Etikettarkiv: Siw Malmkvist

I CD-spelaren: Eva Eastwood

Eva Eastwood & The Major Keys
En ny stil i stan
(Tail Records)

Eva Eastwood, egentligen Eva Östlund, har tidigare gjort tre CD med country och rockabilly. Nya albumet, ”En ny stil i stan”, innehåller samma amerikanska musik – men nu sjunger hon på svenska.

Resultat: låtarna förvandlas till svensk schlager modell 50- och 60-tal. (I mitt minne hör jag genast ”På vårat fik” med Siw Malmkvist från -59.)

Eastwood har gjort både texter och melodier. Hon använder gamla 50-talsord som placerar låtarna exakt i tiden.

Inte bara titellåten ”En ny stil i stan” utan också ”Vårt liv i repris”, ”Rockabilly Willy”, ”Farfars 50-tal”, Inget bröllop i vår” (duett med systern Dottie) med flera ger rent dokumentära minnesbilder av den tid då den nya amerikanska tonårsmusiken kom till Sverige.

Skämt eller allvar?

Eva Eastwood har god kunskap om rocktraditionen så det är absolut på allvar – plus en stor portion humor. Inte årets bästa svenska platta hittills – men den mest uppfriskande.

(Hifi & Musik 2004)

Annonser

När Nico sjöng på Sparta i Lund

Det här handlar bara delvis om musik. Det handlar om rock (och rock är bara delvis musik).

Nico är knappast en rocksångerska eller rockkompositör, men hon är rock. Hennes liv, erfarenheter, utseende, musik och sång innehåller dom två motpoler som också är den moderna rockens.

Nicos första konsert i Skandinavien inleds av hennes två kompmusiker: iraniern Mahamad Hadi och armeniern Vasquen Solkian.

Musiken är arabisk-orientalisk. Instrumenten bland annat en elförstärkt oud, en arabisk luta.

Oud är ett nyansrikt instrument och det arabiska sättet att improvisera inom en given mall, en så kallad ”maqam”, är en spännande upptäcktsresa.

Men elförstärkt – och dessutom med alldeles för hög volym – tappar ouden alla nyanser och förvandlas i mina öron till visserligen fingerfärdig västerländsk rock med lite arabisk krydda, men utan varken mål eller mening.

Nu börjar det bli dags för Nico och den elförstärkta ouden byts ut mot en ”arabisk elplanka”, som lägger en matta av ljud under Nicos entré.

Nico fotograferad 1982 med kropp och själ på Pub Sparta i Lund. Foto förstås: Birgitta Olsson.

Nico sätter sig bakom sin gamla tramporgel – som teknikerna haft besvär med att både micka upp och överhuvudtaget få att hålla ihop (är det förresten den här orgeln som Patti Smith köpte åt Nico i Paris?) – uppe på en scen på scenen.

Ett glas med nåt champagneliknande, en cigarett i handen. Mellan varje sång ska hon sen tända en ny cigarett och medan hon sjunger låta den ligga på orgeln och brinna ut.

Det ligger en oförklarlig spänning i luften. Den spänning som mer än fyllt Sparta och föst fram mig ända till scenkanten en och en halv meter från Nicos ansikte. Den spänning som både lockar och avskräcker i det som kallas rockmusik.

En otäck, hemsk spänning där det inte är så lätt att trampa rätt.

Nico är två personer. Den första jag ser får mig att utbrista: ”Så vacker hon är!” Det är den Nico som ser ut som ett oskuldsfullt barn på knappt 20.

Så vänder hon på ansiktet och jag ser den andra Nico: den drygt 40-åriga kvinnan som levt halva sitt liv på livets ”vilda sida”. Plufsigheten som satt sig i ansiktet och på kroppen, dom dåliga tänderna. Rörelserna som är knyckiga, stela. Ögonen långt inne i huvet.

– Om ni vill kan jag sjunga en liten tysk sång, säger Nico, dedikerar den till Andreas Baader (”så att ni inte ska få fel uppfattning”) och börjar sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Nicos röst är iskall – nej inte kall, snarare nollställd, som om texten innehåller en självklar sanning. Det är den otäckaste sång jag någonsin hört. På platta har jag alltid lyft av pickupen efter en halv minut. Jag har aldrig kunnat höra den till slut.

Publiken på Sparta applåderar ”Deutschland”. Vad applåderar dom åt? Kan man applådera en dödsmässa?

Det är ju det ”Deutschland über alles” är i Nicos version: en dödsmässa inte bara för Tyskland utan för hela västvärlden. Detta är också rockens ena pol: dekadensen som nåt åtråvärt, lockande, som i sin förlängning är en dröm om förnedring och död.

Publiken längst fram vid scenen ropar hela tiden på Lou Reeds ”Waiting For My Man” från Velvet Underground-tiden – som om det är en populär gammal slagdänga i stil med Beatles ”She Loves You” eller Siw Malmkvists ”Tunna skivor”. Och inte en socialskildring av just människors djupaste förnedring.

