Etikettarkiv: Jazzsångboken

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

joe stilgoeJoe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Annonser

I CD-spelaren: ASJO

ASJO
Point of View
(Pitch Blue)

Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist blev strax en av mina favoritmusiker när jag hörde henne i slutet av 70-talet. På senare år har hon ägnat sig mer åt att komponera, arrangera och dirigera än att spela.

Lite synd, tycker jag, men hon är skicklig och personlig också som, låt säga, jazzmusikalisk auteur.

Som på albumet ”Point of View” med ASJO eller Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra; en så stor orkester (sång, piano, elgitarr, bas, saxofoner, trumpeter och tromboner) att den får benämnas storband. Bland medlemmarna finns några av Sveriges främsta jazzmusiker och inte minst Lena Swanberg som både sjunger vanlig jazzsång (om ordet ”vanlig” kan användas om henne) och utför instrumentala röstdueller med orkestern.

Ann-Sofi Söderqvist är en mångnyanserad kompositör.

En underliggande puls – bakom trummorna sitter Jonas Holgersson – driver på, försvinner ibland men återkommer. Det spelas både subtilt och med ett jäkla ös samt alla nyanser där emellan.

Söderqvist har också försett sångtexterna med så melodiska toner att de skulle kunna passa i den internationella jazzsångboken. Den som vill kan läsa sångtexterna i CD-häftet, kolla skiv- och låttitlar – och fundera över om – och i så fall hur – musiken är programmatisk.

Själv tror jag att Ann-Sofi Söderqvist känslofyllt sina kompositioner och arrangemang med så mycket hon bara kunde ur både sig sjäv och hela livet.

Flera musiker släpps fram för solospel:

Pianisten Harald Svensson och gitarristen Amedeo Nicoletti spelar lyriskt på var sitt sätt i ”À Bientôt” respektive ”Tranquility”.

Kolla musikvideon till låten ”À Bientôt”.

Än mer spännande är soliststafetterna. T ex sviten ”Trumpet Madness 1”, ”2” & ”3”, där vi kan jämföra trumpetarna Tomas Florhed, Patrik Skogh, Nils Jansson och Karl Olandersson i tur och ordning.

Eller ”Queen of All Goods” med solospel av (först) Karin Hammar och (sen) Lisa Bodelius, bägge trombon.

(Lira 2012)