Etikettarkiv: J Shogren

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

–Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De döde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna? – När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song                                                                            
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

(Rocky Magasin 2011)

Annonser

I CD-spelaren: Molinari & Shogren

Pete Molinari
A Train Bound For Glory
(Clarksville/Playground)

J Shogren
Bird Bones & Muscle
(Jaha!/Plugged)

Två av mina nya favoriter återkommer med varsitt album.

Pete Molinari var väl en ny brittisk sångpoet á la Dylan och Guthrie, trodde jag, men på ”A Train Bound For Glory” har han rest till Nashville och gjort ett album med country strax innan rockens födelse. Sound av 40- och tidigt 50-tal och med sin ljusa – ja, gälla – röst får Molinari mig att tänka på Tommy Steele när han var som mest Hank Williams-influerad.

Några spår är mer distinkta – som (nästan) rockabillyaktiga ”Streetcar Named Desire” och den skumpiga bluesen ”New York City” med Chris Scruggs getingvassa elgitarr – men de flesta av Molinaris melodier håller så lågmäld profil att det krävs många lyssningar innan de stiger upp ur anonymiteten.

Alltför många? En fråga om uthållighet och smak. Sånggruppen The Jordanaires finns också med i studion.

På J Shogrens nya och tredje album, ”Bird Bones & Muscle” hade jag gärna ändrat låtordningen. När för många ballader kommer för nära varann sjunker stämningen och tempot. Tycker jag.

Fast annars fortsätter Wyomings svenskättade sjungande professor att skapa sin egen personliga sångpoesi ur amerikansk folk- och countrytradition. I varje låt hämtar han – så känsligt, ja så intrikat – precis lagom och olika mycket från traditionen.

Vartenda spår håller samma klass som all, säger all annan amerikansk sångpoesi! T ex countrygospeln ”Charlie Pool”, irländskamerikanska (?) ”Polkagris” och den allt mer intensiva mördarballaden ”Judge of the Hangman”.

Shogren sjunger bättre än nånsin: liksom en cowboyjobbarröst, lite mörkt och grovt, in- och utlevelsefullt. Också ljud och komp lyfter till en högre nivå än på de föregående albumen.

(Hifi & Musik 2010)

J Shogren live ggr två

Första platsen: Tengdahlsparken på östra Södermalm. När: i lördags eftermiddag. Vad: dress rehearsal inför kvällens konsert på Bonden Bar, också söder men nära Götgatan. Vad (eller rättare sagt vilka): J Shogren (akustisk gitarr, 6-strängad plåtbanjo och sång) med hjälp av Mats Grönmark, elektriska gitarrer och sång.

Mats Grönmark och J Shogren i Tengdahlsparken. Foto: Bengt Eriksson.

Varvade låtar, en av Shogrens följdes av någon av Grönmarks osv. De bytte av vid sångmicken och blev varandras ackompanjatörer.

Fungerade väl sådär, just som en dress reheral, en bit kvar tills de kommit in i varandras låtar. Och lite synd också att elgitarrspelet ibland fick Shogrens låtar att dra åt amerikansk 60-talsrock snarare än amerikansk folksångpoesi och country.

Inte så att Grönmark skulle vara en dålig musiker – tvärtom – men han är för personlig, alltför mycket sig själv. Han har sin egen stil och personlighet medan Shogren har en annan och sin personlighet. De krockar oftare än de sampelar.

Det kan inte hjälpas: jag saknade musikerna från J Shogrens nya album ”Bird Bones & Muscle”. Fast Shogren från Wyoming gjorde i alla fall en bra version ”Hand Grenade for Jesus”. Den gillade jag.

Nu iväg till Bonden för att höra om de spelat ihop sig mer…

Håkan Soold (i mitten också Grönmark) och J Shogren på Bonden Bar. Foto: Bengt Eriksson.

Andra platsen: Bonden Bar. När: lördagkväll. Start: 20.00. Vad: fortsättning från eftermiddagen…

Också här sitter J Shogren och Mats Grönmark bredvid varann vid mikrofonerna. Alltså: just en fortsättning från i eftermiddags. Fast lite lugnare, sänkt elektricitet och bättre ljud som följd.

Bättre på alla sätt: Shogrens låtar – melodierna och amerikana-traditionen – hamnar mer i centrum. Men låtarna varvas fortfarande, vilket bryter av snarare än bygger upp stämningen.

Kanske så att J Shogren satsar mer för att ta plats också, t ex låten ”Charlie Pool” från nya albumet fungerar riktigt bra. Liksom titelspåret, ”American Holly”, från det föregående. Fast det är efter pausen då Håkan Soold gästar på akustisk gitarr och sång.

