I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

På sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Något speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)

Isabella Lundgrens 78-varvsång

Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Ystads teatercafé

Isabella Lundgren sjunger som en 78-varvare. Så som inspelningstekniken fick jazzsångerskor att låta förr tiden: gällt och lite vasst. Hon kunde varit samtida med Billie Holiday eller en ung Monica Zetterlund. Samtidigt kunde hon inte ha varit det.

Hennes sång börjar vid jazzens födelse i New Orleans och reser genom jazzhistorien. Repertoaren består av ”söndersjunget” material ur Den amerikanska sångboken – som ”That Old Black Magic”, ”Somewhere Over The Rainbow”, ”Stormy Weather” och ”Moon River”.

Det mesta har de flesta i Ystadteaterns fullsatta café hört förut. Men aldrig så här! Isabella Lundgren må vara ung, lite mer än 20 år bara, men hon har redan förmågan att placera de gamla välkända låtarna här och nu, framföra dem genom sig själv.

Isabella Lundgren och Carl Bagge med musiker från en annan konsert. En av mina absoluta favoritlåtar: ”I dina kvarter”.

Specialitet: sänka tempot så att snabbare låtar blir ballader och ballader går långsammare ändå. Det kan verka som om en enda rad i en sång tar fem minuter att sjunga. Hon balanserar melodi mot rytm som om de vore tio – ja, hundra – glas på en tallrik på ett balansrör högt upp i luften.

Bob Dylans ”It Ain´t Me” – ur Det nyare amerikanska sånghäftet – har aldrig framförts så stilla och eftertänksamt. Isabella presenterar varje sång eller snarare låttext, så kanske väljer hon också låtar efter texterna. Ändå känns det inte som om hon tolkar just dessa ord utan sångerna träffar snarare en punkt djupt inuti henne och föder något annat och nytt, hennes egen tanke och känsla, som hon uttrycker och förmedlar.

Carl Bagge Trio med honom själv på piano, Niklas Fernqvist, kontrabas, och Daniel Fredriksson, trummor, ackompanjerar = följer sången. Isabella Lundgrens röst grundlägger musikens karaktär. Trion stöttar med harmonier och rytmer, instrumentala mellanspel som blir mer än så och några inspirerade solon. Särskilt Fernqvist spelade några riktig fyndiga, melodiska bassolon.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-hyllan: Monica Magnason

Edda Magnason
Monica Z – Musiken från filmen
(Universal)

Nej, jämför inte!

Monica Zetterlund hämtade toner ur hela kroppen medan Edda Magnason sjunger med stämbanden.

Men sjunga kan hon, det vi vet ju. Dessutom har Edda M många år på sig att skaffa all den livserfarenhet som Monica Z sjöng in i varje ton och ord.

Albumet innehåller ljudspåret till filmen där Edda Magnason har den sjungande huvudrollen som Monica Zetterlund.

Maffiga inspelningar med storband och stråkar under ledning av pianisten Peter Nordahl. Låtar som ”I Can´t Give You Anything But Love”, ”O va en liten gumma kan gno” och ”Bedårande sommarvals” speglar hela Monica Z: amerikanskt och svenskt, jazz, revykuplett, visa och pop.

Eddas röst närmar sig Monicas, för att sen dra sig undan och sjunga som sig själv. Hon testar det jazziga och provar svenska ord i mun.

Resultat: både kärleksfull och personlig minnessång.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Liksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Jonas Holgersson

Jonas Holgersson
Snick Snack
(Moserobie)

Trumjazz. Ackompanjatör är fel titel. Trumslagare också. Takthållare – rena vansinnet!

Jonas Holgersson är en musiker som spelar trummor. Han kan nog vara Sveriges mest lyhörda och finkänsliga jazztrummis.

Jazz, förresten. På skivor och scener har han till exempel spelat med Jonas Kullhammar, Marie Bergman, Mikael Rickfors, Monica Zetterlund, Rigmor Gustafsson, Tommy Körberg och Jacob Karlzon, för att nämna några.

”Snick Snack” är hans första utgivning i eget namn. Med undantag för två spår har han gjort musiken.

Det är inte alltid så men det kan ju bli speciellt när en trummis svarar för komponerandet. Jonas Holgersson spelar före, mitt i och en bit bakom centrum. Men han lämnar aldrig fokus, mikrofonen är hela tiden på honom.

Medmusikerna – den distinkt melodiske basisten Christer Spering och den lyriske fribopsaxofonisten Karl-Martin Almqvist – spelar ibland med Holgersson och ibland spelar han med dom.

Han använder sina händer och fötter – minst tre av varje – för
att vandra runt på trumsettet. Där finns såväl lekfullt klirrande cymbaler som bom bom-bastrumman, dunsande pukor och en mer rapp virveltrumma.

