Etikettarkiv: Povel Ramel

I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

Mimi TerrisPå sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

Annonser

Steffi, Povel och Pysen

Sara Lövestam
Hjärta av jazz
(Piratförlaget)

Steffe En glad blues”Steffi är en glad blues.”

Så börjar Sara Lövestams nya roman. Meningen syftar på titeln till en av de Povel Ramel-låtar, som Steffi bär med sig i hjärtat – ja, hela kroppen – och spelar walking bass till.

Egentligen är det inte en ”jätteglad” blues, varken Steffi Herreras eller Povel Ramels. Ingen ”devalveruttanblues” utan mer en hjälp i livet – ett skydd, en krycka – för att Steffi inte ska ta åt sig av ”hora”, ”läbba” och ”äckel” som tjejerna i 9B kallar henne.

Varför har Steffi fastnat för Povel Ramel? Och börjat spela bas i musikundervisningen? Strunt i det, låt det hänga i luften, både i romanen och den här recensionen.

Steffi Herrera, 15 år, går i Björkeskolan, spelar bas för musikläraren och på hemvägen finns Povel i mp3-spelaren. Till exempel ”Tjo va de va livat i holken” (det närmaste reggae han kom) eller ”Titta det snöar” (tog evigheter att klura ut hela texten till den).

Så tar batteriet i spelaren slut. Ändå fortsätter Steffi att höra Povel Ramel – först ”Var är tvålen” och sen ”Jazzen anfaller”.

Hon har hunnit till ålderdomshemmet, det är därifrån, genom ett fönster som ”Povel Ramels tunna röst letar sig ut i februariluften”. Fönstret öppnas. En gammal man lutar sig ut genom ålderdomshemmets fönster och frågar när inspelningen gjordes (1946) och vem som spelar klarinett (Casper Hjukström).

Det leder till vänskap genom generationerna, jazzmusiken och Povel Ramel, mellan den gamle Alvar Svensson, som bara var en pojk, 17 år, när han 1942 tog tåget till swingjazzens Stockholm, och den unga Steffi (egentligen Stephanie) Herrera, som längtar efter att lämna Björke för att gå på musikgymnasium i Stockholm.

Sara Lövestam Foto Peter Knutson.

Författaren Sara Lövestam. Foto: Peter Knutson

”Hjärta av jazz” är en dubbelroman, en trippel- och mångroman. En jazzroman som blir en livsroman gånger två, också en flick- och pojkroman, en ungdoms- och vuxenroman på samma gång.

Alvars resa till 40-talets Stockholm, där han började spela kontrabas och blev förlorat kär i jazzsångerskan Anita, varvas med Steffis unga liv idag, känslan av att vara udda och utanför i verkligheten, hennes drömmar och längtan.

Och inte bara en jazzroman heller utan en hyllning till jazzmusiken (fast det kunde, i en annan roman, också vara rockmusik, litteratur eller konst) som livsuppehållande medicin. Annars dog man. Annars dör man.

Och en hyllning till de viktigaste viktiga inom (jazz)musiken, de som håller musiken vid liv: dessa okända musiker som bara spelade vidare utan att gå till historien. Som endast några få minns, sådana musiker som Alvar ”Pysen” Svensson, kontrabas, och Casper Hjukström, klarinett.

”Hjärta av jazz” är en fantastiskt fin och ömsint roman. Jag blev så varm, fick en glad blues i hjärtat, gång på gång på gång på gång när jag läste.

Jo, jag är lite sentimental av mig. Det bör man nog vara för att uppskatta Sara Lövestams jazzroman lika svindlade mycket som jag. Men ni som har nära till både ett leende och en tår, ni kommer att göra det.

(KB 2013)

Vispop i Garaget

Mikael Ramel med band och Sibirien
Garaget, Hammenhög

Garaget är ganska glest när Sibirien från Malmö inleder med post- eller snarare retroprog. Plus 40 år senare ansluter sig Sibirien (trummor, bas och två klaviaturspelare) till 1960- och 70-talens instrumentala form av progressiv rockmusik.

