Etikettarkiv: Texas

I CD-spelaren: Landstrom

Landstrom
In The Bright Daylight
(Kullsta Records)

På duons egen hemsida jämförs Landstrom med Cowboy Junkies och 16 Horsepower men jag skulle snarare utfärda lite Julie & Buddy Miller-varning. Inte direkt musikaliskt men för det nära samspelsjunget mellan Göran Lindströms gitarrer och hustrun Carina Landins lika bra som omväxlande röst. Hon kan än sjunga stilla och vackert, än öppna munnen och bita med ett stort bett.

Innan jag kommer in på Landstroms debutalbum så måste jag också fundera lite över den svenska musikens förhållande till country. Nu ska man väl inte placera Landstrom under etiketten country men det finns ju definitivt trådar över och bakåt till amerikansk countrytradition.

Och de blir fler och fler nu, alla svenska grupper och artister som spelar och sjunger någon slags amerikansk country & roots-musik. Och gör det så bra! Ändå är det inte många år sen de flesta svenskar som ägnade sig åt country och blandgenrer runt omkring mest lät som en parodi – ja, sämre och bättre men ändå inte som country på riktigt.

Vad beror det då på att så många i Sverige numera verkar ha fått ett mer naturligt förhållande till de amerikanska musikrötterna? Att de både lyckas ta till sig och, oavsett om de sjunger på engelskamerikanska eller svenska, personliggöra den amerikanska traditionen?

Nej, jag har inget svar, endast frågor…

Till exempel Landstrom, som förstås tagit sitt namn från efternamnen Landin och Lindström. De kan låta amerikanska men det finns också något annat i musiken, något… nej, jag vet inte om det kan kallas svenskt, men det bör ju ändå ha en del att göra med att de bor där de bor, nämligen i östra Jämtland, närmare bestämt samhället Hammarstrand, och inte i säg Tennessee eller Texas.

De har lyssnat utifrån på amerikansk rootscountry, alt-country, no depression eller vad man vill kalla det och inifrån sig själva, sin hemort och omgivning, landskapet de bor i. Jag tror jag vågar påstå att det är i och ur detta möte som Landstroms musik skapas.

Det musicerande paret Landstrom. Foto: Hilda Lindström.

Inte enbart Carina Landin som sjunger – men hon sjunger mest – till en knottrigt countryrootsrockbluesig wall of sound. Med ”knotter” menas något i stil med en strukturtapet som får ljudväggen att bli knottrig och skrovlig; och de nämnda musikformerna ska inte tydas ordagrant och genrebestämt utan plockas isär i små beståndsdelar och pusslas ihop igen, inte riktigt där de satt från början utan på nya ställen, så att de bildar en lite ojämn struktur.

Göran Lindström gitarrer – oftast en elgitarr – hör jag ju men annars hade jag svårt att urskilja de olika instrumenten i ljudstrukturen. Så jag ringde och frågade. Carina svarar och räknar upp: klarinett och saxofon, tramporgel, ibland piano, till och med en blockflöjt. Till detta kommer Micke Ajax på trummor, den enda utomstående som medverkar.

Låtarna har Carina Landin och Göran Lindström gjort tillsammans. Hon skriver oftast texterna och han gör oftast melodierna, om jag förstått rätt. Låtarna både börjar och fortsätter i den lilla, minimalistiska skönheten. Små och mindre ändå, vackra och ännu vackrare melodier, ett slags utmejslad melodisk skönhet, som instrumenten lyfter fram och visar upp men utan att klä på.

Låtarna är lika nakna som när de var nyfödda, trots att musiken kan tjuta och yla. Men tyst, ändå lika tyst som en vinande vind genom fönsterspringorna, hur mycket elgitarren än fräser. Och den minimala skönheten varieras på minst elva sätt, lika många som spåren på albumet. Det var längesen som jag hörde ett helt album där varje låt är sig själv, sitt eget barn, ett talande, sjungande, spelande jag, bland de övriga.