Än här, än där; om vartannat, snabbt-snabbt som en iller men alltid lika rytmsäker. Han lägger en puls som ligger kvar medan han går på utflykter. Jag häpnar, det är ordet.

Mellan triostyckena finns även några solospår.

Jonas Holgersson är en av få trummisar som kan spela så omväxlande solon, både rytmiska och melodiska, att jag aldrig suckar. Utan istället ropar: För lite, för kort! Spela mer! Ta ett längre solo!

(Lira 2011)

Bellman – från visor till jazz, från romans till punk

Carl Michael Bellman:
”Alla Fredmans epistlar”
(Proprius)
Den förra Bellmanboxen innehåller Fredmans 82 epistlar, framförda av Fred Åkerström, Mikael Samuelsson, Povel Ramel, Allan Edwall, Monica Zetterlund med flera.

Carl-Michael Bellman:
”Alla Fredmans sånger”
(Proprius)
Bland artisterna som framför Fredmans 65 sånger finns Sven-Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk och, något oväntat, Sonya Hedenbratt, Svante Thuresson och Ernst-Hugo Järegård.

– Ingen svensk musik har väl blivit så folkkär som Bellmans sånger. Ändå är det bara några få texter och melodier som vi bär med oss i våra hjärtan, säger Gunnar Hillbom.

– Det beror på att det, som man säger, utbildats ett ”kanon” bland Bellmansångarna. De lyssnar på varann och sjunger samma sånger, om och om igen. Hur många gånger har inte ”Fjäriln vingad” spelats in på skiva?

– De nära på imiterar varann, tillägger Hans Nilsson. När Sven-Bertil Taube gjorde sin inspelning av episteln ”Märk hur vår skugga” råkade han sjunga fel i texten. Samma fel återkommer i Cornelis Vreeswijks och Imperiets inspelningar.

CD-boxen med Bellmans/Fredmans sånger.

Gunnar Hillbom och Hans Nilsson är visforskare och aktiva i Bellmanssällskapet. För ett par år sen sammanställde de en CD-box med Fredmans samtliga 82 epistlar. Nu har de också sammanställt en CD-box med Fredmans 65 sånger (bägge utgivna av Proprius).

Den nya boxen innehåller några av Carl Michael Bellmans mest folkkära texter, bland andra just ”Fjäriln vingad syns på Haga” och ”Gubben Noak”. Men de flesta hör till de sånger som Bellmansångarna sällan sjunger. Tjugoen av Fredmans sånger har aldrig tidigare spelats in på skiva.

Äldre inspelningar med både Evert och Sven-Bertil Taube, Fred ŏkerström och Cornelis Vreeswijk varvas med helt nya inspelningar. Bland de nya Bellmantolkarna finns flera oväntade namn: operasångarna Erik Sædén och Olle Persson, jazzsångaren Svante Thuresson, vispunkaren Stefan Sundström, Tommy Körberg och Povel Ramel. Dessutom medverkar förvånansvärt många sångerskor: Sonya Hedenbratt och Jeanette Lindström, en något äldre respektive mycket yngre jazzsångerska,vissångerskan Jeja Sundström, Lill Lindfors med flera.

– Inspelningarna sträcker sig mellan genrer, generationer och kön, säger Hans Nilsson. Från romanssång till punk – ja, nästan. Målsättningen var att göra tolkningar som både är pietetsfulla och kan förvåna lyssnarna.

CD-boxen med Bellmans/Fredmans epistlar.

– När vi satte ihop den förra boxen med Fredmans epistlar fick vi kritik för att där fanns alldeles för få kvinnliga artister. Den här gången har vi bättrat oss.

– Men, påpekar Gunnar Hillbom, ingen av Bellmans texter har egentligen skrivits för att framföras av en sångerska.

I Fredmans 65:e och sista sång hörs den allra mest oväntade Bellmantolkaren. Han heter Ernst-Hugo Järegård.

Nej, han sjunger inte utan läser, deklamerar och skådespelar sångtexten, som från början var ett brev i form av en hyllningsdikt till Gustaf III. Ena sekunden lägger han läpparna mot mikrofonen och viskar, nästa sekund tar han ett steg bakåt och skriker! I Ernst-Hugo Järegårds mun förvandlas det rimmade brevet till ett litet teaterstycke och ett stort skådespel.

Sonya Hedenbratt: – Visst blev jag förvånad, när de ville att jag skulle sjunga Bellman. Jag kommer ju från Göteborg och Bellman hör hemma i Stockholm.

Lill Lindfors: – Förut hade jag bara sjungit Bellman i slutna sällskap. Men jag har faktiskt ”varit” Ulla Winblad en gång. Det var på 60-talet, på Gröna Lund.

