Etikettarkiv: Lira

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Ulf Bergqvist FadoJag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

På skivtallriken: Handgjort (igen)

Handgjort
(Psykofon Records)

IMPROVISERAD VÄRLDSMUSIK Handgjorts enda LP finns inte med i boken ”99 proggplattor”. När jag hör skivan på nytt, återutgiven som dubbel vinyl-LP med extraspår, måste jag konstatera att det var en blunder.

Det är en noggrann återutgivning: originalet finns på ena skivan och extraspåren på den andra, omslaget är målat för hand, nu som då. Pressreleasen från 1970 har skickats med och Handgjorts historia berättas i ett utförligt skivhäfte.

Kort resumé: Duon Stig Arne Karlsson, sitar, och Theo Greyerz, tablas, började spela ihop. Några Indienresor senare anslöt Guy Öhrström, akustisk gitarr, och Marcus Brandelius (alias Greg Fitzpatrick), esraj och sång.

Handgjort spelade på den andra Gärdesfesten och kom med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. När det blev dags för ett eget album så tillkom några extramusiker, som Björn J:son Lindh, flöjt, och Janne Bandel, gong.

Fyra musiker söker varann och sig själva; musiken formar sig till en enhet men går också åt olika håll.

Genre (obs! plural): akustisk, mer eller mindre improviserad världsmusik. En resa tur/retur mellan amerikansk västkust och Indien, Österlandet och västvärlden. I ett svenskt öra kan det låta som nån slags meditativ indisk raga – men här finns även inslag av rock och pop, blues, jazz, anglosaxisk folkton och västerländsk konstmusik.

Inte minst låter det som bandets namn, alltså handgjort. Musiken skapades just där och då av just dessa musiker.

Resultatet blev så speciellt att musiken förblivit unik, exakt likadan musik har inte hörts varken förr eller senare. Och så spela själv-lockande! Musikerna spelar ut- och inifrån sig själva och sina egna musikaliska resurser, än idag lockas jag att greppa gitarren och spela själv.

På extra-LP:n finns inspelningar från både andra och tredje Gärdesfesten. Allt fler musiker, uppåt femton, sexton stycken, bland andra Mikael Ramel, elgitarr, Mats Glenngård, violin, Pelle Lindström, akustisk gitarr, Johnny Mowinckel, Bengt Berger och Don Cherry, alla percussion.

Handgjort blev ett världsmusikaliskt storband, inte så olikt Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Fortfarande spännande, annorlunda och rätt bra, men inte längre så specifikt och distinkt. Musiken flyter ut.

(Från Liras senaste nummer, 4/10, där det som alltid finns mycket mer att läsa!)

PS. Handgjorts enda LP ska närsomhelst också återutges på CD (av samma Silence som gav ut original-LP:n).