Etikettarkiv: Iris DeMent

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

–Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De döde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna? – När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song                                                                            
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

(Rocky Magasin 2011)

Annonser

Sondre Bratlands gudaröst

Norrmannen Sondre Bratland har världens vackraste manliga sångröst. Den är av naturmaterial: ljus och ren, klar och len. Underbar, kort sagt. Men samtidigt manlig, för där finns också knagglar och knotor.

Inte minst är det denna mycket speciella sångröst som fått mej att ringa upp Sondre Bratland. Men också hans repertoar intresserar och fascinerar mej. Bratland är nämligen en kristen folksångare: han sjunger folkliga koraler och religiösa folksånger.

Men låt oss ta det från början. Hur är det i Vinje?

– Idag snöar det, säger han. Snön har lagt sej vit på träden. Mest är det björkskog.

Vinje – ett samhälle med 4000 invånare – ligger 600 meter över havet. På kartan återfinns Vinje längst upp i Telemark på gränsen till Hardangervidda. Där föddes Sondre Bratland 1938, där växte han upp och där bor han fortfarande (även om han numera dessutom har en lägenhet i Oslo).

Det är också i Vinje, som Sondre Bratlands sång har sina grundstenar och rottrådar. I själva barndomshemmet…

– Den här musiken och sången, den ”religiöse folketonen”, fanns i min barndomsmiljö. Det var en bruksmusik som förekom i stugorna. Min mor sjöng väldigt mycket. Jag växte upp med den religiösa folksången, upplevde den som funktionsmusik, en levande tradition.

Fast det skulle dröja några år innan Sondre Bratland själv började sjunga religiöst. Han tog omvägen över ”den tidens populära musik”.

– Jag sjöng Elvislåtar och en del country. Nej, inte med något band utan jag kompade mej själv på akustisk gitarr. Sen började jag också sjunga visor, ofta svenska visor – både Bellman och Dan Andersson. Men så när jag var 20-25 år hittade jag tillbaka till den musik som jag hade hört i bardomen och vuxit upp med.

1967-68 reste Sondre Bratland runt i Norge. Han hade fått ett stipendium för att uppsöka gamla traditionsbärare och göra en insamling av, just, religiöse folketoner.

Många menade att Sondre Bratland var alldeles för sent ute. Norges folkliga koraltradition hade tynat bort och dött. Det fanns inte längre några som mindes och kunde sjunga de gamla religiösa folksångerna.

”Pilegrimens sangbog” med Iver Kleive, orgel (1982).

– Men de hade fel, säger Bratland.

– Den religiösa folketonen var fortfarande vital. Den hade överlevt. Inte på grund av kyrkan eller någon musiketnologisk insamling utan för att folk använde sångerna för sin egen uppbyggelse i hemmet.

– De religiösa folksångerna var betydelsefulla för de enkla människorna. Enskilda kvinnor och män hade tagit hand om dem som ett arvesmycke. De hade haft sångerna i förvaring och när jag kom på besök och lyckades skapa en viss grad av förtroende, så tog de fram sångerna.

– För snart 20 år sen började jag framföra sånger i den här genren på mina konserter. Då var det något ganska speciellt. Många blev mycket förvånade. Albumet ”Pilegrimens sangbog” var någonting helt nytt.

”Rosa frå Betlehem” (1992).

För ”Pilegrimens sangbog”, som kom 1982, tilldelades Sondre Bratland det norska ”Spelleman-prisen” med motiveringen att han lyckats tolka de gamla religiösa folktonerna både traditionellt och personligt. ”Pilegrimens sangbog” följdes av flera album där Bratland sjunger på samma gång folkmusikaliskt och religiöst: vaggvisor, påskpsalmer och julmelodier. De sistnämnda sjöngs in på plats i Födelsekyrkan i Betlehem och gavs ut på ”Rosa frå Betlehem” – ett album som måste ha varit en stor inspirationskälla för Carola när hon i fjol sjöng in sitt julalbum på samma plats. ”Rosa frå Betlehem” sålde guld i Norge.

Ett annat banbrytande projekt är albumet ”Dåm” från 1995 – ett samarbete mellan Sondre Bratland och Oslo Kammerkor.

 ”Dåm” med Oslo Kammerkor” (1992).

– I Bulgarien finns det kvinnliga körer som sjunger i typisk ”bulgarisk” stil. Det hörs tydligt att kören kommer Bulgarien.

– Så är det inte i vår del av världen. Här kan man inte höra om en kör kommer från Tyskland eller Frankrike eller Sverige eller Norge. Alla körer sjunger ”likadant” – alla hör de till samma romantiska europeiska körtradition.

