Jonas Kullhammar

Jonas Kullhammar Quartet
The Half-Naked Truth 1998-2008
(Moserobie/Bam)

Hårdjazz. Kom igen om ett år så ska jag mer ingående tala om vad jag tycker om boxen ”The Half-Naked Truth”.

Även om jag den senaste månaden plockat ut och lyssnat på någon av de åtta CD-skivorna både morgnar, kvällar och ja, hela nätterna är det omöjligt att avge en rapport om varje spår, låt och uttryck.

Musiken är överväldigande. Den sköljer över mig. Så många toner och varje ton är en andhämtning och flämtning, ett rop och skrik.

Tonerna kommer djupt inifrån Jonas Kullhammars tenorsaxofon, som inte är ett musikinstrument utan en kroppsdel, och blir en ordlös men känslofull och så känslostark berättelse.

Många låtar känns igen från tidigare cd-utgivningar med Jonas Kullhammar Quartet – som ”Hitman”,”Frippes Blues”, ”En sång om kärlek”, ”Snake City East”, ”Bebopalulia”… Här återkommer de, flera gånger till och med.

Hört förut? Absolut inte. Låtarna är ämnen och utgångspunkter, en melodi- och diskussionsslinga, som kvartetten – främst Kullhammar förstås – vänder och vrider på, spelar runt och kring, in i och ut ur.

”Bebopalulia” återkommer hela sex gånger (några i skumma remixer). Vid varje tolkning satsar Kullhammar på nytt, för att allt som fanns inom honom just då skulle transporteras genom kroppen och ut i fingrarna. Ilska och frustration men även de mest frispräckiga toner, snabba, ettriga och ”förfulade”, bor granne med värme, skönhet och humor.

Torbjörn Gulz, piano, Torbjörn Zetterberg, bas, och Jonas Holgersson, trummor, måste jag be om ursäkt. I en annan recension skrev jag nåt i stil med att de nästan är utbytbara. Så jävla dumt.

Gulz, Zetterberg och Holgersson spelar också med oerhörd intensitet och tyngd. Piano, bas och trummor driver på och får Kullhammar att forma toner och formulera känslor som han nog aldrig kunnat utan medmusikerna.

Fast huvudpersonen heter ändå Jonas Kullhammar. Han har gjort något sensationellt: tagit till sig 50- och 60-talets gamla bebop, låtit den passera genom tiden och förvandlat den till sam- och framtida jazz. Han spelar sig själv, samtidigt som saxtonerna hyllar Coltrane och Rollins, kryddat med Ayler. Hans jazzmusik uttrycker just detta ögonblick, och nästa, och nästa.

På de åtta CD-skivorna hörs live-, radio- och studioinspelningar, från 1998 till 2008. Inte i tidsordning utan lite hur som helst…

Men så kan det ju inte vara! Varför har Kullhammar valt just den här låtordningen?

(Lira 2009)