I CD-spelaren: James Taylor

James Taylor
Before This World
(Concord)

Första gången jag hörde honom var redan 1968, alltså på debut-LP:n. James Taylor sjöng vackert då och han sjunger lika vackert fortfarande.

En av de vackraste mansröster jag hört, som mjuk sammet där det ibland uppstår självrivna revor. Han spelar akustisk gitarr också med toner som väljs ut på hans eget sätt, inte alls det vanliga fingerplocket.

Tretton år sen James Taylor senast släppte ett album med egen musik.

Ingen kan begära att han på ”Before The World” ska överträffa sig själv, åstadkomma sånger av samma kvalitet som ”Sweet Baby James” och ”Fire and Rain”. Men till exempel ”Angels of Fenway” (hyllning till baseballaget Boston Red Sox med fans) och ”Montana” (där ligger sommarhuset) har melodier av god Taylor-klass.

”You and I” är en lycklig kärlekssång som fått fler än mig att minnas ”Something In The Way She Moves” från debutalbumet. Här finns en protestsång, ”For Afghanistan”, och på titelspåret bidrar (av någon anledning) Sting med sin extraröst.

Sist en egen – ja, rätt egenartad – tolkning av traditionella ”Wild Mountain Thyme”.

Det gläder mig att han verkar må bättre än på länge, kanske någonsin. James Taylors röst och sånger innehåller mindre smärta och än mer värme. Också cellisten Yo-Yo Ma, som förtjänar att få Polarpriset, medverkar i flera spår.

(Hifi & Musik 2015)

”Min” jazzfestival i Ystad (2): Emilia Mårtensson

Emilia Mårtensson m fl
Scala

Hon börjar som på debutalbumet med att sjunga ”If You Go” (Jacques Brels ”Ne me quitte pas”) nästan a cappella, endast kompad av Barry Greens sporadiska pianotoner.

Ändå låter det inte som på skivan. Nu lever hennes sång, orden och tonerna lyfter.

Alltså skivan som var tam, inte Emilia Mårtensson, bosatt i Illstorp/Ystad innan hon reste till London.

På scen är hon långt ifrån tämjd och en smärre sensation, om inte redan så snart. Greens pianospel har också större innehåll, bredd och djup när han spelar live.

Både hennes sång och hans piano pendlar – som i ”Something In The Way She Moves” av James Taylor – mellan pop och jazz.  Live blir det en aning mer jazz och mycket mer personligt. Genre: tja, Joni Mitchell-jazz.

Emilia Mårtensson sjunger ”Kristallen den fina” – den sjöng hon också i Ystad – på klubben Vortex i London.

Nu kommer Sam Lasserson, kontrabas, och Jon Scott, trummor, upp på scen – hela bandet har Emilia haft med från England – och presenterar sig från första ton och (hand)slag som uppfinningsrika musiker.

I trioformat med vokalist blir det mer av ordinär jazz = sådär vi är vana att jazz brukar låta. Och ändå inte.

Alla fyra tar tag i tonerna och orden, lägger till just sin personlighet. Ett extra stort öra öppnar jag för Lasserson när han tar språng och hopp i, såvitt jag förstår, noterade bassolon.

Sensationen är dock – jag upprepar – Emilia Mårtensson, i duoformat på väg åt sitt helt egna håll inom (jazz)sången och med jazztrion en mer vanlig jazzsångerska fast med exakt tonträff, perfekt rytmik och andhämtning som en lärka.

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Christoffer Lundquist

Christoffer Lundquist
Through The Window
(Metronome)

Det verkar väl konstigt att skriva så men det finns faktiskt inget retro i Christoffer Lundquists popmusik.

Han skapar samtida pop; samtida med 60-talet. Inspelningsteknikern, musikern och Brainpool-medlemmen Lundquists första soloalbum, ”Through The Window”, kunde vara en av de bästa popplattorna som aldrig gavs ut på 60-talet.

Låtarna innehåller ett överflöd av influenser: Beatles-ackord, Beach Boys-stämmor, Searchers- och The Byrds- klirrande elgitarr, Hep Stars-orgel, falsettsång á la Four Seasons, akustisk fingerplockgitarr där Paul McCartney, James Taylor och Paul Simon byter av varann.

Precis som då alltså: 60-talspopen skapades ju som i en virvelvind där alla influerade alla.

Här finns vackra popballader, som ”Tiny Penelope” och tuff pop på gränsen till rock, ”Everybody”, också lite folkligt brittiskt, ”Everything About This Life Is Garbed In Mystery”, och psykedeliskt, ”Cloudberry Wine”.

Det låter som ett helt popband med olika musiker men Christoffer spelar alla instrumenten själv (minus stråkar, blås och trummor).

Han sjunger bra också och förändrar rösten efter låtarna, går från ljus popröst till skrovligt rockvröl. Körsångerskan Hanna Ekström sjunger under och ibland bredvid, fördjupar Christoffers sång, om man kan säga så, med sin ljusare röst.

Michael Saxell har skrivit texterna – melodiska, rytmiska och fyndiga, ofta med en mörkare undertext – och de passar exakt till Christoffer Lundquists melodier. Musik och text knullar, för att tala nusvenska.

Om jag ändå ska komma med någon kritik så är det att Christoffer verkar vara rädd för luft. Ibland fylls musiken med så många instrument och ljud att resultatet blir en kompakt – ja, ogenomtränglig – philspectorsk popljudvägg.

(Skriven till Hifi & Musik 2011)