– Jag ville försöka få en norsk kör att sjunga så det verkligen hördes att kören kom från Norge. Dirigenten för Oslo Kammerkor, Grete Helgerød, tyckte det var en spännande idé. Hon var med på det. Vi försöker! Går det så går det.

– Det var inte lätt. Det tog sin tid. Ibland blev resultatet mycket ”rufsigt”. Men till slut gick det. Till sist lyckades vi få Oslo Kammerkor att sjunga ”norskt” – på ett sätt som är släkt med den folkliga norska kvedetrationen.

Hank Williams-hyllning på norsk (1995).

Ordet banbrytande kan också användas om albumet ”Aleine om høsten” (1995) där Sondre Bratland är en av flera norska sångartister som tolkar ”Hank Williams på norsk”. Men Bratland gör mycket mer än så: han förflyttar countrylåtarna till Norge, framför dem som om Hank Williams är en norsk traditionsbärare och låtmakare. Ja, som om country faktiskt hör till den norska folkmusiktraditionen. I Bratlands mun blir ”I Saw The Light”, som på norska heter ”Nog ser eg ljus”, en folklig koral från Norge.

– Jag har förstått att man i Sverige betraktar country som nånting lite fult. Avståndet är stort mellan svensk folkmusik och country. Däremot har många norska folkmusiker på senare år börjat experimentera med att också spela countrylåtar.

– Som ung brukade jag sjunga en del låtar av Hank Williams. Men som äldre hade jag inte lust att imitera amerikanska countrysångare utan jag ville visa att en countrysång kan betyda något också för oss i Norge. Jag ville placera Hank Williams i Norge, plantera hans sånger i den norska jorden.

– Sången ”I Saw The Light” får mej att höra, som det står i texthäftet, ”strengemusikken på bedehuset med liflige mandoliner och svaiende ungjenter i første rad”. Det kan lika gärna vara i Norge som i USA.

Inte är det väl så konstigt att countrymusiken blivit mer populär i Norge än i Sverige, säger jag. USA och Norge gränsar ju till varann. Ni är grannländer. Ni har bara lite vatten emellan er.

Det var förstås skämtsamt sagt, men Bratland tar mej på allvar.

– Helt fel är det inte, säger han. Genom sjöfart och utvandring har det under århundraden varit kontakt mellan Norge, Skottland och Irland och sen också med USA. Jag tycker att man kan höra likheter mellan skandinavisk folkmusik, irländsk folksång, country och blues. Nog finns det en smula norsk folkmusik i countryn.

Tom Russell: ”The Man From Goods Knows When” (1999)

Som exempel nämner Bratland albumet ”The Man From God Knows When” (1999) – ett slags invandrarepos där den amerikanske folk- och countrysångaren Tom Russell söker sina rötter och hittar dem både på Irland och i Norge. Bland gästerna på albumet finns såväl norrmannen Bratland som irländskan Dolores Kean och amerikanskan Iris DeMent.

Även med valet av musiker till skivinspelningarna visar Bratland att han är på samma gång traditionsbärare och experimentalist. Han vill både bevara och utveckla Norges religiösa folkmusiktradition. Bland instrumenten hörs hardingfela och andra fioler, flöjt och trumpet, trummor och latinamerikanska slagverk. Två återkommande musiker är norrmännen Iver Kleive och Knut Reiersrud, bägge lika virtuosa och personliga men också olika varann. Den förstnämnde spelar bl a kyrkorgel; den andre kan hantera snart sagt vartenda stränginstrument han får i händerna, men oftast blir det gitarr.

– Kleive har 150 antenner ute. Han kan spela både Max Reger och Bach, samtidigt som han är popmusiker. Reiersrud har sina rötter i bluesen men arbetar också mycket med den norska folkmusiktraditionen.

”Det er den draumen” med Knut Reiersrud (2008).

– Kleive är en ackompanjatör – fast en mycket kreativ och speciell sådan – medan Reiersrud snarare blir en medsolist.

Dessutom har Bratland hållit konserter på alla möjliga och omöjliga ställen: kyrkor, krogar, rockklubbar, jazzfestivaler, spelmansstämmor osv.

– Huvudsakligen sjunger jag ju i norska kyrkor, men jag har också uppträtt på pubar, hotell och diskotek. Jo, det är stor skillnad. Det är spännande att sjunga utanför kyrkorna. En utmaning men det är också ”vanskeligt”.

– Jag minns en gång på en restaurang. Innehavaren frågade om jag inte kunde sjunga någonting. Jag tvekade. Men så valde jag en speciell sorts dryckesvisa, som heter ”Kilden” och egentligen är en nattvardspsalm, en inbjudan att dricka av livets vatten. Jag sjöng den med skälvande knän.

