson) placeras en väska med en misstänkt bomb i närheten av ett barndaghem i Holon.

(KB, YA, TA 2014)

Hon är ett helt rockband

Helene Bohman heter en tjej som bor i Lund. Hon spelar akustisk gitarr och sjunger egna sånger – men hon kan ändå inte kallas vissångerska. Hon tillhör den nya svenska sångargenerationen.

Dom skriver egna sånger. Men dom har lite gemensamt med trubadurer och svenska vissångare och betydligt mer gemensamt med nutida amerikanska folksångare som Joni Mitchell, Arlo Guthrie, Laura Nyro, Tom Paxton, Loudon Wainwright, Bob Dylan (naturligtvis) osv.

Men där allting kan köpas för pengar
i neonskyltarnas glöd
såg barnet på sin mor och sa:
Vilka fabriker är det som gör bröd?
(Detta och följande citat ur ”Låt säden växa” av Helene Bohman)

Dom mest kända är Bernt Staf, Turid Lundqvist och Jan Hammarlund.

Barfota, klädd i blå bomullsbyxor och ett blåfärgat linne, och med sitt svarta hår hängande ner över ryggen, steg Helene Bohman upp på scenen på musikfesten i Slottsparken i Malmö i somras.

Rösten åkte berg- och dalbana tillsammans med rytmen och plötsligt lät det som om det inte var en enda tjej utan ett helt rockband som spelade.

– När jag skriver mina låtar tänker jag alltid för flera instrument. Här skulle det sitta fint med en fiol och en flöjt på det där stället.

Helene Bohman 1b

Nog mitt eget foto. Scannat ur tidningen.

– Egentligen tycker jag det är lite obehagligt att stå ensam på scen och sjunga. Svårt att släppa loss ordentligt med den massiva uppmärksamhet som riktas mot en ensam människa med en gitarr. När man är fler på scenen då är det mycket roligare. Man får en sån enorm musikalisk energi då.

Det enda popband som Helene Bohman har sjungit med är Träd Gräs & Stenar några gånger i Stockholm. Men nu har hon börjat leta efter musiker som kan kompa henne.

– Men det är besvärligt. Dom flesta som har spelat elektrisk popmusik förut vill bara vräka på för högsta volym. Jag vill ha ett litet mjukt svängande elrockband. Och sen är det extra svårt för att man vill att dom ska ha samma politiska idéer som en själv, så det kan fungera bra tillsammans.

Där allting kan köpas för pengar
betyder du ingenting
om du saknar hem och arbete
och en gyllene vigselring

Sin första sång skrev Helene Bohman samma natt som almarna i Kungsträdgården i Stockholm skulle fällas.

– Jag bodde på landet i Skåne då och visste ingenting om vad som hände i Stockholm. Man blir lätt isolerad på landet om man inte skaffar sig regelbunden information. I sången skrev jag att ”Det är tid för människorna att samlas i en ring” och det var just vad dom gjorde den natten i Stockholm och uträttade nånting konkret.

– Det är så jag skriver. Utgår från mej själv och hur jag upplever världen men talar också om hur jag vill att det ska fungera.

Där allting kan köpas för pengar
trampar jag på min själ
för att köpa en lockande, pockande
skyltfönsterägodel

– Nu när jag bor i Lund och pluggar på socialhögskolan har jag kommit närmare problemen i stan. Mina senaste sånger handlar om stadskulturen och hur den skiljer sej från kulturen på landet.

I snart ett år har Helene Bohman samlat sej för att spela in en LP för det lilla skivbolaget Silence. Nu verkar det äntligen bli av framåt våren. Men exakt när beror på om hon lyckas få tag på några musiker som hon vill spela med.

Där allting kan köpas för pengar
är det lätt att glömma bort
att den mest fantastiska maskinen av alla
är vår egen kropp!