Detta är det otäckaste med rocken: ingen annan kulturform har lyckats komma västvärldens ”vilda (läs: bak-) sida” så nära, men det farliga med denna närhet är att den också föder lockelse och längtan.

Flera av dom som står framme vid scenen är påverkade. För dom är ”Waiting For My Man” och Nico en myt och en dröm om nånting häftigt. En dröm som slutar med döden på en offentlig toalett med en spruta i armen.

När Nico sjunger The Doors ”The End” gör hon den definitiva versionen av den. ”Deutschland, Deutschland über alles” är en dödsmässa över en politisk mentalitet. ”The End” är en dödsmässa över mänskligheten.

Men när hon lockas att lämna orgeln, ställa sig vid mikrofonen och sjunga ”Waiting For My Man” ramlar hon i samma rockmusikens fälla som delar av publiken. Den fälla där hon suttit fast i så många år.

Dom allra flesta – det gäller både publik och skribenter – verkar betrakta Nico mer som en myt än en levande människa.

Omnämnd som kompositör – och en bra sådan – kan jag inte minnas att jag nånsin har sett henne. Nico är en mycket duktig kompositör. Hon är ingen musiker. Hennes orgel är en stämningsskapare, inte ett musikinstrument.

Men som kontrast till orgelns monotona ljud och hennes majestätiska, nästan monumentala röst – jag associerar till Mussolinis fascistiska drömstad Eur utanför Rom – finns melodier, så melodiska, så vackra, med en nästan pastoral folkmusikstämning från renässansen.

Vilket liv måtte hon inte drömma om och längta efter, denna lilla tjej / denna utlevda kvinna, när hon sitter vid sin orgel och komponerar dessa melodier, som är som sommarängar fulla med maskrosor.

Här finns rockens andra pol: viljan, den okuvliga viljan att aldrig ge upp. Människans ofattbara förmåga att överleva alla förnedringar, alla plågor hon utsätts – och utsätter sig själv – för.

(Schlager 1982, refuserat bidrag till den kommande boken ”The Best of Schlager”)

Tunna skivor av Siv/Siw Malmqvist/kvist

Siw Malmkvist / Carl Magnus Palm
Tunna skivor av mig
(Norstedts)

Arbetarmemoarer? Ja, absolut. Dokumentation av en klassresa? Ja, men bara delvis. Ännu en klassresenär som inte riktigt vet vilken station hon ska stiga av vid och resväskan har hon fortfarande i handen.

Raka meningar och så vanliga ord att vem som helst kunnat skriva sin livshistoria med samma ord och meningar. Så tyckte jag först – att schlagersångerskan Siw Malmkvists självbiografi, som Carl-Magnus Palm hjälp henne att skriva, är alldeles för allmänspråklig.

Men hur kunde jag tycka så dumt? Ju längre in i memoarerna jag kommer, desto bättre fungerar det enkla skriftspråket för att berätta om ”en vanlig människa med ett ovanligt yrke”.

Skildringen av Siv Malmqvists barn- och ungdom fördjupar bilden av artisten Siw Malmkvist och förklarar hennes folkliga popularitet. Det kan också förklara varför somliga låtar kom på skiva. (Observera förresten att hon som artist bytte v mot w och k mot q.)

Hon växte upp i Borstahusen och Landskrona. Far och mor var statare; ont om pengar. Men gott om barn; Siv var en av nio i syskonskaran.

När hon började i skolan gick det upp för henne att alla inte hade det likadant. Bästisen Barbro, disponentdotter, bodde i villa med piano. När Siv, 16 år, blev sjuk och måste till Lunds lasarett, då fick hon gå till ”fattighuset – alltså socialen” och tigga pengar till resan.

Siw Malmkvist undrar varför hon ofta känt sig ”underlägsen” och varför hon jobbat så mycket. Sökte hon ”bekräftelse”? Ville ha ”kvitto på att jag är något värd”?

När hon fick skivkontrakt och karriären startade så tog skivbolaget Metronome hand om henne, på gott och ont.

Producenten Anders Burman bestämde vilka låtar hon skulle spela in och Siw Malmkvist lydde (hur dumma hon än tyckte att låtarna var). Börje Ekberg, skivbolagets andra hälft, skötte turnéerna.

Det finns ett ord för det här. Nej, inte arbetarkamp utan arbetarkramp.

Inga agitationsmemoarer men inte heller någon tvekan om att Siw Malmkvist fortfarande känner – ja, är – Siv Malmqvist. ”Tunna skivor av mig”, som hämtat titeln från en av hennes mest ihågkomna inspelningar, har blivit en högst läsvärd självbiografi med både tunnare och tjockare skivor ur hennes liv.

(2010)

Livets jukebox

”Som en dröm, ljuv och öm, fastän sliten. Det ska man va´, det ska han ha, mitt upp i skiten.” Stikkan Anderson lät Siw Malmkvist göra ett inlägg i kvinnodebatten. Året var 1968.