Post Fläsket Brinner och pre Kraftwerk, en annan association är The Doors. Fast lite jazzigare, lite mindre innovativt också. Typ psykedelisk musik utan det psykedeliska. Bäst när Sibirien går ifrån jazzstuket och spelar ettrigare med mer attack i klaviaturen.

Tyvärr har det inte tillkommit så många när det är dags för Mikael Ramel. Men garagepersonalen placerar ut fåtöljer och soffor så det inte alls känns tomt (åtminstone inte för oss i publiken).

Mikael Ramel med gitarr på en stol i Garaget, Hammenhög.         Foto: Birgitta Olsson.

Nära, intimt och lågmält. Bandet har ikväll reducerats till en trio med Backa Hans Eriksson, bas, och Jonas Sjöblom, trummor. Mikael spelar lätt elförstärkt akustisk gitarr och sjunger förstås. Mer av visor än rock, även om ljudnivån och tempot ökade under konsertens andra avdelning så det blev nånslags vispop.

Mest gamla låtar och några nyare. Mikael Ramel fanns i kanten av 70-talets musikrörelse. Han skrev samhällsskildrande snarare än politiska texter, skojade med orden och liksom lekte sig igenom låtarna och livet. Det var aldrig på allvar. Samma känsla återkommer när jag hör honom på Garaget.

En låt som ”Förpackningar” (den handlar alltså om de onödiga och miljöfarliga förpackningar som vår mat och annat levereras i) har ju ett allvarligt syfte. Men alla orden får honom och mig att tappa tråden och budskapet.

Samtidigt är det mycket bra, rent musikaliskt. Välgjorda melodier med smarta gitarrackord, det kan påminna både om Georg Wadenius och Pugh. Han är en skicklig gitarrist och har en speciell röst som glider upp i falsett. Bäst är Mikael Ramel när han inte försöker vara rolig och utan ”bara” har gjort en mjuk och fin sång, till exempel om den autistiska flickan ”Rosemarine”.

Han kör också sin mest kända låt, ”Artificiell prana”, och jag erkänner min ambivalens. Även den här texten kryllar av ord men här är Mikael både fyndig och rolig, träffsäker och bra. En av de bästa antidroglåtarna, eftersom budskapet vågar inkludera såväl lockelsen som helvetet.

Extralåtarna får mig att skriva det jag haft i fingrarna: Povel Ramel. Småfånigt att jämföra med pappa men sonen inbjuder själv till det. Han har försvenskat Chuck Berrys ”No Particular Place To Go” till ”Små partiklar i min Pernod” och ”Bär ner mig till sjön” / ”Bei mir bist du schön” är väl pappas text?

Resultat: sååå povelramelskt. Mikael satt förresten på en stol under konserten. Han har fått ”uschias”.

(Ystads Allehanda 2011)

Nationaldag i Vollsjö

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

(Ystads Allehanda 2006)

Bellman – från visor till jazz, från romans till punk

Carl Michael Bellman:
”Alla Fredmans epistlar”
(Proprius)

Den förra Bellmanboxen innehåller Fredmans 82 epistlar, framförda av Fred Åkerström, Mikael Samuelsson, Povel Ramel, Allan Edwall, Monica Zetterlund med flera.

Carl-Michael Bellman:
”Alla Fredmans sånger”
(Proprius)

Bland artisterna som framför Fredmans 65 sånger finns Sven-Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk och, något oväntat, Sonya Hedenbratt, Svante Thuresson och Ernst-Hugo Järegård.

– Ingen svensk musik har väl blivit så folkkär som Bellmans sånger. Ändå är det bara några få texter och melodier som vi bär med oss i våra hjärtan, säger Gunnar Hillbom.

– Det beror på att det, som man säger, utbildats ett ”kanon” bland Bellmansångarna. De lyssnar på varann och sjunger samma sånger, om och om igen. Hur många gånger har inte ”Fjäriln vingad” spelats in på skiva?