(Hennes 1972)

PS. Klicka HÄR och hör en inspelning med låten, gjord långt senare men lika stark och bra fortfarande.  

Dickens detektivbyrå i Åhus

Lätt att hitta till Torget i Åhus. Bara att följa den tecknade kartan som finns på insidan av bokomslagen. När jag parkerar bilen står Suzanne Mortensen och väntar vid Dickens detektivbyrå.

Åhus 1

På adressen Torget 21 i Åhus finns Dickens detektivbyrå. Till vänster har hon sin bostad och till höger finns detektivbyrån.

– Jag hade bestämt mig för att just här skulle detektivbyrån ligga, säger hon. Då hände något märkligt.

– Min man och jag stod på torget. Vi skulle göra en bussutflykt. Också ett annat par stod och väntade och vi började prata. Kvinnan pekade: Där bor vi.

– Oj! tänkte jag. Det var en liten chock. Då hade jag ännu inte skrivit något bokkontrakt och jag kom mig inte för att berätta att jag inhyst en kvinnlig brittisk privatdetektiv med spårhund i deras hus.

– När jag hade fått ett förlag, då knackade jag på och berättade. Mottagandet var lite avvaktande men jag fick tillåtelse att förvandla huset till en detektivbyrå.

Åhus 2

I huset bredvid har Katinka sitt konstgalleri. En viktig person för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus.

I våras kom ”Papegojmysteriet” – den femte titeln i barndeckarserien om privatdetektiven Clara Dickens, spårhunden Safir och detektivbyråns unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante.

Att hon skulle skriva deckare för unga läsare var inte planerat.

Suzanne Mortensen hade skrivit många kortare texter, som boktips, recensioner och noveller. Nu ville hon skriva något längre. En skönlitterär berättelse skulle det vara – mer än så visste hon inte.

– Ska jag börja med intrigen? Eller personerna? Eller miljön kanske? Så tänkte jag. Men vilken miljö? Malmö, där jag arbetar (som bibliotekarie), eller Lund, där jag bor. Eller varför inte Åhus, där vi bor på sommaren. Problemet är att i Åhus händer ju inte så mycket…

Åhus 3

Från Åhus museum försvinner en fantastisk silverskatt, precis innan utställningen ska invigas.

– Det behövs någon som kommer utifrån, funderade jag, och ser Åhus med nya ögon. En gammal dam, som är en internationellt känd privatdetektiv. Clara Dickens kan hon heta! När jag kom på namnet så visste jag att det skulle bli deckare för barn. Då måste jag ha ett par barn också, för det ska det vara i barnböcker.

– Jag fantiserade om huset på Torget 21. Clara Dickens kan bo i ena halvan och ha detektivbyrå i den andra. Här finns parkeringsplatser för klienterna och en glasskiosk, som också är bra att ha nära till hands.

Dags att slå upp böckerna och börja promenera!

Så känns det när Suzanne Mortensen tar mig med på en guidad tur genom Åhus, i fiktion och verklighet. Som om hon bok för bok öppnat pärmarna för allt fler hus och gator.

Åhus 4

Barndeckarförfattaren Suzanne Mortensen framför Aoseum, kulturhuset i Åhus. Härifrån kidnappas popsångerskan Ellas kakadua. Eller har Kirre, som han heter, bara tagit en flygtur?

I huset bredvid Dickens detektivbyrå har Katinka sitt konstgalleri. En stor tillgång för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus. Snett över Torget ligger museet, därifrån försvinner en silverskatt (i boken Silverskatten).

Vi går till kulturhuset Aoseum. som förekommer i ”Papegojmysteriet”. Medan popstjärnskottet Ella står på scen och sjunger så försvinner hennes vita kadadua. Bara flugit en sväng eller har Kirre, som den heter, blivit kidnappad?

Vi går längs Köpmannagatan med Nya Conditoriet, som med sina citronmuffins är ett favoritställe för detektiverna.