Och nu lyfter det, flera meter. Fortfarande inte kritik av Grönmark men Shogrens musik behöver en extra akustisk gitarr som spelar ackord och placerar melodierna på sina rätta platser. Och när Mats Grönmark lägger egenartade, liksom vinande, flygande lap steel-toner bakom de bägge akustiska gitarrerna, då får också han sin naturliga plats i musiken.

När sen Eva (ännu så länge efternamnslös i mitt huvud, ska skriva ut efternamnet så fort jag får reda på det) sätter sig bakom orgel, spelar och sjunger i några låtar, bidrar även hon till förena tradition och nyskapande, rötter i den anglosaxiska folksågen genom den amerikanska countryn fram till J Shogrens egen, personliga sångpoesi.

Och ändå – fortfarande var det som en andra dress rehearsal inför
framtiden. När J Shogren från Wyoming nästa gång återvänder till Sverige för att ge konserter – turné? – då kommer det att låta ännu bättre. Jag lovar! Ja, jag lovar. Lyssna bara på skivorna så hör och förstår du.

Förra albumet, ”American Holly”, finns på Spotify.

Nya albumet, ”Bird Bones & Muscle”, får (förhoppningsvis) svensk distribution genom Plugged.

Här finns en tidigare text om J Shogren på Erikssons kultursidor.

PS. Skrivet på flygande fötter och i all hast, eventuella stavfel etc rättas i efterhand.

Jason Sjögren från Wyoming, Sweden

hm_be_09_03_folkroots_shogren-1J Shogren:

”Jahamericana”

(Jaha!/Hemifrån)

*****

hm_be_09_03_folkroots_shogren-22J Shogren:

”American Holly”

(Jaha!/Hemifrån)

****

 Hade ingen aning om vem J Shogren var när jag hörde debutalbumet ”Jahamericana”. Min första tanke: Vilken Michael Hurley-känsla! Sen försökte jag placera honom i geografin. Country men ändå inte. Liksom mer jordnära country. Lite nybyggarkänsla. Det lät kargt, som från ett kallare, mer snöigt landskap. Kom han från Minnesota eller Montana, Nebraska eller Wyoming?

 

Både ”Jahamericana” och J Shogrens andra album, ”American Holly”, spelades in i Laramie, Wyoming. Nu vet jag också att förnamnet är Jason och Shogren en amerikanisering av Sjögren. Några generationer bakåt utvandrade släkten till USA och Jason växte upp i Duluth, Minnesota. (Själv säger han att förebilden som sångpoet är Bob Dylan!) Han har varit trapper men är idag universitetsprofessor och har just nu en gästprofessur i miljövetenskap vid Umeå universitet.

 

J Shogrens sångpoesi, sång och gitarrspel blir som ett soundtrack of his life. Country, folksång, rock och lite blues blandas i ojämna portioner, mer av det ena och mer av det andra. På ”Jahamericana” låter det som om Shogren steg in i studion med sin gitarr och några kompisar på mandolin, bas, piano, dragspel, trummor och cello. Han visade hur låten gick, vilka ackord den har, och så körde dom. Varje låt fick den form som den råkade få. 

 

Bara några favoriter: elektriska, countrybluesrockiga ”Lovers Lane Boogie”, likaså countryaktiga men långsamma, berättande ”Me & Ghengis Khan” och gitarrplockiga, mjukt stämnings- och längtansfulla instrumentallåten ”Helgagatan”.

 

Uppföljaren, ”American Holly”, är – nästan – samma sak. Mer proffsig inspelning, mer planerat och arrangerat. Efter debutens vildvuxna skog av låtar kändes andraalbumet som lite tamare, kanske mer anpassat till möjliga lyssnare? Först, vill säga. Efter bara någon lyssning hördes och kändes det igen: det omedelbara och spontana i J Shogrens sångdiktande och musicerande.   

 

Kalla det charm eller personlighet, låtar som  bluesvarianten ”Salt Lakrits”, gospeln ”Handgranade For Jesus” och ragtimejazziga ”Holes” är omöjliga att inte placera längst in i sitt – alltså mitt – hjärta. Några sista ord om rösten: J Shogren sjunger som de timmerstockar med årsringar som syns på omslaget till ”Jahamericana”.

Lyssna också på:

 

michael-hurleyMichael Hurley:

”First Songs”

(Folkways Smithsonian / Locust Music, 1965)

*****

Michael Hurleys legendariska debutalbum.

 

roy-lRoy Lønhøiden:

”Sanger fra skogen”

(NorskAmerikaner, 2006)

*****

Countrysång från Norges skogsbygder.  

 

(Publicerat i Hifi & Musik tidigare i år)