Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater
Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.
Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.
Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.
Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.
Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).
Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.
Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.
All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.
Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.
Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.
Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.
Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.
I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!
(Ystads Allehanda 2013)
Publicerat i Historia, Kultur, Musik, Recension (musik), Resor, Skåne
Taggad Afrikanskt, Afro Samba Orchestra, Afro-rytmer, Afrobrasilianskt, Atletiskt, Baden Powell, Bahia, Basklarinett, Berätta, Berimbau, Blandas, Brasilianskt, Capoeira, Conga, Copacabana, Dansare, Dubbelslagverk, Föredrag, Finn Björnulfson, Flöjt, Flertusenårig, Gitarr, Glädje, Grad Anúm Abada, Graduado Preá Do Mato, Gräbba, Gudar, Handtrumma, Häpna, Hetsig, Inge Petersson, Jayme Vignoli, Jazz, Kampdans, Klassiskt, Knivdans, Komplement, Komponera, Konstmusikalisk, Kontrast, Långsammare, Ljus, Lugn, Mats Andersson, Mötas, Melodisk, Miriam Aïda, Mjuk, Musik, Musikhistoria, Nationaldans, Ola Bothzén, Pilbåge, Populärmusik, Rio de Janeiro, Rytmer, Rytmisk, Salt, Sammetssand, Samverka, Sång, Sött, Skånsk, Snabbare, Stråkkvartett, Sval, Svart, Toner, Trumrytmer, Ulf Holmström, Varm, Vindla, Vinicius de Moraes, Virtuost, Virvla, Ystad, Ystads teater
Stig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så kommer jag strax att få det.
Erikssons kultursidor 