Etikettarkiv: Komponera

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

joe stilgoeJoe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

ASJOFörst klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

??????????

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

På bokhyllan: tonsättaren Anders Eliasson

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Stig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så kommer jag strax att få det.

Bara en bit in i boken så börjar jag lyssna in mig. En sådan bok har Lundman skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken. Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)