Text: Stikkan Anderson
43 sånger

(Polar)

Genast gick dubbelsamlingen ”Text: Stikkan Anderson” upp på försäljningslistan. Högst välförtjänt att han blir ihågkommen och uppskattad som textförfattare.

Stikkan Anderson var ingen sångpoet utan en hantverkare – en snickare med ord. Han skrev funktionella texter som passade ihop med melodierna och gick bra att sjunga, ofta kunde de vara lite roliga. Han rimmade enkelt och självklart som ett levande rimlexikon.

På dagarna jobbade han med sitt förlag. Texterna skrevs på kvällarna. Det är ju obegripligt! Hur kunde han få ihop uppåt 1000 sångtexter – av vilka 100 hamnade på Svensktoppen?

Hyllningssamlingen innehåller 43 schlager- och poplåtar med ”Text: Stikkan Anderson”. De flesta av hans bästa texter – och de låtar vi minns allra mest – finns med. Är man i åldern 50 plus så måste det – inte bara för mig utan för de flesta – vara som att lyssna på livets jukebox.

Som några exempel på populärmusikaliska svenska klassiker kan nämnas: ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” med Lill-Babs, ”Sån´t är livet” med Anita Lindblom och ”Mamma är lik sin mamma” med Siw Malmkvist.

Mina egna favoriter är Nacka Skoglunds fotbollslåt ”Vi hänger me´” och ”Baby-twist”, som pappa Stikkan sjunger tillsammans med Lillan, sin dotter Marie (nu gift Ledin).

Ibland kunde ordsnickaren också bli en sångpoet. T ex i den vardagspoetiska kärleksschlagern ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlunds underbara sång.

Brukssångpoet, så kunde Stikkan Anderson tituleras.

(Plus Sverige 2007)

I CD-spelaren: Spisarparty

Olika artister
Spisarparty 1957-64
(Star-Club)

SpisarpartyJan Damgaard på Star-Club utför smärre kulturgärningar genom att sälja inspelningar från 50- och 60-talen – både på vinyl och CD – och ännu mer genom att då och då ge ut en samling med gamla svenska inspelningar.

T ex ”Spisarparty” med låtar från skiftet mellan 50- och 60-tal.

En spännande tid, då populärmusiken stod inför stora – ja, drastiska – förändringar. Svenska skivbolag visste inte hur musiken skulle låta i framtiden utan gjorde inspelningar där jazz, schlager och rock´n´roll blandas lite hur som helst.

Ett bra – eller roligt – exempel är Sverre (Jensen) som sjunger om ”Raggarbilen” till dixielandjazz. Jo, där blev det visst fel musiksort.

Lill-Babs och Little Gerhard sjunger duett i titelspåret ”Spisarparty” och övriga spår växlar mellan bra och roligt.

Min personliga favorit är ”Sveriges elektriska ståltrådsorkester” där Sören Andersson gör rock av bondkomik (eller tvärtom). I en tidig inspelning med Sven-Ingvars, ”Pony Time”, presenteras den lovande rocksångaren Sven-Erik Magnusson.

Här finns också flera bra sångerskor (förutom Lill-Babs) som balanserar mellan den gamla och kommande tiden, mellan schlager, rock och pop – som Towa Carson, Inger Berggren, Annica Risberg, Anita Lindblom, Mona Grain, Anita Bergsten, Lil Malmkvist och Monika Lind. (Under avdelningen ”skvallrat & hört” kan meddelas att sistnämnda skulle bli mamma till Peter Jöback).

Mer fånig än bra är däremot ”Tuffe Sven” med skrovlig sång av jazzbasisten Simon Brehm. Här leker inspelningsteknikern också med teknikens under: genom att spela upp en inspelning i snabbare hastighet än den spelades in kunde man ju få sångrösterna att låta som Kalle Anka. Det tyckte man var kul på den här tiden (inspelningen gjordes 1959).

Också den märkliga låten ”Söderns son – Skånska Lasse” med min lokala 60-talsgrupp The Brothers, där en av medlemmarna hette Jan ”Jonte” Palm och var före detta rockkung i Malmö, kan också sorteras in under rubriken ”fånigare än bra”. Säg vad ska den här låten och musikgenren kallas: skånsk rockenrollgitarrpophootenannyskillingtryckkomik, kanhända?

Fast läs mig nu rätt, också musikens fånigheter kan vara bra. Jag tycker det är myyyycket bra att Jan Damgaard/Star-Club samlat alla dessa inspelningar på en CD istället för att de skulle ha försvunnit med vinylen…

Till sist måste jag ändå sätta en – men en enda – STOR bock i kanten. Varför tog Damgaard med Tosse Barks inspelning av låten ”På vårat fik”? Istället för Siw Malmkvists version, alltså. Den är ju oslagbar, en av de bästa låtar/inspelningar som gjordes i Sverige i skarven mellan 50- och 60-tal, schlager och rock´n´roll!

Äh, det måste förstås bero på licensproblem, allt annat är uteslutet…

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)