Det här handlar bara delvis om musik. Det handlar om rock (och rock är bara delvis musik).
Nico är knappast en rocksångerska eller rockkompositör, men hon är rock. Hennes liv, erfarenheter, utseende, musik och sång innehåller dom två motpoler som också är den moderna rockens.
Nicos första konsert i Skandinavien inleds av hennes två kompmusiker: iraniern Mahamad Hadi och armeniern Vasquen Solkian.
Musiken är arabisk-orientalisk. Instrumenten bland annat en elförstärkt oud, en arabisk luta.
Oud är ett nyansrikt instrument och det arabiska sättet att improvisera inom en given mall, en så kallad ”maqam”, är en spännande upptäcktsresa.
Men elförstärkt – och dessutom med alldeles för hög volym – tappar ouden alla nyanser och förvandlas i mina öron till visserligen fingerfärdig västerländsk rock med lite arabisk krydda, men utan varken mål eller mening.
Nu börjar det bli dags för Nico och den elförstärkta ouden byts ut mot en ”arabisk elplanka”, som lägger en matta av ljud under Nicos entré.
Nico fotograferad 1982 med kropp och själ på Pub Sparta i Lund. Foto förstås: Birgitta Olsson.
Nico sätter sig bakom sin gamla tramporgel – som teknikerna haft besvär med att både micka upp och överhuvudtaget få att hålla ihop (är det förresten den här orgeln som Patti Smith köpte åt Nico i Paris?) – uppe på en scen på scenen.
Ett glas med nåt champagneliknande, en cigarett i handen. Mellan varje sång ska hon sen tända en ny cigarett och medan hon sjunger låta den ligga på orgeln och brinna ut.
Det ligger en oförklarlig spänning i luften. Den spänning som mer än fyllt Sparta och föst fram mig ända till scenkanten en och en halv meter från Nicos ansikte. Den spänning som både lockar och avskräcker i det som kallas rockmusik.
En otäck, hemsk spänning där det inte är så lätt att trampa rätt.
Nico är två personer. Den första jag ser får mig att utbrista: ”Så vacker hon är!” Det är den Nico som ser ut som ett oskuldsfullt barn på knappt 20.
Så vänder hon på ansiktet och jag ser den andra Nico: den drygt 40-åriga kvinnan som levt halva sitt liv på livets ”vilda sida”. Plufsigheten som satt sig i ansiktet och på kroppen, dom dåliga tänderna. Rörelserna som är knyckiga, stela. Ögonen långt inne i huvet.
– Om ni vill kan jag sjunga en liten tysk sång, säger Nico, dedikerar den till Andreas Baader (”så att ni inte ska få fel uppfattning”) och börjar sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”.
Nicos röst är iskall – nej inte kall, snarare nollställd, som om texten innehåller en självklar sanning. Det är den otäckaste sång jag någonsin hört. På platta har jag alltid lyft av pickupen efter en halv minut. Jag har aldrig kunnat höra den till slut.
Publiken på Sparta applåderar ”Deutschland”. Vad applåderar dom åt? Kan man applådera en dödsmässa?
Det är ju det ”Deutschland über alles” är i Nicos version: en dödsmässa inte bara för Tyskland utan för hela västvärlden. Detta är också rockens ena pol: dekadensen som nåt åtråvärt, lockande, som i sin förlängning är en dröm om förnedring och död.
Publiken längst fram vid scenen ropar hela tiden på Lou Reeds ”Waiting For My Man” från Velvet Underground-tiden – som om det är en populär gammal slagdänga i stil med Beatles ”She Loves You” eller Siw Malmkvists ”Tunna skivor”. Och inte en socialskildring av just människors djupaste förnedring.
Detta är det otäckaste med rocken: ingen annan kulturform har lyckats komma västvärldens ”vilda (läs: bak-) sida” så nära, men det farliga med denna närhet är att den också föder lockelse och längtan.
Flera av dom som står framme vid scenen är påverkade. För dom är ”Waiting For My Man” och Nico en myt och en dröm om nånting häftigt. En dröm som slutar med döden på en offentlig toalett med en spruta i armen.
När Nico sjunger The Doors ”The End” gör hon den definitiva versionen av den. ”Deutschland, Deutschland über alles” är en dödsmässa över en politisk mentalitet. ”The End” är en dödsmässa över mänskligheten.
Men när hon lockas att lämna orgeln, ställa sig vid mikrofonen och sjunga ”Waiting For My Man” ramlar hon i samma rockmusikens fälla som delar av publiken. Den fälla där hon suttit fast i så många år.
Dom allra flesta – det gäller både publik och skribenter – verkar betrakta Nico mer som en myt än en levande människa.
Omnämnd som kompositör – och en bra sådan – kan jag inte minnas att jag nånsin har sett henne. Nico är en mycket duktig kompositör. Hon är ingen musiker. Hennes orgel är en stämningsskapare, inte ett musikinstrument.
Men som kontrast till orgelns monotona ljud och hennes majestätiska, nästan monumentala röst – jag associerar till Mussolinis fascistiska drömstad Eur utanför Rom – finns melodier, så melodiska, så vackra, med en nästan pastoral folkmusikstämning från renässansen.
Vilket liv måtte hon inte drömma om och längta efter, denna lilla tjej / denna utlevda kvinna, när hon sitter vid sin orgel och komponerar dessa melodier, som är som sommarängar fulla med maskrosor.
Här finns rockens andra pol: viljan, den okuvliga viljan att aldrig ge upp. Människans ofattbara förmåga att överleva alla förnedringar, alla plågor hon utsätts – och utsätter sig själv – för.
(Schlager 1982, refuserat bidrag till den kommande boken ”The Best of Schlager”)
Eva Eastwood, egentligen Eva Östlund, har tidigare gjort tre CD med country och rockabilly. Nya albumet, ”En ny stil i stan”, innehåller samma amerikanska musik – men nu sjunger hon på svenska.
Arbetarmemoarer? Ja, absolut. Dokumentation av en klassresa? Ja, men bara delvis. Ännu en klassresenär som inte riktigt vet vilken station hon ska stiga av vid och resväskan har hon fortfarande i handen.
Genast gick dubbelsamlingen ”Text: Stikkan Anderson” upp på försäljningslistan. Högst välförtjänt att han blir ihågkommen och uppskattad som textförfattare.
Jan Damgaard på Star-Club utför smärre kulturgärningar genom att sälja inspelningar från 50- och 60-talen – både på vinyl och CD – och ännu mer genom att då och då ge ut en samling med gamla svenska inspelningar.
Erikssons kultursidor 