Hur det än fräser i musiken – nivån hade ju kunnat vridas upp i mixen och blivit ös, skrammel och larm men ljudet verkar snarare ha vridits ner – är också det instrumentala så minimalistiskt att jag kan komma att tänka på både Daniel Lanois och Brian Eno. Så kanske snarare – istället för ljudvägg – ett ljudlandskap. Och då ett lantligt landskap: skog, nog snö också, berg, stillhet, andhämtning, eftertanke; det hör jag att jag ser.

”Folkton” står det också på hemsidan. ”Norrländskt” läste jag nån annanstans. Om det låter norrländskt vet jag inte men jag är rätt säker att även om jag inte vetat varifrån Carina Landin och Göran Lindström kommer så hade jag trott och tyckt att det här måste vara landsortsmusik, från Norrland eller lika gärna någon liten by på Österlen, om vintern, i blåsten, i ett hus med vidder och ödslighet omkring. För att ta ett par privata exempel: så här känns det nämligen inte att skynda nerför Långholmsgatan på Södermalm i Stockholm utan det är mer som att gå ut i trädgården bakom huset i Vollsjö.

Så det jag hörde först och som får mig att spela Landstroms debutalbum igen, igen: rösten, Carina Landins sång. Tänk på Julie Miller. Också Göran Lindström sjunger. Det är väl åkej, sådär. Men inte lika minnesvärt. Ursäkta men tänk Buddy Miller.

Också foto: Hilda Lindström.

Carina Landin byter röst i olika låtar, efter innehållet i texten och stämningen i melodin. Hon sjunger så stilla och tyst att hon nästan viskar i ”Another Me”, vrider rösten till rock & R&B – men utan att ta i och vråla – i ”Holyness”, blir mer av en folksångerska (amerikansk? svensk?) i ”Something’s Missing”, sjunger med nästan ett rockabillyeko i ”Everybody Blames”, i ”North” är folksångerskan tillbaka igen, nu i duett med Göran Lindströms grövre, mer sträva röst, sen i ”Then The Rain Came” blir hon mer av countrysångerska, låter rösten glida uppåt till det countrynasala. Och så vidare.

Hon sjunger och agerar som om varje sång är ett nytt, kort teaterstycke. Förresten jag måste nämna en låt till, ”Champagne”, där Carina låter lite ungflicksaktig på rösten som vissa amerikanska sångpoetissor brukar göra.

En sista tillbakafundering: Det här är bra, jag tycker mycket om Landstroms debutalbum. Men Landstrom är ju samtidigt bara en av flera – många fler – svensk-amerikanska album med country & roots som jag tyckt mycket om de senaste åren. Och det kan inte hjälpas, då återkommer den hädiska tanken på sångspråket.

När så många – de allra flesta – skriver och sjunger på engelska men ändå lyckas personliggöra en importerad tradition, vad skulle då ett annat sångspråk – alltså deras eget, svenskan eller norrländskan då – göra med musiken? Skulle då musiken bli ännu mer personlig?

Nej, jag har inget svar på det heller. Jag bara ställer en fråga, som jag inte kan hjälpa att den surrar i huvet…

(Rootsy 2011)

Annonser

Men vem är Anders Osborne?

När Anders Osborne var 17 år tog han båten från Visby till New Orleans.

Dit ringer jag för att prata med honom. Första gången svarar han inte (trots att vi bestämt intervjutid). Inte andra gången heller, inte tredje, inte… Vid femtonde försöket lyfter Anders luren. Han låter förvånad när han hör att det är dags att bli intervjuad.

– Var det idag du skulle ringa? Vid den här tiden? Trodde det var i morron…

Anders Osbornes senaste album, ”American Patchwork” (2010).

Det här skriver jag inte för att jag blev sur utan för att det både säger något om Anders Osbornes musik och livstempot i New Orleans. Stämningen är loj, laidback. Samtidigt är det hett, funkigt och fuktigt.