Stefan Sundström: – När jag gick hos en sångpedagog, så sjöng jag Bellman till piano. Jag har också varit med i ett punkband som spelade Bellmanlåtar.

Svante Thuresson: – Jag sjunger likadant, oavsett om det är på engelska eller svenska, en jazzlåt eller en visa. Också Bellman sjunger jag som mig själv – som Svante Thuresson.

Jeanette Lindström: – Det är en annan Bellman som skrivit ”Träd fram du nattens Gud…” En lyrisk poet som ser det vackra i livet. Ååå! så vacker sången är.

Ernst-Hugo Järegård: – Jag tänkte mig att jag stod uppe på Mosebacke och såg ut över Bellmans Stockholm. Så fyllde jag hans ord med alla känslor och bilder som kom för mig. Orden blev bilder i en film.

(Femina 1997)

Livets jukebox

”Som en dröm, ljuv och öm, fastän sliten. Det ska man va´, det ska han ha, mitt upp i skiten.” Stikkan Anderson lät Siw Malmkvist göra ett inlägg i kvinnodebatten. Året var 1968.

Text: Stikkan Anderson
43 sånger
(Polar)

Genast gick dubbelsamlingen ”Text: Stikkan Anderson” upp på försäljningslistan. Högst välförtjänt att han blir ihågkommen och uppskattad som textförfattare.

Stikkan Anderson var ingen sångpoet utan en hantverkare – en snickare med ord. Han skrev funktionella texter som passade ihop med melodierna och gick bra att sjunga, ofta kunde de vara lite roliga. Han rimmade enkelt och självklart som ett levande rimlexikon.

På dagarna jobbade han med sitt förlag. Texterna skrevs på kvällarna. Det är ju obegripligt! Hur kunde han få ihop uppåt 1000 sångtexter – av vilka 100 hamnade på Svensktoppen?

Hyllningssamlingen innehåller 43 schlager- och poplåtar med ”Text: Stikkan Anderson”. De flesta av hans bästa texter – och de låtar vi minns allra mest – finns med. Är man i åldern 50 plus så måste det – inte bara för mig utan för de flesta – vara som att lyssna på livets jukebox.

Som några exempel på populärmusikaliska svenska klassiker kan nämnas: ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” med Lill-Babs, ”Sån´t är livet” med Anita Lindblom och ”Mamma är lik sin mamma” med Siw Malmkvist.

Mina egna favoriter är Nacka Skoglunds fotbollslåt ”Vi hänger me´” och ”Baby-twist”, som pappa Stikkan sjunger tillsammans med Lillan, sin dotter Marie (nu gift Ledin).

Ibland kunde ordsnickaren också bli en sångpoet. T ex i den vardagspoetiska kärleksschlagern ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlunds underbara sång.

Brukssångpoet, så kunde Stikkan Anderson tituleras.

(Plus Sverige 2007)

I CD-spelaren: Jonas Holmberg, volym 2

Jonas Holmberg
Svenska jazzballader vol. 2
(Joho!)

Popjazzballader. Inte lika överraskande och överrumplande förstås som när han skivdebuterade. Men Jonas Holmberg bevisar på sitt andra album att han är en både bra och personlig jazzsångare.

Och dessutom man, vilket tål att poängteras. Fortfarande alldeles för få svenska män som sjunger jazz.

Jonas har å andra sidan en ovanligt ljus och låt säga omanlig sångröst.

Kanske ett lite modigare och mer annorlunda låtval den här gången. En amerikansk melodi som ”The Way You Look Tonight” samsas med franska ”Les parapluies de Cherbourg” och kubanska ”En la orilla del mundo”. Fast Jonas sjunger dem med svenska texter av Ninne Olsson, hans mamma. Med ett undantag: ”Windmills of Your mind”/”Vinden i min själ” har svensk text av Beppe Wolgers.

Också Ninne Olsson skriver poetiska och fyndiga texter som passar fint för sonens stilla, sökande sångstil. Han är en jazzsångare av den sorten som låter ordens betydelse gå före tonernas placering i skalan.

Fundersamt stiger han in i varje ord och förvandlar sångtexterna till noteringar ur sitt eget liv. Tonerna balanserar mellan melodi och rytmik, pop-, musikal- och jazzsång. Han får mig att tänka på Monica Zetterlund, det är nog henne som Jonas Holmberg mest påminner om.

Anders Holtz, trummor, Ulric Johansson, bas, Mikael Nilsson, trummor, och Johan Setterlind, flygelhorn, driver på, svänger precis lagom och skapar stämning bakom den lugna sången. Ändå har min favorit blivit den snabbare och lite tyngre, ja lättfunkiga tolkningen av ”Nära dig”/”Close to You” (av Bacharach/David).

(Lira 2010)