– Dagen därpå kom någon fram till mej på gatan och tackade för att jag hade lyckats skapa en sådan annorlunda och fantastisk stämning på krogen.

Sondre Bratland berättar flera historier ur sin religiösa sångkarriär om hur människor, ofta kvinnor, kommit fram till honom och intygat hur hans sång gripit tag i dem, hur mycket den betytt för dem. Det kan vara en musiker som började spela gudomligt inspirerat vid en skivinspelning, en kräftsjuk som vände tillbaka till barndomstron på sjukbädden eller en man i publiken som efter en körkonsert i Göteborg utbrast att ”nu har jag bestämt börjat tro på Gud igen”.

Efter varje sådan berättelse tillägger Bratland, så att jag inte ska missuppfatta honom:

– Nej, jag betraktar mej inte som en förkunnare. Min sång ska inte förväxlas med en predikan. Jag är en historieberättare. Min uppgift – min evigt brinnande önskan – är att förmedla den intention som finns i varje sång.

Sondre Bratland tillsammans med Annbjørg Lien, som han för närvarande, år 2010, samarbetar med.

Därmed är vi tillbaka vid Sondre Bratlands röst – hans speciella, mycket vackra och gripande sångröst. Journalisten som pratar med honom i telefon är inte den första att påpeka att han har en speciell sångröst, säger Bratland. Sen säger han också något som jag uppfattar som att sångrösten egentligen inte är hans. Rösten tillhör sångerna – inte sångaren.

– På samma sätt som det för bildhuggaren finns en skulptur inuti graniten tror jag att språket lägger valören i människans stämma. Det är texten, de enskilda orden, som styr och bestämmer.

– När ett barn kommer till världen så kan det inga ord. Ändå kan barnet förstå sin mor och far, tack var de valörer som finns i ljuden, rösten, orden. Också det lilla barnet kan ”prata” och göra sej förstått. Barnet ger ifrån sej ljud som vi förstår. Ljuden kan vara glada eller ledsna, det kan vara skratt eller gråt. Det är inte ord, men det är ljud med valörer. Ett språk utan ord.

– I den mån jag har en personlig röst, ett eget uttryck, så tror jag det handlar om den här valören, att jag försöker lyssna på orden så noga att jag kan höra, ta till mej och förmedla den speciella valör som finns i varje enskilt ord.

– Dessutom, säger Sondre Bratland, har jag under alla åren som sångare arbetat med ett och samma projekt. För mej är sångerna vackra stenar vid vägkanten. Alldeles vanliga stenar men mycket vackra. Jag lyfter upp dem för att visa skönheten i det enkla – visa hur ”betydningsfullt” det ”otillgjorda” kan vara.

”Kvilestein” (1999).

På sitt hittills senaste album, ”Kvilestein” (1999), har Bratland gått framåt i tiden. Här sjunger han inte ålderdomliga koraler utan moderna psalmer, de flesta från Norge men även några från Sverige.

– Jag tyckte att jag hade gjort så många skivor med traditionstoner. Det finns ju också mycket fin musik i vår nya kyrkotradition. Åtminstone tre gånger läste jag igenom den nya psalmboken, valde ut mina favoritpsalmer och skrev en prioritetslista. Jag sjöng in dem som jag tycker allra mest om.

Också när du sjunger samtida psalmer är du smått experimentell, för att inte säga riktigt fräck. Tycker du att det behövs, så gör du om sångerna. Du kan t ex göra en helt ny melodi.

– Du tänker på ”Himlen blåner”? Den texten är skriven till en gammal folkmelodi och jag tyckte inte att texten passade ihop med melodin. Orden betonades fel. Därför gjorde jag en ny, egen melodi där orden fick rätt betoning. Vid sidan om de traditionella sångerna har jag alltid gjort egna melodier och också skrivit texter.

En av albumets svenska psalmer, ”Som når eit barn”, har Göte Strandsjö gjort både text och musik till.

– Jag hörde sången och tyckte den var väldigt fin. Jag bara måste översätta den. Fast den var lite kort, så jag byggde ut sången med en andra, extra vers. Som jag skrev själv.

(Trots Allt 2003)

Senaste albumet, Alle vegne” (2010).

PS. Sondre Bratlands senaste samarbetstpartner är fiolspelkvinnan och sångerskan Annbjørg Lien. Tillsammans har de gjort albumet ”Alle vegna” (liksom samtliga Bratlands skivor utgivna av Kirkelig Kulturverksted) som jag recenserar till det kommande numret av Lira.

En mängd Bratland-album kan höras på Spotify – gör det!