– De flesta dar är det 40 graders värme. Nära 100 procent fuktighet i luften. Livet levs långsamt. Man bryr sej inte så mycket. Det är bäst att vara inomhus och sitta under fläkten.

– Tänkte på det i vintras, när jag kom hem till New Orleans efter att ha besökt Haiti och Kuba. Egentligen bor jag inte i USA, tänkte jag. New Orleans är inte en amerikansk stad utan den nordligaste staden i Karibien.

När den 17–årige Anders Osborne, som växte upp på Gotland men är född i Uddevalla, lämnade Sverige så reste han inte direkt till USA. Han liftade runt i Europa och spelade på gatorna. Stannade i Grekland, fortsatte till Israel och Egypten. Kom till USA en första gång, bodde kortare tider i New York, Kalifornen och New Orleans, och vände sen tillbaka till Europa och Asien.

Till sist hamnade han i USA och New Orleans, ännu en gång. Det är 12 år sen nu.

– Jag kände mej genast hemma här. Förut bodde jag mitt i French Quarter. Nu har jag flyttat lite längre ut, till Bay St John, där de första immigranterna la till med kanoterna.

– Sen fick jag reda på att farfar hade bott i New Orleans. Han var sjöman, gick till sjöss när han 14–15 år. Farfar skickade bilder, telefonnummer och adresser till barer och restauranger. Jag har en del släkt i Lafayette. Det är inte så långt härifrån.

Anders Osborne. Foto: Jerry Moran (från MySpace-sidan).

Nya albumet, ”Living Room«, är faktiskt Anders Osbornes femte album. Han debuterade 1990 med ”Doing Fine” och har sen också gjort albumen ”Break The Chains” (1994), ”Which Way To Stay” (1995) och ”Live At Tipitina’s” (1998). Ska ”Living Room” bli hans genombrott? Kanske, kanske inte. Han är värd det, fast jag minns ju att jag trodde och tyckte likadant 1994, alltså när ”Break The Chains”kom.

Musikblandningen är densamma. Men för varje ny platta har Anders Osborne blivit allt skickligare på att avväga och blanda de olika musikaliska ingredienserna. Musiken på ”Living Room”låter som titeln: som om musikerna suttit i Anders vardagsrum och lirat (med avstängd fläkt). Spelglatt och avslappat med bubblande rytmer.

Som bäst skulle jag – utan att ta i – vilja jämföra Anders Osborne med Corey Harris, Keb Mo’, Daniel Lanois, David Lindley, Ry Cooder… (En av dem, Keb Mo’, medverkar också på Anders platta, liksom han medverkar på Keb Mo’s senaste.)

Blandningen är neworleansk, men det är ingen New Orleans-blandning (även om musiken kompletteras med afro–latinska gaturytmer, blås och en sousaphone istället för bas). Om ni förstår nyansskillnaden…

(Gör ni det inte, så följer här en kort förklaring: liksom andra musiker i New Orleans blandar Anders Osborne många olika musikinfluenser och rör om i musikgrytan med stora slevtag, men visste jag inte att han bodde i New Orleans, så kunde hans musik lika gärna ha fått mej att associera till Texas.)

– Jag är väl nån slags singer/songwriter. Det är grunden: amerikansk folksång, blues, jazz. Men jag har svårt för att kategorisera musik, säger han.

Också från Anders Osbornes MySpace-sida.

– Jag tycker om musik som innehåller en känsla av melankoli, men jag tycker också om den råa styrkan. Musik som lyckas kombinera dessa bägge uttryck – lyckas blanda ödmjukhet och melankoli med känslan av att man är oslagbar – sådan musik är oemotståndlig.

– Hemma, när jag växte upp, delade vi aldrig in musik i olika kategorier. Jazz, som farsan lyssnade på, och Clapton. Det var ingen skillnad. Samma sorts musik. Bägge var… äkta eller sanningsenlig musik. Den genren vill jag tillhöra – den sanningsenliga musikgenren.

