Etikettarkiv: Sonny Rollins

I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

Annonser

Vykort från popens USA (2)

Två kvarter från Washington Square ligger Simon & Garfunkel-omsjungna Bleecker Street, det kommersiella Greenwich Village’s hjärta.

På Village Gate spelar Sonny Rollins och Dizzy Gillespie. På Warwick Theatre visas Andy Warhol-filmen ”Lonesome Cowboys”. Men vi väljer – av ingen anledning alls utom möjligen intuitionen – att slinka in på Café au Go Go, sjunka ner på en knarrig träbänk och lyssna in Colwell-Winfield Blues Band och Steve Elliott.

Och plötsligt står han där: Jimi Hendrix!

Men här är han ingen glittrande idol och elektrisk clown som låter som en månraket eller ett flygande tefat med hjälp av wah wah-pedal, fuzzbox och andra elektriska aggregat.

Här är han en jord- och gatunära bluesmusiker, inte speciellt speciell men just därför ganska speciell ändå. En ordinär men bra, elektrisk men mjukt skön gitarrist, som hämtar låtar ur blueshistorien.

Helt oannonserad spelar Jimi Hendrix en timma för att sen försvinna lika plötsligt som han kom.

(Aftonbladet / Innerspalten 1969)

(Tillägg: ”Jag sov”, säger min nuvarande hustru. ”Vi hade kommit till New York samma dag, flygresan tog extra lång tid och jag var så trött att jag somnade. Ja, jag somnade och sov medan Jimi Hendrix spelade oannonserat där på klubben i Greenwich Village sommaren 1969!”)

Jonas Kullhammar

Jonas Kullhammar Quartet
The Half-Naked Truth 1998-2008
(Moserobie/Bam)

Hårdjazz. Kom igen om ett år så ska jag mer ingående tala om vad jag tycker om boxen ”The Half-Naked Truth”.

Även om jag den senaste månaden plockat ut och lyssnat på någon av de åtta CD-skivorna både morgnar, kvällar och ja, hela nätterna är det omöjligt att avge en rapport om varje spår, låt och uttryck.

Musiken är överväldigande. Den sköljer över mig. Så många toner och varje ton är en andhämtning och flämtning, ett rop och skrik.

Tonerna kommer djupt inifrån Jonas Kullhammars tenorsaxofon, som inte är ett musikinstrument utan en kroppsdel, och blir en ordlös men känslofull och så känslostark berättelse.

Många låtar känns igen från tidigare cd-utgivningar med Jonas Kullhammar Quartet – som ”Hitman”,”Frippes Blues”, ”En sång om kärlek”, ”Snake City East”, ”Bebopalulia”… Här återkommer de, flera gånger till och med.

Hört förut? Absolut inte. Låtarna är ämnen och utgångspunkter, en melodi- och diskussionsslinga, som kvartetten – främst Kullhammar förstås – vänder och vrider på, spelar runt och kring, in i och ut ur.

”Bebopalulia” återkommer hela sex gånger (några i skumma remixer). Vid varje tolkning satsar Kullhammar på nytt, för att allt som fanns inom honom just då skulle transporteras genom kroppen och ut i fingrarna. Ilska och frustration men även de mest frispräckiga toner, snabba, ettriga och ”förfulade”, bor granne med värme, skönhet och humor.

Torbjörn Gulz, piano, Torbjörn Zetterberg, bas, och Jonas Holgersson, trummor, måste jag be om ursäkt. I en annan recension skrev jag nåt i stil med att de nästan är utbytbara. Så jävla dumt.

Gulz, Zetterberg och Holgersson spelar också med oerhörd intensitet och tyngd. Piano, bas och trummor driver på och får Kullhammar att forma toner och formulera känslor som han nog aldrig kunnat utan medmusikerna.

Fast huvudpersonen heter ändå Jonas Kullhammar. Han har gjort något sensationellt: tagit till sig 50- och 60-talets gamla bebop, låtit den passera genom tiden och förvandlat den till sam- och framtida jazz. Han spelar sig själv, samtidigt som saxtonerna hyllar Coltrane och Rollins, kryddat med Ayler. Hans jazzmusik uttrycker just detta ögonblick, och nästa, och nästa.

På de åtta CD-skivorna hörs live-, radio- och studioinspelningar, från 1998 till 2008. Inte i tidsordning utan lite hur som helst…

Men så kan det ju inte vara! Varför har Kullhammar valt just den här låtordningen?

(Lira 2009)