I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

Först klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: ASJO

ASJO
Point of View
(Pitch Blue)

Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist blev strax en av mina favoritmusiker när jag hörde henne i slutet av 70-talet. På senare år har hon ägnat sig mer åt att komponera, arrangera och dirigera än att spela.

Lite synd, tycker jag, men hon är skicklig och personlig också som, låt säga, jazzmusikalisk auteur.

Som på albumet ”Point of View” med ASJO eller Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra; en så stor orkester (sång, piano, elgitarr, bas, saxofoner, trumpeter och tromboner) att den får benämnas storband. Bland medlemmarna finns några av Sveriges främsta jazzmusiker och inte minst Lena Swanberg som både sjunger vanlig jazzsång (om ordet ”vanlig” kan användas om henne) och utför instrumentala röstdueller med orkestern.

Ann-Sofi Söderqvist är en mångnyanserad kompositör.

En underliggande puls – bakom trummorna sitter Jonas Holgersson – driver på, försvinner ibland men återkommer. Det spelas både subtilt och med ett jäkla ös samt alla nyanser där emellan.

Söderqvist har också försett sångtexterna med så melodiska toner att de skulle kunna passa i den internationella jazzsångboken. Den som vill kan läsa sångtexterna i CD-häftet, kolla skiv- och låttitlar – och fundera över om – och i så fall hur – musiken är programmatisk.

Själv tror jag att Ann-Sofi Söderqvist känslofyllt sina kompositioner och arrangemang med så mycket hon bara kunde ur både sig sjäv och hela livet.

Flera musiker släpps fram för solospel:

Pianisten Harald Svensson och gitarristen Amedeo Nicoletti spelar lyriskt på var sitt sätt i ”À Bientôt” respektive ”Tranquility”.

Kolla musikvideon till låten ”À Bientôt”.

Än mer spännande är soliststafetterna. T ex sviten ”Trumpet Madness 1”, ”2” & ”3”, där vi kan jämföra trumpetarna Tomas Florhed, Patrik Skogh, Nils Jansson och Karl Olandersson i tur och ordning.

Eller ”Queen of All Goods” med solospel av (först) Karin Hammar och (sen) Lisa Bodelius, bägge trombon.

(Lira 2012)

I CD-spelaren: Jonas Holgersson

Jonas Holgersson
Snick Snack
(Moserobie)

Trumjazz. Ackompanjatör är fel titel. Trumslagare också. Takthållare – rena vansinnet!

Jonas Holgersson är en musiker som spelar trummor. Han kan nog vara Sveriges mest lyhörda och finkänsliga jazztrummis.

Jazz, förresten. På skivor och scener har han till exempel spelat med Jonas Kullhammar, Marie Bergman, Mikael Rickfors, Monica Zetterlund, Rigmor Gustafsson, Tommy Körberg och Jacob Karlzon, för att nämna några.

”Snick Snack” är hans första utgivning i eget namn. Med undantag för två spår har han gjort musiken.

Det är inte alltid så men det kan ju bli speciellt när en trummis svarar för komponerandet. Jonas Holgersson spelar före, mitt i och en bit bakom centrum. Men han lämnar aldrig fokus, mikrofonen är hela tiden på honom.

Medmusikerna – den distinkt melodiske basisten Christer Spering och den lyriske fribopsaxofonisten Karl-Martin Almqvist – spelar ibland med Holgersson och ibland spelar han med dom.

Han använder sina händer och fötter – minst tre av varje – för
att vandra runt på trumsettet. Där finns såväl lekfullt klirrande cymbaler som bom bom-bastrumman, dunsande pukor och en mer rapp virveltrumma.

Än här, än där; om vartannat, snabbt-snabbt som en iller men alltid lika rytmsäker. Han lägger en puls som ligger kvar medan han går på utflykter. Jag häpnar, det är ordet.

Mellan triostyckena finns även några solospår.

Jonas Holgersson är en av få trummisar som kan spela så omväxlande solon, både rytmiska och melodiska, att jag aldrig suckar. Utan istället ropar: För lite, för kort! Spela mer! Ta ett längre solo!

(Lira 2011)

Jonas Kullhammar

Jonas Kullhammar Quartet
The Half-Naked Truth 1998-2008
(Moserobie/Bam)

Hårdjazz. Kom igen om ett år så ska jag mer ingående tala om vad jag tycker om boxen ”The Half-Naked Truth”.

Även om jag den senaste månaden plockat ut och lyssnat på någon av de åtta CD-skivorna både morgnar, kvällar och ja, hela nätterna är det omöjligt att avge en rapport om varje spår, låt och uttryck.

Musiken är överväldigande. Den sköljer över mig. Så många toner och varje ton är en andhämtning och flämtning, ett rop och skrik.

Tonerna kommer djupt inifrån Jonas Kullhammars tenorsaxofon, som inte är ett musikinstrument utan en kroppsdel, och blir en ordlös men känslofull och så känslostark berättelse.

Många låtar känns igen från tidigare cd-utgivningar med Jonas Kullhammar Quartet – som ”Hitman”,”Frippes Blues”, ”En sång om kärlek”, ”Snake City East”, ”Bebopalulia”… Här återkommer de, flera gånger till och med.

Hört förut? Absolut inte. Låtarna är ämnen och utgångspunkter, en melodi- och diskussionsslinga, som kvartetten – främst Kullhammar förstås – vänder och vrider på, spelar runt och kring, in i och ut ur.

”Bebopalulia” återkommer hela sex gånger (några i skumma remixer). Vid varje tolkning satsar Kullhammar på nytt, för att allt som fanns inom honom just då skulle transporteras genom kroppen och ut i fingrarna. Ilska och frustration men även de mest frispräckiga toner, snabba, ettriga och ”förfulade”, bor granne med värme, skönhet och humor.

Torbjörn Gulz, piano, Torbjörn Zetterberg, bas, och Jonas Holgersson, trummor, måste jag be om ursäkt. I en annan recension skrev jag nåt i stil med att de nästan är utbytbara. Så jävla dumt.

Gulz, Zetterberg och Holgersson spelar också med oerhörd intensitet och tyngd. Piano, bas och trummor driver på och får Kullhammar att forma toner och formulera känslor som han nog aldrig kunnat utan medmusikerna.

Fast huvudpersonen heter ändå Jonas Kullhammar. Han har gjort något sensationellt: tagit till sig 50- och 60-talets gamla bebop, låtit den passera genom tiden och förvandlat den till sam- och framtida jazz. Han spelar sig själv, samtidigt som saxtonerna hyllar Coltrane och Rollins, kryddat med Ayler. Hans jazzmusik uttrycker just detta ögonblick, och nästa, och nästa.

På de åtta CD-skivorna hörs live-, radio- och studioinspelningar, från 1998 till 2008. Inte i tidsordning utan lite hur som helst…

Men så kan det ju inte vara! Varför har Kullhammar valt just den här låtordningen?

(Lira 2009)