Etikettarkiv: Albert Ayler

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

Annonser

I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Jonas Kullhammar

Jonas Kullhammar Quartet
The Half-Naked Truth 1998-2008
(Moserobie/Bam)

Hårdjazz. Kom igen om ett år så ska jag mer ingående tala om vad jag tycker om boxen ”The Half-Naked Truth”.

Även om jag den senaste månaden plockat ut och lyssnat på någon av de åtta CD-skivorna både morgnar, kvällar och ja, hela nätterna är det omöjligt att avge en rapport om varje spår, låt och uttryck.

Musiken är överväldigande. Den sköljer över mig. Så många toner och varje ton är en andhämtning och flämtning, ett rop och skrik.

Tonerna kommer djupt inifrån Jonas Kullhammars tenorsaxofon, som inte är ett musikinstrument utan en kroppsdel, och blir en ordlös men känslofull och så känslostark berättelse.

Många låtar känns igen från tidigare cd-utgivningar med Jonas Kullhammar Quartet – som ”Hitman”,”Frippes Blues”, ”En sång om kärlek”, ”Snake City East”, ”Bebopalulia”… Här återkommer de, flera gånger till och med.

Hört förut? Absolut inte. Låtarna är ämnen och utgångspunkter, en melodi- och diskussionsslinga, som kvartetten – främst Kullhammar förstås – vänder och vrider på, spelar runt och kring, in i och ut ur.

”Bebopalulia” återkommer hela sex gånger (några i skumma remixer). Vid varje tolkning satsar Kullhammar på nytt, för att allt som fanns inom honom just då skulle transporteras genom kroppen och ut i fingrarna. Ilska och frustration men även de mest frispräckiga toner, snabba, ettriga och ”förfulade”, bor granne med värme, skönhet och humor.

Torbjörn Gulz, piano, Torbjörn Zetterberg, bas, och Jonas Holgersson, trummor, måste jag be om ursäkt. I en annan recension skrev jag nåt i stil med att de nästan är utbytbara. Så jävla dumt.

Gulz, Zetterberg och Holgersson spelar också med oerhörd intensitet och tyngd. Piano, bas och trummor driver på och får Kullhammar att forma toner och formulera känslor som han nog aldrig kunnat utan medmusikerna.

Fast huvudpersonen heter ändå Jonas Kullhammar. Han har gjort något sensationellt: tagit till sig 50- och 60-talets gamla bebop, låtit den passera genom tiden och förvandlat den till sam- och framtida jazz. Han spelar sig själv, samtidigt som saxtonerna hyllar Coltrane och Rollins, kryddat med Ayler. Hans jazzmusik uttrycker just detta ögonblick, och nästa, och nästa.

På de åtta CD-skivorna hörs live-, radio- och studioinspelningar, från 1998 till 2008. Inte i tidsordning utan lite hur som helst…

Men så kan det ju inte vara! Varför har Kullhammar valt just den här låtordningen?

(Lira 2009)

En av årets jazzkatter: Elin Larsson

Saxofonisten Elin Larsson har av Sveriges Radio P2 prisats med en så kallad jazzkatt som ”Årets nykomling”.

Motivering:

”Man talar om frånvaron av kvinnliga förebilder i jazzen. Saxofonisten Elin Larsson är inte bara en förebild utan ett föredöme för både manliga och kvinnliga instrumentalister. Spontaniteten är central i hennes musik, improvisationer och kompositionerna relaterar till erfarenheter, tankar och känslolägen som gestaltas med både humor och intelligens och med ovanlig och mycket tilltalande orkestrering. Sin musikaliska röst fann hon när hon drabbades av kärlek till saxofonen. ”

_______________________________________________________

Elin Larsson Group
Live and Alive
(Playing With Music/Border)

Elin Larsson är en ung jazzmusiker med många toner i tenor- och sopransaxofonerna.

Hennes live-inspelade debutalbum ”Live and Alive” går från ljusa, melodiskt flanerande toner till brök och spräck. Hon reser inom och utom sig själv, utforskar livet och världen, dokumenterar med saxofontoner.

Här finns influenser, som Coltrane och Ayler, men Elin Larssons mångsidiga uttryck är hennes eget. Mycket merlovande debut!

Extra spännande att Kristian Persson, hennes främste medmusikant, spelar det mindre vanliga jazzinstrumentet trombon. Också han utforskar instrumentets möjligheter, som när pigga trumpettoner hoppar fram ur trombonen.

Gitarr, bas och trummor är ett uppbackande komp, som nära och väl integrerat följer med från komposition till improvisation. Jazzgitarristen Henrik Hallberg visar med elektriska men mjuka, lätta solotoner att också han skulle kunna stiga fram ännu ett steg i gruppens musik.

(Ystads Allehanda 2010)