Trädet mitt emot fiket, påpekar Suzanne, har en viktig funktion i ”Papegojmysteriet”. En lösensumma hängs upp i trädet och detektiverna sitter på fiket och spanar.

Åhus 5 B

Nya Conditoriet är ett favoritställe för Clara Dickens och hennes unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante. De dricker té och saft och smaskar på citronmuffins.

Vi passerar turistbyrån-biblioteket-polisen (så fiffigt ordnat är det i Åhus, alla tre i ett, både i böcker och verklighet. Där inne finns Svanas och Svantes mamma. Hon är bibliotekarie.

Sen går vi in på antikvariatet och jag presenteras för en romanperson. Hon heter Sanne och driver antikvariat pslinden tillsammans med sin man Peo. De förekommer på sidan 85 i ”Silverskatten”.

Ber du om tillåtelse innan du använder något hus eller någon person i dina böcker?

– Både när det gäller människor och om det ska hända något speciellt i huset så frågar jag. Ingen har tackat nej.

Åhus 7

En livs levande romanperson, Sanne på antikvariatet i Åhus, tillsammans med författaren Suzanne Mortensen.

Vi fortsätter neråt hamnen och passerar vandrarhemmet (både hem och föreståndare finns med i ”Juvelkuppen”) och slottsruinen (”Silverskatten”). Vid hamnkajen ligger ”Glassbåten”, alltid lika viktig. I ”Stoppa ficktjuvarna!” flyttar Suzanne Mortensen på alla båtarna i hamnen och utlyser en fisketävling – Vem fångar Gästisgäddan, även känd som Monsterfisken.

– Där, säger Suzanne och pekar på en sten vid Åhus Gästgifvaregård, stod turistchefen och sköt startskottet för fisketävlingen. Som Anders vann, tillägger hon. Det blev han väldigt glad för.

Anders, som i boken har efternamnet Rosén men annars heter Mortensen, är gift med Suzanne. Han är också lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Åhus 8

Den lilla kvarvarande slottsruinen i Åhus förekommer i boken ”Silverskatten”.

Vår guidade tur genom Clara Dickens-deckarna slutar där den började, vid detektivbyrån på Torget.

– När jag började skriva fanns ingenting i den del av huset där jag placerade detektivbyrån. Nu har husets sondotter öppnat en affär för handgjorda brevpapper och anteckningsböcker. Titta! säger Suzanne.

Och jag tittar i fönstret. Där finns minsann några anteckningsböcker på vilka det står: Dickens detektivbyrå.

(Skriven till Kvällsposten 2011)

Åhus 9

Glassbåten nere i Åhus hamn förekommer hela tiden, både i fiktionen och verkligheten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med ”Londonmysteriet” (B Wahlströms), där Clara Dickens och hennes unga medhjälpare Svana och Svante reser till London, avslutas serien om Dickens detektivbyrå i Åhus.

Fast Suzanne Mortensen fortsätter att skriva minideckare i stil med ”Åhusmysteriet”, som barndeckarläsare i sommar kan hämta gratis på turistbyrån för att sen gå runt i Åhus och spana efter svar på frågor i texten.

(KB/YA/TA 2013)

Samtliga titlar i Suzanne Mortensens barndeckare om Clara Dickens, spårhunden Safir och de unga detektivmedhjälparna Svana och Svante (med omslag och tecknad karta över Åhus av Kristina Grundström):

GlassbilenGlassbilen som försvann
Stoppa ficktjuvarna!
Silverskatten
Juvelkuppen
Papegojmysteriet
Hemlig last
Londonmysteriet (alla B. Wahlströms förlag)

Hemsida för Dickens detektivbyrå.

Anders Eliasson; människan, kompositören och musiken

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Anders Eliasson Tony LundmanStig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så är jag på god väg att få det.

Bara några sidor in började jag lyssna in mig. För det är sådan bok som Lundman har skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken.

Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)