Göran Fristorp / Kringkastingsorkestret De bästa sångerna (Daworks)
Också är nyckelordet. Evert Taube och Nils Ferlin hör jag gärna i mer robusta tolkningar som lyfter fram texternas smärta och mörker. Men jag lyssnar gärna också på Göran Fristorps tolkningar som istället betonar skönheten. Det ena måste inte utesluta det andra.
Fristorps nya album ”De bästa sångerna” innehåller hans favoritsånger ur karriären, både egna kompositioner och andras – som ”Calle Schewens vals” (av Taube) och ”Syner i lövsprickningen” (Ferlins text i Leif Strands tonsättning).
”Klassisk Fristorp” är albumets extratitel. Det stämmer bra. Med symfoniska arrangemang och ackompanjemang av norska radions stora orkester förvandlas Fristorps vissång med gitarr till lättklassisk musik och sång.
Favoritspår: hans egen melodi ”Jag var en vandrare” med text av Beppe Wolgers. En exakt balansgång mellan visor och klassiskt, skönt och vackert med en liten sorgkant.
Brittisk folksång: Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.
Svensk folksång: Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.
Afro: Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.
Jazz: ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.
Klassiskt: Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.
Först klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.
Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.
I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.
Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.
Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.
Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.
ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.
”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.
Karima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.
Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.
I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.
Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.
Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.
Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.
(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)
PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.
Nej, Christina Lindberg är ingen dansbandssångerska. Det bara råkade bli så.
Hon fick en kassett med en låt och en förfrågan om hon ville vara med och sjunga. ”De sista ljuva åren”, som hon gjorde tillsammans med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen i 65 veckor.
Titeln på det nya soloalbumet, ”Hemma igen” (Frituna), stämmer precis. Nu är Christina hemma igen: hemma i Skåne, hemma med familjen (man och dotter) och så har hon återvänt till countrymusiken.
– Pappa lyssnade på Hank Williams-skivor och gjorde egna countrylåtar. Och Emmylou Harris har varit min idol sen jag var sååå liten, säger hon och visar med handen.
Vad är skillnaden mellan dansbandsmusik och country?
– Både melodierna och texterna kan vara ganska lika. Det handlar ofta om hjärta och smärta. Men country är liksom mer på allvar. Hjärtat blöder på riktigt.
Christina Lindberg sjunger Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” i Bingolotto.
”Hemma igen” innehåller svenska countrylåtar av Peter LeMarc, Staffan Hellstrand, Nisse Hellberg med flera. Låtarna är specialskrivna för Christina och, i något fall, om henne. ”En ängel följer i ditt spår” av Marianne Flynner är ett exempel.
– Vi satt och pratade om barnen och släkten. Sen skrev Marianne en text om min mormor och mig och min lilla dotter.
I USA finns det countrysångerskor – Pam Tillis, Patty Loveless, Faith Hill, Mary Chapin Carpenter och många fler – som sjunger kvinnocountry. Sångerna handlar om både ljuv och bitter kärlek, skilsmässor och otrogna knölar till män.
Också Christina Lindberg sjunger kvinnocountry. Men texterna har inte skrivits av någon kvinna – utan av Dan Hylander.
– Vilken poet han är! I ”Fläderblomsvin” har han lyckats formulera exakt hur det känns när kärleken går ifrån en, säger Christina och sjunger: ”Tiden lindrar och söver…”
En annan Hylander-text, ”Jag vet vart jag vill (när jag kommer fram)”, handlar om en kvinna som lämnar sin man med ett avskedsbrev på köksbordet.
– Dan vet faktiskt hur en kvinna kan känna sig. Otroligt.
I skrivögonblicket repeterar Christina Lindberg med sin nya kompgrupp.
Hon sätter ihop en låtlista med amerikansk country och lite rock’n’roll, ett par av pappas låtar, ”De sista ljuva åren”, förstås, de svenska countrylåtarna från det nya albumet och några sånger som hon gjort själv men inte vågade ha med på albumet.
Sommarens turné blir en resa hemifrån och hem: från barndomen till vuxenlivet.
– Det är som om jag sjunger ur min dagbok, säger Christina.
Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)
Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.
”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).
Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?
I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.
Romanen rymmer dessutom mycket annat:
I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.
Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”
Glimten i ögat eller småsurt?
Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.
En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)
Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.
Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.
Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.
Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!
Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.
”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.
Också är nyckelordet. Evert Taube och Nils Ferlin hör jag gärna i mer robusta tolkningar som lyfter fram texternas smärta och mörker. Men jag lyssnar gärna också på Göran Fristorps tolkningar som istället betonar skönheten. Det ena måste inte utesluta det andra.
Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.
Erikssons kultursidor 