– De nära på imiterar varann, tillägger Hans Nilsson. När Sven-Bertil Taube gjorde sin inspelning av episteln ”Märk hur vår skugga” råkade han sjunga fel i texten. Samma fel återkommer i Cornelis Vreeswijks och Imperiets inspelningar.

CD-boxen med Bellmans/Fredmans sånger.

Gunnar Hillbom och Hans Nilsson är visforskare och aktiva i Bellmanssällskapet. För ett par år sen sammanställde de en CD-box med Fredmans samtliga 82 epistlar. Nu har de också sammanställt en CD-box med Fredmans 65 sånger (bägge utgivna av Proprius).

Den nya boxen innehåller några av Carl Michael Bellmans mest folkkära texter, bland andra just ”Fjäriln vingad syns på Haga” och ”Gubben Noak”. Men de flesta hör till de sånger som Bellmansångarna sällan sjunger. Tjugoen av Fredmans sånger har aldrig tidigare spelats in på skiva.

Äldre inspelningar med både Evert och Sven-Bertil Taube, Fred ŏkerström och Cornelis Vreeswijk varvas med helt nya inspelningar. Bland de nya Bellmantolkarna finns flera oväntade namn: operasångarna Erik Sædén och Olle Persson, jazzsångaren Svante Thuresson, vispunkaren Stefan Sundström, Tommy Körberg och Povel Ramel. Dessutom medverkar förvånansvärt många sångerskor: Sonya Hedenbratt och Jeanette Lindström, en något äldre respektive mycket yngre jazzsångerska,vissångerskan Jeja Sundström, Lill Lindfors med flera.

– Inspelningarna sträcker sig mellan genrer, generationer och kön, säger Hans Nilsson. Från romanssång till punk – ja, nästan. Målsättningen var att göra tolkningar som både är pietetsfulla och kan förvåna lyssnarna.

CD-boxen med Bellmans/Fredmans epistlar.

– När vi satte ihop den förra boxen med Fredmans epistlar fick vi kritik för att där fanns alldeles för få kvinnliga artister. Den här gången har vi bättrat oss.

– Men, påpekar Gunnar Hillbom, ingen av Bellmans texter har egentligen skrivits för att framföras av en sångerska.

I Fredmans 65:e och sista sång hörs den allra mest oväntade Bellmantolkaren. Han heter Ernst-Hugo Järegård.

Nej, han sjunger inte utan läser, deklamerar och skådespelar sångtexten, som från början var ett brev i form av en hyllningsdikt till Gustaf III. Ena sekunden lägger han läpparna mot mikrofonen och viskar, nästa sekund tar han ett steg bakåt och skriker! I Ernst-Hugo Järegårds mun förvandlas det rimmade brevet till ett litet teaterstycke och ett stort skådespel.

Sonya Hedenbratt: – Visst blev jag förvånad, när de ville att jag skulle sjunga Bellman. Jag kommer ju från Göteborg och Bellman hör hemma i Stockholm.

Lill Lindfors: – Förut hade jag bara sjungit Bellman i slutna sällskap. Men jag har faktiskt ”varit” Ulla Winblad en gång. Det var på 60-talet, på Gröna Lund.

Stefan Sundström: – När jag gick hos en sångpedagog, så sjöng jag Bellman till piano. Jag har också varit med i ett punkband som spelade Bellmanlåtar.

Svante Thuresson: – Jag sjunger likadant, oavsett om det är på engelska eller svenska, en jazzlåt eller en visa. Också Bellman sjunger jag som mig själv – som Svante Thuresson.

Jeanette Lindström: – Det är en annan Bellman som skrivit ”Träd fram du nattens Gud…” En lyrisk poet som ser det vackra i livet. Ååå! så vacker sången är.

Ernst-Hugo Järegård: – Jag tänkte mig att jag stod uppe på Mosebacke och såg ut över Bellmans Stockholm. Så fyllde jag hans ord med alla känslor och bilder som kom för mig. Orden blev bilder i en film.

(Femina 1997)

Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.

(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.

(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Miriam fotoVilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)