(Också Anders Osbornes pappa är musiker. På sidan 96 i ”Stora Popboken”av Hans Olofsson finns en bild av 60–talsbandet The Craftones Combo från Uddevalla. På taket till turnébussen sitter bandets trummis, Ralph Dahlqvist, pappa till Anders. Efter poptiden blev han jazztrummis.)

Anders Osborne spelar både akustiska och elektriska gitarrer. När jag berömmer gitarrspelet blir Anders tyst.

Hur ska han ta det? Om jag jämför honom med snabba gitarrsprinters, så tar han det inte som beröm. Om jag däremot menar det jag menar, nämligen att han förmedlar känslor och erfarenheter från ett hjärta till ett annat, då tackar han så mycket.

– Det finns ju bara tolv noter. Man kan inte trixa så mycket mer med dom. Men samtidigt finns det ingen gräns för vad man kan göra med dessa noter.

– Som musiker kan man inte låtsas. Man måste vara den man är, uttrycka sina egna känslor och erfarenheter. Musik är det naturliga sättet att kommunicera, mycket naturligare än att kommunicera med ord.

– Min gitarr samtalar med lyssnarna – men det är inte hjärnan som talar via gitarren utan hjärtat och själen. Jag spelar inte gitarr med fingrarna eller hjärnan utan plötsligt börjar själen att spela.

Anders jämför med Nusrat Fateh Ali Khan, den islamske sufi–sångaren från Pakistan som dog för något år sen.

– Han tog musiken till en annan nivå, säger Anders. En helt annan nivå. Känsla och logik, tillägger han, är två skilda begrepp.

En okänd musiker från ett litet land i Europa kommer till USA och slår sej till råga på allt ner i New Orleans där det redan måste vara överfullt med musiker – har det inte varit svårt att försörja sej på musiken?

– Fram till för fyra, fem år sen var det svårt. Då spelade jag musik på gatan. Men nu är det åkej. Jag har kontrakt med Polygram, åker till Nashville ibland och sitter där och skriver låtar.

– Till för ett år sen spelade jag mycket på klubbarna i New Orleans. Det finns många klubbar här, 30–40 stycken. Större som Tipitina’s och House of Blues, med plats för 1000 personer. Men också jättesmå hak där det bara får plats något hundratal.

– För musiker är New Orleans en fantastisk stad. Ena kvällen kan man spela med amatörer på ett bröllop i en förort. Nästa kväll sitter man backstage och jammar med Aaron Neville.

Anders Osborne. Foto: Wikipedia Commons / Derek Bridges.

För att återkomma till det nya albumet: även om jag inledningsvis beskrev musiken som avspänd och spelglad, så är ”Living Room”också ett sorgearbete. Eller kanske snarare en mot–kraftsamling. Sångerna ”Boxes, Bills and Pain”och ”Two Times”vilka jag antar handlar om honom själv), ”Home Coming”och ”That’s All”(bägge måste handla om farfar) är några
exempel.

– Det har varit en del problem i privatlivet. Separation från en kvinna jag varit tillsammans med länge. Cancer i familjen. Droger.

– Min älskade farfar, som stod mej så nära. Han dog. Och jag har tagit mej ur ett drogberoende. Jag har hållit på med droger i 15–20 år. Det är bland annat det som jag sjunger om.

Ditt artistefternamn, Osborne, varifrån har du fått det? frågar jag. (Men en liten aning har jag ju…)

– Namnet kommer från farfar, säger Anders. Osborne var min farfars efternamn.

Så din väg genom livet – kalla det öde – är egentligen helt naturlig och logisk. Musiken ärvde du från pappa. Din längtan till(baka till) New Orleans kom från farfar.

– Ja, det stämmer. Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju.

(Intervjun har i delvis annan form varit publicerad i Lira 1999.)