I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

Först klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-hyllan: Monica Magnason

Edda Magnason
Monica Z – Musiken från filmen
(Universal)

Nej, jämför inte!

Monica Zetterlund hämtade toner ur hela kroppen medan Edda Magnason sjunger med stämbanden.

Men sjunga kan hon, det vi vet ju. Dessutom har Edda M många år på sig att skaffa all den livserfarenhet som Monica Z sjöng in i varje ton och ord.

Albumet innehåller ljudspåret till filmen där Edda Magnason har den sjungande huvudrollen som Monica Zetterlund.

Maffiga inspelningar med storband och stråkar under ledning av pianisten Peter Nordahl. Låtar som ”I Can´t Give You Anything But Love”, ”O va en liten gumma kan gno” och ”Bedårande sommarvals” speglar hela Monica Z: amerikanskt och svenskt, jazz, revykuplett, visa och pop.

Eddas röst närmar sig Monicas, för att sen dra sig undan och sjunga som sig själv. Hon testar det jazziga och provar svenska ord i mun.

Resultat: både kärleksfull och personlig minnessång.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Salome Kammer

Salome Kammer
I´m a Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(Olika versioner på arbetet.se / i Hifi & Musik)

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Skivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Magnus Hedlunds ”ökenstycken”

Magnus Hedlund
Ökenkejsaren och andra stycken
(Bonniers)

Det finns två allvarliga humorister i Göteborg. Den andre heter Magnus Hedlund.

”Ökenkejsaren och andra stycken” – titeln på Hedlunds senaste bok – är inte lätt att placera i något litterärt fack.

Boktiteln har hämtats från den första av de 6 inledande biografierna, därpå följer 4 förströelser, 49 passerade städer och 8 möten. Samtliga texter är korta, bara en sida i boken, någon gång en och en halv, några enstaka gånger ännu lite längre, men inte mycket.

Små texter om småttigheter – så skulle Hedlunds bok kunna sammanfattas.

Han skildrar de små stunderna, händelserna och mötena i livet: de som omärkligt passerar medan vi väntar på att det som vi tror är livet ska inträffa.

Men i själva verket är det ju dessa stunder av ”ingenting” som upptar större delen av våra liv. Ja, som är själva livet.

Magnus Hedlund hyllar vardagligheterna. Han (be)visar att ingenting kan kallas futtigt.

Varje möte – med en stad, människa och dag – är, eller kan vara, ett minne för livet. Han livsbejakar läsaren. Man blir varm i hjärtat, man ler och skrattar lite, åt sig själv och livet.

Texterna om passerade städer och möten tycker jag allra bäst om. Hedlund träffar – i det senare fallet stöter ihop med – författaren Lars Gustafsson och boxaren Ingemar Johansson. Ingenting väsentligt blir sagt – ändå lär man känna dem in i deras själar.

Han besöker Bergen, där han åker kabeldragen spårvagn, Borås, där han alltid fått mat av bedrövligaste slag, Reykjavik, där han äter på kinesrestaurang, Lund, där det är långlördag, Syrakusa, där både utgrävningen och toaletten är stängda, osv, osv.

Vart han än reser så händer inget eller ringa, men det händer. Livet pågår hela tiden!

Lika ringa och enkla som upplevelserna kan verka – hans och våra – försöker Magnus Hedlund att få sina skildringar av dem. Prosan är liksom bara nedklottrade anteckningar.

Fast den som själv försökt skriva en enkel och vanlig mening utan minsta lilla krusidull vet att det är inte lätt. Ingenting måste skrivas om så många gånger som den mening vilken för läsaren verkar ha skrivits med lättaste nonchalans.

Som han måste ha slitit, Hedlund, strukit och strukit igen, bytt gamla ord mot nya, för att åstadkomma dessa korta och få meningar!

”Ökenkejsaren och andra stycken” är en mycket rolig bok. Och djupt allvarlig. Precis som livet är, om man tar sig tid att lägga märke till det.

Ursäkta? Jaså, du undrar vem den förste allvarlige humoristen i Göteborg är. Han heter, förstås, Claes Hylinger.

(KvP 1997)

Tre gånger Paris

Bo E Åkermark / Hans Erixon (foto)
Än en gång Paris
(Tiden)

Stig Claesson
Om vänskap funnes
(Bonniers)

Åke Holmberg
Ture Sventon i Paris
(Rabén & Sjögren)

En stad är inte dess och gator. En stad är inte dess affärer och caféer.

En stad är människorna som handlat i affärerna, ätit på restaurangerna och druckit på caféerna.

En stad är framför allt människornas ord, skratt och gråt. Orden som pratats mellan vänner, viskats mellan älskande, vrålats i förbannelsens vrede…

Åkermark / Erixon: ”Än en gång Paris”.

När jag var i Paris senast satt jag på hotellrummet, bläddrade i boken ”Än en gång Paris” och upptäckte att Strindberg ju bott precis runt hörnet från hotellet – närmare bestämt i ett studentrum på l´Abbé de l´Eppé. Jag rusade ut direkt och gick sen hela kvällen i Strindbergs fotspår runt Luxembourg-trädgården.

En annan dag drack jag mig med Åkermarks hjälp runt på caféerna där Hemingway satt och skrev för att det var billigare att sitta på café än att köpa ved och elda värme i lägenheten.

Genom Strindberg/Hemingway lever jag mig in i en tid jag inte fick vara med om – men ligger som en grund av känslor, upplevelser och stämningar till dagens Paris.

De bästa resegajderna jag vet är resegajder i – just – känslor, upplevelser och stämningar. Att följa Åkermark – kapitlet ”Ödemarkernas Paris” – i hans jakt efter den nerlagda järnväg som löper genom Paris.

Är det bara jag som tycker det är drömmen om en Parissemester?

Claesson: ”Om vänskap funnes”.

Eller ta tåget till Paris bara för att sitta på Café Select och dricka franskt öl, läsa Stig Claessons vänporträtt av Pär Rådström i boken ”Om vänskap funnes” och uppleva drömmar och stämningar från Paris på 50-ralet.

Utmärkt Parissemester det också!

Ännu en annan dag i Paris vandrade jag omkring med en tredje Parisskildring i min hand.

Snabbt kunde jag konstatera att rue Manasse och rue Bonbon, där Vessla-André (ständigt denna Vessla!) hade sitt fastighetskontor (specialitet: slott), inte finns på Pariskartan. Men vilka gator kan vara deras motsvarigheter i verkligheten?

Holmberg: ”Ture Sventon i Paris”.

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” är en alldeles för okänd (den finns ju t ex inte med i Åkermarks litteraturlista) men fenomenal Parisskildring, definitivt obligatorisk för varje turist i Paris!

(Skräpkultursidan/Schlager 1982)