Etikettarkiv: Nina Ramsby

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Ola Magnell

Ola Magnell
Rolös
(National/Border)

Samme Ola Magnell men inte riktigt densamme.

Sju år sen förra albumet och ännu lite äldre, mer tillfreds med sig själv och livet. Så låter det i alla fall. Som om han nästan förlikat sig med livet och kärleken.

Albumet fick heta ”Rolös”, men det har ju Magnell alltid varit. Inledande ”Aftonpsalm” borde ha fått bli titelspår. Som ett sista farväl med ett knappt hörbart tack, precis så är albumet.

Fyndiga och så välskrivna texter att Ola Magnell förtjänar att uppmärksammas som poet också utan prefixet sång-. Men inte längre lika sökande efter originella ord utan nu mer naturliga.

Sångerna handlar om kärleken, den förgängliga, och livet, mer förgängligt ändå. Gud och döden är ständigt närvarande, både som hopp och oro.

Typiska Magnell-melodier också – eller nästan typiska. Ibland lite mer av vanlig folksång och country, lugnare komp och Olas sång är mer avspänd.

Extra stämningsfullt när Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck sjunger ljusare respektive mörkare under Magnells röst i till exempel Innan elden brunnit ut och Sång för de svikna. I ”Rolös vind” väver Nina Ramsby som en matta av ordlösa toner bakom Magnells sång och akustiska gitarr.

Fast mitt favoritspår har blivit ”Livet är en cykeltur” – där Ola Magnell cyklar sångpoetiskt genom livet, från uppväxten i Kalmar till nuvarande bostadsort på Österlen i Skåne. ”Livet är en ständig kris, en hunger efter andlig spis / och att vagt förnimma ett paradis”, som han diktar och sjunger.

(Hifi & Musik 2010)

PS. Den 10 juli framträder Ola Magnell på ”himmaplan”, närmare bestämt i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.